Review and Herald d. 23. april 1901

tillbaka

Den stora måttstocken för rättfärdighet

Herren har ansträngt sig oändligt för att lära människorna sin vilja. Han har gett dem sin lag, som skall styra världen. Den kräver fullkomlig lydnad från rika och fattiga, höga och låga. Dess gudomliga krav är att vi älskar Gud i högsta grad och vår nästa som oss själva. Dess principer är bindande för änglarna och för alla mänskliga väsen. Utan lagen skulle det inte förekomma någon överträdelse; ty ”synd är brott mot lagen.” ”Genom lagen ges insikt om synd.” {Första Johannesbrevet 3:4; Romarbrevet 3:20.} Måttstocken för rättfärdighet är ytterst omfattande, den förbjuder all ondska.

Satan inser att genom att påkalla människors uppmärksamhet på lagens rättfärdighet barrikaderas själen mot hans påfund. Hans enda hopp för att säkra världen är att få människor att ignorera lagen, att få dem att tro att lagen är ogiltig, att tron på Kristus är allt som behövs. Om Satan kan bedra världen så att synden inte framstår som syndig, har han uppnått sitt mål. Och han har lyckats få folk att tro på hans lögner. Evangeliets tjänare predikar mot lagen, och särskilt mot det fjärde budet.

Vi närmar oss slutet av denna jords historia. Satan vidtar desperata ansträngningar för att göra sig själv till gud, att tala och agera som Gud, att framstå som en som har rätt att kontrollera människors samveten. Han strävar med all sin kraft efter att placera en mänsklig institution i positionen för Guds heliga vilodag. Under syndens människas jurisdiktion har människor upphöjt en falsk standard i fullständig opposition mot Guds stiftelse. Varje sabbatsinstitution bär namnet på sin upphovsman, ett outslitligt märke som visar vars och ens auktoritet. Den första dagen i veckan äger inte en partikel av helighet. Den alstrades av syndens människa, som på detta sätt eftersträvar att motverka Guds avsikter.

Gud har utsett den sjunde dagen till sin vilodag. Han förklarar: ”Mina sabbater skall ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är HERREN som helgar er. . . . Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade.” ”Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund.” {Andra Moseboken 31:13, 17; 16.}

Därmed görs skillnaden mellan de lojala och de illojala. De som önskar att ha Guds sigill i sina pannor måste hålla det fjärde budordets Sabbat. Således skiljer de sig från de illojala, som har accepterat en människoskapad institution i stället för den sanna vilodagen. Iakttagandet av Guds vilodag är ett tecken på skillnaden mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.

När människor gör påståendet att en förändring har införts i lagen för Guds regering, kastar de en skugga över Guds karaktär. Om lagen var rättvis då den gavs till Adam, är den det även i dag. ”Men förr kommer himmel och jord att förgå”, uppgav Kristus, ”än att en enda prick av lagen sätts ur kraft.” {Lukasevangeliet 16:17.}

Ersättandet av det sanna med det falska utgör sista akten i dramat. När denna ersättning blir världsvid kommer Gud att uppenbara sig. När människornas lagar blir upphöjda över Guds lagar, när denna jords makter försöker att tvinga människor att hålla den första dagen i veckan, inse då att tiden är inne för Gud att agera. Han skall stå upp i sitt majestät och skaka jorden förskräckligt. Han kommer att stiga ut från sin plats för att straffa världens invånare för deras missgärning. Jorden skall avslöja sitt blod och inte längre dölja sina dödade.

Tron på att Guds lag inte är rättfärdighetens måttstock är nu nästan universell i den kristna världen. Bekännande kristna tror att ju mer de föraktar lagen, desto mer berömvärda blir de i Guds ögon. Varje människa utövar ett inflytande på dem som hon umgås med. De som är villiga att låta sig ledas av falska teorier och osunda doktriner, som bygger sina förhoppningar om evigheten på flytande sand, kommer att finna att prövningens storm och oväder kommer att sopa bort deras tillflyktsort av lögner. Deras byggnad kommer att falla, och de kommer att förgås – förlorade, förlorade för all evighet.

