Review and Herald d. 28. april 1885

tillbaka

Möten för umgänge

Möten för rådslagning och bön bör inte göras tröttande och tråkiga. Om möjligt, bör alla närvarande infinna sig i tid; och i fall somliga dröjer i en halvtimme, eller bara en kvart, bör övriga inte vänta. Mötet bör inledas på utsatt klockslag, oavsett antal deltagare. Om endast två är tillstädes, kan de göra anspråk på löftet. Formalitet och kylig opersonlighet bör läggas åt sidan, och alla bör vara plikttrogna. Vid gemensamma tillfällen bör bönestunderna begränsas till högst tio minuter. Förlängs tiden, blir de bedjande mentalt och fysiskt trötta, samtidigt som de endast får en smula andlig styrka och uppfriskning. Efter att ha ändrat kroppsställning, och sjungit eller förmanat, om då någon känner en börda för bön, låt dem be.

Alla bör känna, att det är en kristen plikt, att be kort. Berätta för Herren precis, vad Du önskar, utan att ta upp hela världens behov. Alla äger privilegiet, att be så länge, som de önskar under privat bön, och att tala så detaljerat, som de vill. De kan be för alla sina släktingar och vänner. Lönnkammaren är den plats, där alla deras privata vanskligheter, prövningar och frestelser kan ventileras; men församlingsmöten, där man ber till Gud, är inte stället, att ge inblickar i hjärtats privata ärenden.

Vad är avsikten med, att samlas? Är det, att informera Gud, att instruera honom, genom att berätta för honom allt vi känner till genom bön? Vi möts, för att bygga upp varandra och utväxla tankar och känslor, för att samla styrka och ljus, samt uppmuntra, och bli medvetna om varandras hopp och målsättningar; och genom våra allvarliga och i hjärtat kända böner, som sänds upp i tro, tar vi emot förnyelse och livskraft från vår styrkas Källa. Dessa möten bör vara de dyrbaraste stunder, och bör göras intressanta för alla med smak för religiösa angelägenheter.

Jag är rädd för, att somliga inte tar upp sina trångmål med Gud i enskild bön, utan behåller dem till bönemötet, och där utgjuter sina böner för flera dagar. Sådana går att kalla för ödeläggare av rådplägnings- och bönemöten. De utstrålar inget ljus; de bygger ingalunda upp. Deras kyliga och frusna böner är långa, avfälliga vittnesbörd, som kastar skugga. Alla är glada, när de är färdiga, och det är nästan omöjligt, att frigöra sig från den kyla och det mörker, som deras böner och förmaningar belastar mötet med.

Våra möten bör vara andliga och umgängespräglade, inte för långa. Det bör inte förekomma reservation, stolthet, fåfänga och mänskofruktan i samband härmed. Små svårigheter och fördomar bör inte tas med till dessa möten. ”Ni är världens ljus”, säger den himmelske Läraren. {Matteusevangeliet 5:14.} Som i en enad familj, bör det förekomma enkelhet, saktmod, tillit och kärlek i bröders och systrars hjärtan, som träffas, för att livas och stärkas, genom att sammanföra sitt ljus. Alla delar inte samma religiösa erfarenhet; men de med olika temperament samlas och talar enkelt och ödmjukt om sina erfarenheter. Alla, som rör sig framåt längs den kristna kursen, bör ha och kommer att få en erfarenhet, som är levande, som är ny och intressant. En levande erfarenhet består av dagliga prövningar, konflikter och frestelser, starka strävanden och segrar, och stor frid och glädje vinns genom Jesus. En enkel redogörelse för sådana erfarenheter skänker ljus, styrka och kunskap, som bidrar till andras tillväxt i det gudomliga livet. Tillbedjan av Gud bör både vara intressant och lärande för dem, som älskar gudomliga och himmelska ting.

Jesus, den himmelske Läraren, höll sig inte på avstånd från människobarnen, utan för att hjälpa dem, kom han från himmelen till jorden, där de var. Därmed kunde hans livs renhet och helighet skina på allas vandringsstig, och lysa upp vägen till himmelen. Världens Återlösare försökte, att göra sina undervisande läxor tydliga och enkla, så att alla skulle förstå dem. Han brukade välja friska luften för sina predikningar. Inga murar kunde omgärda de skaror, som följde honom; men han hade bestämda skäl till, att uppsöka lundar och sjöar, för att förmedla sina undervisande lärdomar. Här såg han landskapets imponerande vy, och kunde använda sig av föremål och scenerier, som de, vilka framlevde enkla liv, var bekanta med. Med dessas hjälp kunde han åskådliggöra de viktiga sanningar, som han tillkännagav för dem. Med sina åskådningsexempel förband han dem med Guds verk i naturen. Fåglarnas obekymrade lovsång, dalarnas glödande blomster i sin skönhet, liljans spegling i sjövattnet, de högresta träden, den odlade åkern, den böljande säden, den sterila mullen, det icke-fruktbärande trädet, de eviga höjderna, de porlande bäckarna, solnedgångens färger i skyn – allt detta använde han, för att inpränta gudomlig sanning i åhörarna. Han kopplade ihop Guds fingrars verk i himlarna och på jorden med livets ord, som han ville inpränta i deras tänkande, så att de skulle se Guds förunderliga verk i naturen. Därigenom skulle hans lärdomar förbli friska och färska i deras minnen.

