Review and Herald d. 4. maj 1876

tillbaka

Tältmötet vid Eagle Lake (fortsättning)

Vid den här tiden var broder Wm. H. Hyde svårt sjuk av blodig dysenteri. Hans symtom var alarmerande och läkaren menade att hans fall var nästan hopplöst. Vi besökte honom och bad med honom, men han hade kommit under inflytande av vissa fanatiska personer, som drog vanära över vår sak. Vi ville avlägsna honom från deras mitt och bönföll till Herren att ge honom styrka att lämna den platsen. Han blev stärkt och välsignad som svar på våra böner och färdades drygt sex kilometer till broder P:s hus. Men efter att ha kommit dit verkade han snabbt bli sämre.

Den fanatism och de villfarelser som han hade hamnat i genom ont inflytande tycktes hindra utövandet av hans tro. Han tog tacksamt emot det tydliga vittnesbörd som bars fram till honom, och erkände ödmjukt sitt fel. Endast ett fåtal som var starka i tron fick komma in på sjukrummet. Fanatikerna vars inflytande över honom hade varit så skadligt, och som ihärdigt hade följt honom till broder P:s bostad, förbjöds strängeligen att komma in i hans närvaro, medan vi bad innerligt för att han skulle bli frisk. Jag har sällan erfarit en sådan strävan att göra anspråk på Guds löften. Den Helige Andes frälsning uppenbarades, och kraft från höjden vilade över vår sjuke broder och över alla närvarande.

Broder Hyde klädde sig omedelbart och gick ut ur rummet och prisade Gud, med Himmelens ljus skinande på ansiktet. En bondemiddag stod klar på bordet. Han sade: "Om jag mådde gott skulle jag ta del av denna mat, och eftersom jag tror att Gud har botat mig, skall jag leva ut min tro." Han satte sig ned till middagen med resten och åt rejält utan att ta skada. Hans återhämtning var fullständig och varaktig.

Från Topsham återvände vi till Portland och fann där en hel del av våra trossyskon från Öststaterna. Ibland dem fanns just de fanatiker som jag hade vittnat för i Exeter och förklarat att det inte var deras plikt att besöka Portland. Dessa personer hade lagt förnuft och omdöme åt sidan; de litade på varje intryck från sina upphetsade och överdrivna sinnen. Deras demonstrativa övningar, samtidigt som de hävdade att de stod under Guds Ande, var ovärdiga deras upphöjda bekännelse. Vi darrade för församlingen som skulle utsättas för denna fanatism. Mitt hjärta värkte för Guds folk. Måste de luras och ledas bort av denna falska entusiasm? Jag uttalade troget Herrens varningar till mig; men de verkade ha liten effekt förutom att göra dessa personer med extrema åsikter avundsjuka på mig.

Deras falska intryck kunde ha vänt mig bort från min plikt om inte Herren tidigare hade visat mig vart jag skulle gå och vad jag skulle göra. Även om jag var så ung och oerfaren, bevarades jag från att falla i fiendens snara, genom Guds nåd, genom att Han gav mig särskilda instruktioner om vem jag skulle frukta och vem jag skulle lita på. Hade det inte varit för detta skydd ser jag nu att jag många gånger kanske skulle ha blivit förd bort från pliktens väg.

Ungefär vid denna tid visades det mig, att det var min plikt att besöka vårt folk i N. H. Min ständiga och trogna följeslagare vid denna tid var Louisa Foss, min svågers syster. Hon har varit död i många år; men jag kan aldrig glömma hennes vänliga och systerliga uppmärksamhet på mig under mina resor. Vi hade också sällskap av broder Files och hans fru, som var gamla och uppskattade vänner till min familj, och bröderna Haskins och White.

Vi mottogs hjärtligt; men det förekom fel på det området som besvärade mig kraftigt. Vi var tvungna att möta en anda av självrättfärdighet som var väldigt deprimerande. Jag hade tidigare visat stoltheten och upphöjelsen hos vissa som vi besökte, men hade inte modet att möta dem med mitt vittnesbörd. Om jag hade gjort det skulle Herren ha stöttat mig i att göra min plikt.