Adam lyssnade till frestarens ord och genom att ge efter för hans insinuationer, föll han i synd. Varför verkställdes inte dödsstraffet omedelbart i hans fall? – Eftersom en lösensumma hittades. Guds enfödde Son gav sig frivilligt att ta på sig människans synd och göra en försoning för det fallna släktet. Det kunde inte ha getts någon förlåtelse för synd om denna försoning inte hade skett. Hade Gud förlåtit Adams synd utan försoning, skulle synden ha bestått och ha förevigats med en djärvhet som skulle ha varit ohämmad. Kom ihåg hur snart efter Adams överträdelse avfallet från hans efterkommande blev så tydligt att Gud ångrade att han hade skapat människan. De följde sina onda hjärtans fantasi, och Andens strävanden togs inte hänsyn till. De vägrade att bli förmanade. De hade ett överflöd av välsignelser för sin egen njutning, och de glömde snart att de hade förlorat odödligheten.

Gud gav dem ett hundra tjugo års prövotid och under den tiden predikade han för dem genom Metusela, Noa och många andra av sina tjänare. Om de hade lyssnat på dessa trogna vittnens utsagor, hade de omvänt sig och återvänt till sin lojalitet, skulle Gud inte ha förintat dem. Men varningar gjorde intryck på dem bara för en tid. Kristus var deras försoningsoffer, deras medlare, men de hade ingen tro på honom, och hans förböner för deras räkning lämnade de därhän. Då prövotiden närmade sig sitt slut, slocknade helt deras tankar på gudstjänst; och ordet hördes: ”’Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden.” {Första Moseboken 6:13.}

Efter Syndafloden blev jorden åter igen fördärvad genom sina invånare, och Guds stränga domar föll över Sodom och Gomorra. Men snart glömdes detta straff, och ånyo fördärvade människorna sitt uppträdande inför Gud och vände sig från tillbedjan av Skaparen till dyrkan av avgudar. Gud kallade ut det hebréiska folket från slaveriet och gav dem sin lag i Sinai. Men Egypten ödelades av plågor innan Farao gick med på att lyssna på den store Jag Är. Han envisades i sin halsstarrighet tills Egypten förstördes, och egyptierna, från den lägste livegne personen till kungen på hans tron, betraktade sina förstföddas döda kroppar. Då gick Farao med på att låta Israels barn gå, men han följde dem omedelbart med en imponerande uppvisning av vagnar och krigsmän. Ytterligare en demonstration av Guds kraft krävdes. Röda Havet öppnades för israeliterna, men egyptierna som förföljde dem drunknade i dess vatten.

Guds fruktansvärda domar som åsamkades avgudadyrkarna i de länder som Israels barn passerade genom, fick fruktan och bävan att falla över alla människor som bodde på jorden. Men Israel, för vilket så mycket hade gjorts, avföll i själva Sinais åsyn. Aron, som hade lämnats i ledningen, var rädd för att stå fast mot den enorma härskaran som krävde att gudarna skulle leda dem tillbaka till Egypten.

Efter att ha kommit in i Kanaan övergick Israels barn gradvis till avgudadyrkan. Genom sina profeter sände Gud dem budskap efter budskap. Men de glömde instruktionerna från sin ledare och följde sina egna böjelser och sina egna hjärtans fantasi, tills Herren inte längre kunde skydda dem. Han tillät deras fiender att övervinna dem och att skingra dem som fångar i främmande länder. Men han var ändå villig att förlåta dem. Han lovade att om de skulle återvända till honom, skulle han bota allt deras avfall och återställa sitt gillande av dem. Han sände dem varningar, tillrättavisningar, domar för att rädda dem från undergång. Men trots dessa ansträngningar vandrade de längre och längre bort från Honom. Såsom framställs i liknelsen som gavs av Kristus sände Gud sina budbärare till dem, men dessa förföljdes och dödades. Sist av alla sände han sin enfödde Son. ”Ordet blev kött och bodde bland oss, . . . full av nåd och sanning.” {Johannesevangeliet 1:14.} Men människorna han kom för att rädda vägrade att ta emot honom. De lönade honom för gott med ont, och i Pilatus’ domsal dömdes han till döden genom korsfästelse. ”Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? ’Det är jag som talar i rättfärdighet, jag som är mäktig att frälsa.’ Varför är din dräkt så röd, varför liknar dina kläder en vintrampares? ’En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig.” {Jesaja 63:1-3.}