Review and Herald d. 3. maj 1881

tillbaka

Helgelse, den kristnes privilegium

"Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst.”(1 Tess. 5:23)

Många, som allvarligt söker efter helighet i hjärta och renhet i liv, verkar förvirrade och missmodiga. De ser hela tiden på sig själva och sörjer över brist på tro. Och eftersom de inte har någon tro, känner de, att de inte kan göra anspråk på Guds välsignelse. Dessa människor förväxlar tro med känslor. De bortser från trons enkelhet och försätter därmed sina själar i stort mörker. De skulle vända sitt sinne bort från sitt jag och låta det uppehålla sig vid Guds barmhärtighet och godhed och på nytt räkna Hans löften och så helt enkelt tro, att Han kommer att uppfylla Sitt ord. Vi skall inte förlita oss på vår tro, utan på Guds löften. När vi ångrar våra tidigare överträdelser av Hans lag och beslutar oss för att vara lydiga i framtiden, så skall vi tro, att Gud för Kristus skull tar emot oss och förlåter oss våra synder.

Mörker och modlöshet kommer ibland att överfalla själen och hota med att bli oss övermäktiga, men vi skall inte kasta bort vår tillit. Vi måste hålla blicken fästad på Jesus – oavsett om vi känner något eller inte. Vi skall försöka att trofast utföra varje medveten plikt och sedan vila lugnt i Guds löften.

Under vissa perioder kommer en djup känsla av vår ovärdighet att sända en rysning av rädsla genom vår själ. Men det är inte något bevis på, att Gud har förändrat sin attityd mot oss eller vi mot Gud. Vi borde aldrig anstränga oss för att elda upp sinnet till en bestämd känslonivå. Det kan hända, att vi inte känner samma frid och glädje i dag som vi kände i går, men i tro skulle vi gripa Kristus hand och sätta vår tillit lika helt till Honom i mörkret som i ljuset.

Det kan hända, att Satan viskar: "Du är en alltför stor syndare, för att Kristus skall kunna frälsa dig." Eftersom du erkänner, att du verkligen är syndig och ovärdig, kan du möta Frestaren med detta utrop: ´Med försoningens kraft gör jag anspråk på Kristus som min Frälsare. Jag sätter inte min tillit till mina egna förtjänster, utan till Jesus dyrbara blod, som renar mig. I detta ögonblick lägger jag min hjälplösa själ i Kristus händer.´” Det kristna livet måste vara ett liv i ständig och levande tro. En orubblig tillit, en fast förtröstan på Kristus, kommer att föra frid och förvissning till själen."

"Bli inte modlös därför att ditt hjärta känns hårt. Varje hinder, varje inre fiende ökar bara ditt behov av Kristus. Han kom för att ta bort stenhjärtat och ge dig ett hjärta av kött. Se upp till Honom efter särskild nåd till att övervinna dina karaktäristiska fel. När du blir överöst av frestelser, stå då fast emot de onda övertalningarna. Säg till din själ: "Hur skulle jag kunna vanära min Frälsare? Jag har överlämnat mig själv till Kristus. Jag kan inte göra Satans gärningar." Ropa till den käre Frälsaren om hjälp till att offra varje avgud och lägga varje älsklingssynd åt sidan. Låt trons öga se på Jesus, som står framför Faderns tron, medan Han håller fram Sina sårade händer samtidigt som Han ber om nåd för dig. Tro på, att kraften kommer till dig genom din dyrbare Frälsare."

"Se med trons öga på de kronor, som är beredda för dem, som segrar. Lyssna till den triumferande sången från de frälsta: "Du är värdig att ta emot bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag.”(Upp. 5:9) Bemöda dig att göra dessa scener verkliga. Stefanus, den förste kristne martyren, utbrast under sin fruktansvärda konflikt med furstar och makter och andlig ondska på högsta nivå: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."(Apg. 7:5- 6) Världens Frälsare blev uppenbarad för honom då Han från himlen såg ned till honom med det djupaste intresse. Kristus ansiktes strålande ljus sken ned på Stefanus med en sådan glans, att till och med hans fiender såg hans ansikte stråla som en ängels.

Om vi ville tillåta våra sinnen att uppehålla sig mer hos och den himmelska världen, skulle vi finna en mäktig stimulans och ett kraftigt stöd till att utkämpa Herrens strider. Stolthet och kärlek till världen skulle mista sin makt över oss, medan vi betraktar det bättre lands härlighet, som så snart skall bli vårt hem. Vid sidan av Kristus älsklighet kommer alla världsliga lockelser att förefalla ha ett ringa värde.

Låt ingen tro, att de utan allvarliga ansträngningar från egen sida kan få visshet om Guds kärlek. När sinnet länge nog har fått lov till att uppehålla sig vid jordiska ting, är det svårt att förändra tankarnas vanor. Det, som ögonen ser och öronen hör, drar ofta uppmärksamheten till sig och upptar intresset. Men om vi har för avsikt att komma in i Guds stad och se Jesus i all Hans härlighet, måste vi vänja oss vid att se på Honom med trons ögon här. Kristus ord och karaktär skulle ofta vara föremål för våra tankar och våra samtal, och varje dag borde någon tid särskilt ägnas åt bön och meditation över dessa heliga ämnen.

