Review and Herald d. 29. april 1875

tillbaka

Kristus och lagen

Jesus ville överbevisa sina fiender om, att hans lära och mirakler inte förtränger lagen, förringar dess värdighet, eller minskar dess krav. Hans gärningar stämmer exakt med både moral- och ceremonilagen. Kristus var den ängel, som gick framför Mose och vägledde Israels barn under deras färd i ödemarken. Gud hade sagt till Israel: ”Se, jag sänder en ängel framför dig, och han skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett. Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom. Men om du uppmärksamt lyssnar till hans röst och gör allt vad jag säger, skall jag bli en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.” Andra Moseboken 23:20-22. Denne ängel, Kristus, gav Mose den judiska lagens ceremonier och förordningar, vilka skulle upprepas för folket.

Israels uppror emot Guds lag och myndighet förorsakade deras undergång. Den ära, som Gud hade gett, genom att låta sin Son föra an, gjorde deras synd större. Judarnas anklagelse om, att Kristus inte höll Moselagen, saknade all grund. Kristus var jude, och intill sin dödsstund på korset höll han den lag, som judarna hade ålagts att följa. Men avbilden mötte förebilden vid Kristi död. Då upphörde djurens offerblods värde. Kristus gjorde det stora offret, genom att ge sitt eget liv, som alla deras tidigare offer hade överskuggats av. Därmed upphörde värdet av den judiska lagens offer.

Sedan syndafallet kunde det inte förekomma någon personlig kontakt mellan Gud och människor, utom endast genom Kristus, och Gud överlämnade på särskilt vis det fallna släktet till sin Son. Kristus åtog sig återlösningsverket. Hans avsikt var, att hålla fast vid Guds lags samlade ära, oavsett den mänskliga familjens bemötande av den. Han skulle återlösa alla lydiga från deras förbannelse, om de famnade barmhärtighetens offer, genom att ta till sig försoningen, som har åstadkommits på ett så makalöst sätt. Genom sin medling skulle Kristus fullt ut försvara sin Faders lags helighet och oföränderlighet.

Vid sin skapelse gavs Adam och Eva vetskap om Guds ursprungliga lag. Den inpräntades i deras hjärtan, och de gjordes medvetna om dess krav. Då de överträdde Guds lag, och föll från sin lyckliga oskuldsfullhet samt blev syndare, låg det fallna släktets framtid i djupaste mörker. Gud ömkade sig över dem, och Kristus lade planen för deras räddning, genom att han själv skulle bära skulden. Då förbannelsen uttalades över jorden och människorna, blev ett löfte inflätat i förbannelsen, nämligen att det genom Kristus fanns hopp och förlåtelse för den, som hade överträtt Guds lag. Fastän mörkret hängde som dödens skugga över framtiden, lyste Återlösarens löfte, hoppets stjärna, upp den mörka framtiden. Evangeliet blev först förkunnat för Adam av Kristus. Adam och Eva visade uppriktig sorg och ånger över sin skuld. De trodde på Guds dyrbara löfte, och räddades undan från fullständig ruin.

Paradiset gick förlorat för Adam och förbannelsen uttalades över jorden, för att Faderns lag hade överträtts, och döden kom, för att de hade syndat. Denna sorgliga erfarenhet lärde Adam, att det var enklare, att överträda Guds befallning, än att stå emot och hålla omoralens tidvattenbölja på avstånd. De, som levde före vattenfloden, fick förmånen, att från Adams mun undervisas om Guds lag; samme Adam, som hade talat med Gud och änglarna i Eden. Han levde ibland dem i nästan ett tusen år, och genom hans lära, exempel och ödmjuka lydnad mot Guds krav, upphöjdes Guds lag. Han försökte, att leda sina efterkommande in på lydnadens och trons väg, tron på den kommande Frälsaren.

Kunskapen om Guds lag blev bevarad från Adam till Noa, och från Noa till Abraham och från Abraham till Mose, till gagn för alla, som lever på jorden. Välsignelserna till patriarken Abraham upprepades till Isak genom dessa ord: ”Jag skall göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och åt dina efterkommande skall jag ge alla dessa landområden. Och i din avkomma skall alla jordens hednafolk bli välsignade, eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.'” {Första Moseboken 26:4-5.}

Hanok tog först emot lärdom från Noa, och han höll Guds lag, tjänade honom med rent hjärta. Han blev så ren till karaktären, att Herren meddelade sin vilja till honom, och genom en helig syn blev de stora begivenheterna i samband med Kristi andra ankomst framställda, liksom den ondska, som skall härska ända till slutet. Hanok förkunnade trofast om rättfärdighet, och försökte, att vända människorna från lagöverträdelse till trofast lydighet. Han vandrade med Gud i tre hundra år, och gav världen ett ingående exempel på ett rent och fläckfritt liv, som var raka motsatsen till den upproriska och egenmäktiga generation, som prålade med sitt eget trots mot Guds okränkbara lag. Föga notis togs om hans vittnesbörd, ty människorna älskade synd hellre, än helighet. Hanok förflyttades till ovan där av änglar, utan att se döden.

