Review and Herald d. 21. april 1868

tillbaka

De sover i Jesus

Den nyliga dödsannonsen för syster Nichols, broder Otis Nichols' hustru, från Dorchester, Massachusetts, erinrade om, att många trofasta vänner till den nuvarande sanningen, som har ingått i leden av de förväntansfulla inför återkomsten, nu sover i Jesus.

De bar Sabbatskorset, då det var tyngre, än nu, eftersom dess vänner var få, och dess fiender och förföljare var många och förbittrade. Nu är Sabbatskorset förhållandevis lätt, på grund av många Sabbatsvänner, och det välkända faktumet, att Bibelns Sabbat bekräftas av både kyrko- och världshistorien.

Broder och syster Nichols var några av de första, som anammade Sabbaten, och skänkte givmilt av sina medel, för att stötta saken i dess början. Det var pengar från hennes hand, som betalade våra utgifter från 1844 till den första konferensen för troende på den tredje ängelns budskap, som hölls i Rocky Hill, Connecticut. Om dem, som bar korset, och med sina medel stöttade saken, och sedan har slitit och lidit för andras skull, samt har dött i hoppet, sägs det: ”Saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem.” {Uppenbarelseboken 14:13.}

Ibland dessa är också mina ärevördiga föräldrar. De vilar bägge i hoppet: Min mor i Illinois, min far i Connecticut; men när Guds röst skall väcka de döda, och de lyfts upp, för att möta sin Herre i luften, kommer de, som har slitit sida vid sida i sin Mästares vingård, att mötas ägande evig livskraft, för att träffa många av dem, som har frälsts genom inflytandet från det tredje budskapet, frukterna av deras arbete och deras böner.

Då jag erfor, att min far var väldigt svag och låg för döden, och att han var angelägen om, att träffa mig före sin bortgång, lämnade jag min sjuke man i Brookfield i November 1866, och reste ensam, för att besöka honom. Han bodde hos en av mina systrar, i Kensington, Connecticut. Då jag mötte min käre far, såg jag, att en stor förändring hade inträffat i honom, sedan vi senast hade skilts. Jag såg genast, att den tynande livslågan höll på att slockna. Då vi möttes, grät han som ett barn, och uttryckte sin tacksamhet över, att jag hade gjort uppoffringar, genom att lämna min sjuke man, för att besöka honom. Han sade flera gånger, att han trodde att det var vårt sista möte, och att han tyckte, att han inte kunde förvägras förmånen, att se och höra mig tala en gång till inför folk. Jag sände strax bud till mina tre systrar, som bodde i Maine. De kom alla, och tillsammans satt vi fem systrar runt omkring vår döende far, som då var åttio år gammal.

Men innan systrarna anlände, hade vi åter ett Sabbatsmöte, där min far deltog. Fastän han var väldigt svag, var han klädd, satt uppe under mötet och reste sig till sist och frambar ett framstående vittnesbörd. Hans sinne var fullt av bibliska ämnen, och han tycktes vara väl mogen för den himmelska kornboden. Detta var hans sista vittnesbörd, och minnet av det är dyrbart.

Inom två veckor njöt jag en till Sabbat med min far. Det stora köket var väl fyllt av bröder och systrar, några av dem långväga ifrån. Mina systrar från Maine var tillstädes, och jag hade förmånen, att tala till dem. Det föreslogs, att mötet skulle hållas i grannens hus på grund av min fars svaghet; men detta ville han inte höra på för ett ögonblick. Han sade, att detta skulle vara sista gången han skulle få höra mig tala, och han tänkte inte låta sig nekas detta privilegium. Det var ett högtidligt och rörande möte. Det var tydligt, att det var det sista möte, som vi skulle få ha tillsammans under rådande omständigheter. Åtminstone en i familjen skulle ryckas undan, innan vi kunde mötas igen. Och den högtidliga frågan var: Skall vi alla träffas igen i den värld, där det inte förekommer sjukdom eller död?

Denna träff med mina kära systrar var så givande. Fastän vi inte var helt eniga på alla punkter om våra religiösa förpliktelser, var våra hjärtan dock ett.

Då min far sjönk allt närmare graven, miste han inte sin förståndsmässiga alerthet, utan han var klar in i det sista, och särskilt vaken kring det, som har med Guds rike att göra. Han sade ofta, att det var ett stort nöje för honom, att få ha så många av sina barn omkring sig under sina yttersta timmar. Hans tåligt burna lidande, och villighet, ja, rent av iver, att hans prövotid skulle upphöra, var anmärkningsvärda. Pris till Gud, och nådiga uttryck för hans godhet, var hela tiden på hans läppar, och så dog han.

Han sover i Jesus, och vi väntar på, att Livgivaren kommer och bryter gravens länkar, och friger fångarna ur deras fängelse, och återförenar länkarna i familjekedjan. Alla, som har tåligt bevarat hans ord, skall upphöjas till Guds högra hand, och belönas med ett arv i den bättre världen, och ha evigt liv.

Vi hyser de ömmaste känslor för broder Nichols. För drygt tjugo år sedan, njöt vi av hans gästfrihet, ehuru vännerna var få och fattiga. Under flera år kom nästan alla nödvändiga medel för våra omkostnader från hans penningpung. Och även om hans lott fortsatt är plågornas masugn, kommer han att bli tröstad av det faktumet, att det var hans stora förmån, att bidra till framsteg för sanningens sak, där en dollar hade större värde, än ett hundra i verkets nuvarande fas. Måtte hans hjärtas känslor vara i samklang med profetens ord, som ofta citerades i hans hem för mera, än tjugo år sedan:

”Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen. Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud.” {Habackuk 3:17-18.}
Ellen G. White. – Greenville, Michigan.