Helgelse är ett dagligt arbete. Låt ingen bedra sig själv genom att tro, att Gud kommer att förlåta och välsigna dem, så länge de överträder ett av Hans bud. Att avsiktligt begå en känd synd, tystar Andens röst, och skiljer själen från Gud. Hur stor entusiasmen än kan vara över religiösa känslor, kan Gud inte bo i det hjärta, som åsidosätter den gudomliga lagen. Gud kommer endast att ära dem, som ärar Honom.

"… om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder…"(Rom. 6:16) Om vi ger efter för vrede, begär, girighet, hat, själviskhet eller någon annan synd, blir vi syndens tjänare. "Ingen kan tjäna två herrar". (Matt. 6:24) Om vi tjänar synden, kan vi inte tjäna Jesus Kristus. Den kristne kommer att känna dragning till synd, för köttet hyser begär mot Anden. Men Anden kämpar mot köttet och befinner sig ständigt i krig mot det. Det är här Kristus hjälp behövs. Mänsklig svaghet blir beskyddad av gudomlig styrka, och tron utbrister: "Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!" (1 Kor. 15:57)

Om vi vill utveckla en karaktär, som Gud kan godta, måste vi utveckla korrekta vanor i våra religiösa liv. Daglig bön är lika väsentlig för att tillväxa i nåd, som den lekamliga födan är för det fysiska välbefinnandet. Vi skulle vänja oss vid att ofta upplyfta våra tankar till Gud i bön. Om tankarna vandrar på måfå, måste vi föra dem tillbaka. Genom upprepad ansträngning kommer vanan till sist att göra det lätt. Vi kan inte ens för ett enda ögonblick skilja oss från Kristus och ändå befinna oss i säkerhet. Hans närvaro kan följa oss för varje steg vi tar, men endast om vi iakttar de villkor, Han själv har ställt.

Religion måste göras till livets stora huvuduppgift. Allt annat bör underordnas detta. Alla våra själsliga, fysiska och andliga krafter måste engageras i den kristna striden. Vi måste vända oss till Kristus och be om styrka och nåd. Då kommer vi att vinna seger lika säkert, som Jesus dog för oss.

"Vi måste komma närmare Kristus kors. Ånger vid foten av korset är den första lektion om frid, som vi måste lära. Jesu kärlek - vem kan förstå den? Oändligt mycket mera öm och självförnekande än en mors kärlek. Om vi vill göra oss en uppfattning om en själs värde, måste vi se på korset i levande tro och på så sätt påbörja det studium, som skall vara de frälstas vetenskap och sång i all evighet. Värdet av vår tid och våra förmågor kan endast värderas utifrån storleken på den lösesumma, som har betalats för vår frälsning. Vilken otacksamhet mot Gud visar vi inte, när vi berövar Honom det, som är Hans eget, genom att ta ifrån Honom vår kärlek och våra tjänster. Är det för mycket att ge sig själv till Honom, som har offrat allt för oss? Kan vi välja all världens vänskap framför den odödliga ära, som Kristus erbjuder? – ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på Hans tron." (Upp. 3:21)

Helgelse är ett framåtskridande verk. De på varandra följande stegen finner vi i Petrus ord: "Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor.” (2 Petri 1:5, 6) ”Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla eller falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.

Här är en kurs, och om vi följer den, kan vi vara säkra på att aldrig snubbla. De, som på så sätt arbetar på additionsmetodens plan för att uppnå nåden i Kristus, har fått den försäkran, att Gud kommer att arbeta efter multiplikationsmetoden genom att ge dem Andens gåvor. Petrus talar till dem, som har samma dyrbara tro som vi. "Må nåd och frid i ännu rikare mått komma er till del genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus.” (2 Petri 1:2) Genom gudomlig nåd kan alla, som vill klättra uppför de strålande stegen från jord till himmel och till sist med sång och evig glädje gå in genom portarna till Guds stad.

Vår Frälsare gör anspråk på allt vad vi är. Han ber om våra första och heligaste tankar, vår renaste och starkaste tillgivenhet. Om vi verkligen har del av gudomlig natur, kommer Hans lov hela tiden att finnas i våra hjärtan och på våra läppar. Vår enda säkerhet är att överlämna allt till Honom och hela tiden växa i nåd och kunskap om sanningen.

Aposteln Paulus blev i hög grad ärad av Gud och blev upptagen till den tredje himlen i en helig syn, där han såg scener, vilkas härlighet inte kan uppenbaras för dödliga. Ändå gjorde det honom inte skrytsam eller självsäker. Han insåg betydelsen av ständig vaksamhet och självförnekelse och förklarar öppet: "I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra.” (1 Kor. 9:27)

Paulus led för sanningens skull, och ändå hör vi ingen klagan från hans läppar. Medan han ser tillbaka på sitt eget liv med slit, bekymmer och uppoffringar, säger han: "Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." (Rom 8:18) Segerropet från Guds trofaste tjänare når genom århundradena ner till vår tid: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? ... Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om, att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom. 8:35, 37-39)

Trots att Paulus till sist satt inspärrad i ett romerskt fängelse – isolerad från himlens ljus och luft, avskuren från sitt arbete med evangeliet och för varje ögonblick väntande på att bli dömd till döden, - så hängav han sig ändå inte åt tvivel och förtvivlan. Från det mörka fängelset kom hans döende vittnesbörd, fullt av en upphöjd tro och ett mod, som har inspirerat heliga och martyrer under alla de följande århundradena. Hans ord beskriver på ett passande sätt resultatet av den helgelse, som vi i dessa artiklar har bemödat oss att lyfta fram: ”Själv offras jag redan som ett drickoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” (2 Tim. 4:7-8)