Utplåningen av den gamla världens invånare genom vattenfloden visar klart ödet för dem, som fortsätter med sin överträdelse av Guds lag. Hanoks förvandling till himmelen är en bild på Guds laglydiga folk, som lever på jorden, när Kristus kommer för andra gången, och som kommer att förhärligas inför dem, som hatat dem, eftersom de har hållit Guds bud. Dessa kommer också att förvandlas för himmelen, utan att se döden, liksom hände med Hanok och Elia.

Folkets stora ondska före vattenfloden hade nått himmelen. Och Herren hade förklarat för Noa, att han tänkte utplåna människorna, som han hade skapat, från jorden med flodens vatten. På grund av deras fortsatta lagöverträdelse, varnade Noa folket. Han trodde på Guds ord, och predikade noga för det syndiga släktet, och gjorde allt, för att vända dem från överträdelse till lydighet. Men det lyckades honom inte. Endast hans egen familj tog till sist emot hans budskap. Guds fruktansvärda dom i och med deras utrotning utgjorde tillräcklig varning för alla, som fortsättningsvis skall leva på jorden, att Gud förvisso kommer att straffa dem, som ignorerar hans lag. Avgudadyrkan utövades och kom att fortsätta i ohygglig omfattning, tills Herren lät den förhärdade lagöverträdaren följa sin egen onda väg. Sedan valde han ut Abraham från en avgudadyrkande familj, och gjorde honom till förvaltare av sin lag med tanke på framtida släkten.

Herren meddelade Abraham sin vilja genom änglar. Kristus visade sig för honom, och gav honom uttrycklig kunskap om morallagens krav, och om den stora frälsning, som skulle verkställas av honom själv. Gud gav Abraham i uppgift, att bevara sanningen ibland de förhärskande synder och orätt, som tilltog. Men Abrahams efterkommande övergav tillbedjan av den sanne Guden, och överträdde hans lag. De blandade sig med nationer, som inte kände till Gud eller vördade honom. Gradvis tog de efter hedningarnas seder och bruk, tills Guds vrede tändes mot dem, och han tillät dem, att gå sina egna vägar och följa bedragarna i sina egna fördärvade hjärtan. Abraham erhöll särskilda välsignelser, därför att han trofast höll Guds bud. Alltså valde Herren Abrahams familj som sin särskilda egendom.

Gud uppenbarade för Abraham sina bestämda syften genom syner. Han blev visad i bilder, att hans efterkommande skulle bli slavar åt en avgudatillbedjande nation, på grund av överträdelse av Guds lag, och att de skulle straffas för sitt avfall.

Men då de skulle ödmjuka sig inför Gud, och erkänna hans handlande, samt ropa enträget på befrielse från egyptiernas förtryckande ok, skulle deras rop och deras löften om, att tjäna Gud och hålla hans lag, om han ville bryta sönder träldomens fördärvande ok, nå upp till himmelen. Gud besvarade deras böner på ett högst förunderligt sätt, då Israel fördes ut ur Egypten och utsågs till hans särskilda egendom.

Sedan Herren hade ingått förbund med Israel på högtidligaste sätt, för att de skulle vara hans egendomsfolk, lämnade de sina tält och sitt läger, för att möta honom. Och Herren nedlät sig allra nådigast på Sinaiberget, inte för att stifta en ny lag, utan för att yttra med hörbar stämma i folkets åhörande den lag, som redan existerade. Guds närvaro gjorde berget heligt, och varken människor eller djur fick lov till, att beröra berget, med hot om dödsstraff. Hebréerna lärdes, att allt, som var förbundet med Gud, skulle betraktas med största vördnad. De blev starkt upphöjda till, att vara hans lags förvaltare. ”Hela Sinai berg höljdes i rök därför att HERREN hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt.” {Andra Moseboken 19:18.} Och härlighetens Herres ögon var som en uppslukande eld på bergets topp.

Herren fann det lämpligt, att yttra sin lag under vördnadsbjudande storhet och upphöjdhet, i överensstämmelse med dess upphöjda karaktär. De Tio Buden sades till tordön och flammande eld, och med kraft och mycken härlighet. Herrens stämma var som en basun, som blev allt högljuddare, och orden rullade med full kraft nedför berget. Jorden riste och skälvde, och berget tycktes röra sig från sin grundval. Flertalet israeliter darrade av skräck, och föll på ansiktet inför Herren. Den skräckinjagande rösten, och den oerhörda härligheten visade sig på berget och gjorde djupt intryck på dem.

Gud ackompanjerade tillkännagivandet av sin lag med de högsta uppvisningar av sin kraft, för att hebréerna aldrig skulle glömma scenen, och för att djup vördnad skulle inpräntas i dem för de Tio Budens Upphovsman. Häri visar Herren alla människor sin lags helighet och viktighet. Tiobudslagen gavs ingalunda endast till Israel. Den omfattade visserligen dem som ett folk, men hebréerna gjordes till förvaltare av den lag, som kom ned till oss. Hela Israels barns historia ”skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” {Första Korintierbrevet 10:11.} Ingen hebré kunde fullt värdesätta Guds lags natur, utom dem, som godtog Kristus som sin Förlossare. Han var fundamentet för hela den judiska ordningen.