Kristus sökte med alla sina ansträngningar, att göra sin undervisning intressant. Han visste, att en trött, hungrig skara inte skulle få något andligt utbyte, och han glömde därför inte deras kroppsliga behov. Vid ett tillfälle utförde han ett mirakel, och gav bröd åt fem tusen, som hade samlats, för att lyssna till livets ord, vilka föll från Jesu läppar. Jesus blickade ut över omgivningarna, då han gav skaran dyrbara sanningar. Sceneriet var sådant, att det lockade blicken, och väckte beundran i bröstet hos dem, som älskade skönheten. Han kunde prisa Guds visdom i hans skapade verk, och grundfästa sina heliga läxor, genom att rikta deras tankar genom naturen hän till naturens Gud. Således förband träden, fåglarna, dalens blomster, höjderna, sjön och de vackra skyarna deras tänkande med heliga sanningar. Dessa skulle sedan få dem att minnas deras Herre efter hans himmelsfärd.

Då Kristus undervisade folket, lade han inte ned tid på bön. Han tvingade inte på dem, såsom fariséerna gjorde, långa, tråkiga ceremonier och böner. Han lärde sina lärjungar, att be: ”När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen {sannerligen} säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det. Så skall ni be:” {Matteusevangeliet 6:5-9.}

Kristus betonade för sina lärjungar, att deras böner skulle vara korta, uttrycka deras exakta önskemål, inte mera. Han gav exempel på bönens längd och innehåll, för att uttrycka deras önskan om timliga och andliga välsignelser, liksom deras tacksamhet för desamma. Hur omfattande är inte denna mönsterbön! Den täcker in allas aktuella behov. En eller två minuter räcker för vanlig bön. Det kan förekomma situationer, där bön uttryckligen författas av Guds Ande, som driver på personens vädjanden. Den pinade själen längtar och suckar efter Gud. Anden brottas, liksom Jakob gjorde, och vill inte komma till ro, förrän Gud på ett kraftfullt sätt har visat sin makt.

Men många sänder upp böner på ett torrt och predikoaktigt sätt. Dessa böner är till för människor, inte till för Gud. I fall de skulle be till Gud, och verkligen insåge, vad de gjorde, skulle deras fräckhet bekymra dem; ty de håller en föreläsning för Herren i böneform, som om universums Skapare skulle behöva entydig information om allmänna fråga angående skeendet i världen. Alla dessa böner är som en ljudande malm och en skrällande cymbal. {Jämför Första Korintierbrevet 13:1. Övers. anm.} De saknar betydelse för himmelen. Guds änglar är trötta på dem, liksom människor, vilka tvingas till, att lyssna till dem.

Jesus blev ofta funnen i bön. Då dagens göromål och bekymmer var till ända, och de trötta sökte vila, uppsökte han de ensligt belägna lundarna, eller bergen, för att göra sina önskningar kända för sin Fader. Vi vill ej avskräcka från bön; ty det förekommer för litet bön under vaksamhet. Och det förekommer ändå mindre bön i Anden, liksom med förståndet. Innerlig och verksam bön är alltid på sin plats, och tröttar aldrig ut. Dessa böner intresserar och förnyar alla, som äger kärlek till helgelse.

Bön i det fördolda försummas, och det är därför, som många sänder upp så långtråkiga, intetsägande och bortkastade böner, när de samlas till gudstillbedjan. I sina böner går de igenom en hel veckas försummade uppgifter, och ber igen och igen i hopp om, att rätta till sin försummelse, och stilla det egna, anklagande samvetet, som tynger dem. De hoppas kunna be Guds gunst över sig. Men dessa böner resulterar ofta i, att vederbörande för ned andras tankar till deras egen nivå, ned i andligt mörker. Om kristna ville ta till sig Kristi lära gällande vaksamhet under bön, skulle deras gudstillbedjan bli bättre gillad.