Under besöket hos broder Morse lämnade bördan mig inte, men jag kände mig ännu inte tillräckligt stark för att lindra mitt sinne och lägga den förtryckande bördan på dem som den tillhörde. Under vår vistelse i det här huset blev jag allvarligt sjuk. Bön framfördes för min räkning, Guds Ande vilade över mig, och jag fördes bort i en syn. Medan jag var i detta tillstånd visades mig några saker angående besvikelsen 1844, i samband med fallet med broder Morse. Han hade ägt en fast och konsekvent tro på att Herren skulle komma vid den tiden. Han blev bittert besviken då perioden avslutades utan att föra med sig den förväntade händelsen. Han blev förbryllad och oförmögen att förklara förseningen.

Han avsade sig inte sin tro som vissa gjorde och kallade den inte för en fanatisk villfarelse; men han var förvirrad och kunde inte förstå Guds folks ställning angående profetisk tid. Han hade varit så allvarlig i att förklara att Herrens ankomst var nära, att då tidpunkten gick ut, blev han förtvivlad och gjorde ingenting för att uppmuntra de besvikna människorna, vilka var som får utan herde, som hade lämnats att slukas av vargar.

Fallet med Jona presenterades för mig. Gud befallde honom att gå till Nineve och överlämna budskapet som han gav honom. Jona lydde, och under tre dagar och nätter hördes det högtidliga ropet på gatorna i den onda staden: "’Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.’" {Jona 3:4.} Staden var ett under av rikedom och storhet; ändå trodde kungen på varningen och ödmjukade sig med sitt folk inför Herren i fasta och säcktyg.

En barmhärtig Gud accepterade deras omvändelse och förlängde deras prövotid. Han vände bort sin häftiga ilska och väntade på frukterna av Nineves förnedring. Men Jona fruktade att bli kallad för en falsk profet. Han muttrade över Guds medlidande då han skonade folket som han hade varnat för förstörelse genom sin profets mun. Han kunde inte härda ut tanken på att stå inför folket som en bedragare. Han förbisåg Guds stora barmhärtighet gentemot den ångerfulla staden, i form av den personliga förödmjukelsen av att se sin profetia ouppfylld.

Broder Morse befann sig i ett liknande tillstånd som den besvikne profeten. Han hade förkunnat att Herren skulle komma 1844. Tiden var förbi. Den rädsla som delvis hade hållit folket i schack togs bort, och de hängav sig åt hån mot dem som förgäves hade väntat på Jesus. Broder Morse kände att han var en visa ibland sina grannar, ett skämtobjekt. Han kunde inte förlikas med sin position. Han övervägde inte Guds barmhärtighet genom att ge världen längre tid att förbereda sig för hans ankomst; för att varningen om hans dom skulle kunna höras vidare omkring och folket prövas med större ljus. Han tänkte bara på förnedringen av Guds tjänare.

Jag visades att även om händelsen så högtidligt förkunnad inte inträffade, liksom i fallet med Jona, var budskapet inte desto mindre av Gud och uppnådde det syfte som han hade avsett att det skulle. Efterföljande ljus över profetiorna avslöjade den händelse som ägde rum, i och med att översteprästen gick in i den allra heligaste platsen i helgedomen i himmelen för att avsluta försoningen för människans synder. Icke desto mindre ville Gud med ett klokt syfte att hans tjänare skulle förkunna tidens annalkande slut.

Jag visades att, i stället för att bli avskräckt genom sin besvikelse, liksom Jonah, borde broder Morse samla ihop strålarna av dyrbart ljus som Gud hade gett sitt folk och stöta ifrån sig sin själviska sorg. Han borde glädja sig över att världen beviljades ett uppskov och vara redo att hjälpa till med att bedriva det stora arbete som ännu skall utföras på jorden, för att föra syndare till omvändelse och frälsning.

Det har rapporterats att jag i samband med denna syn förklarade att om fyrtio dagar skulle världens undergång inträffa. Inga sådana ord uttalades av mig. Jag hade inget ljus angående tidens ände. Ämnet Nineve, dess förlängda prövotid och den därav följande sorgen för Jona, presenterades för mig som ett parallellt fall till vår egen besvikelse under 1844.

Fallet med broder Morse framställdes för mig som en bild av tillståndet hos en stor klass av vårt folk vid den tiden. Deras plikt var tydligt utpekad; den var att lita på Guds visdom och barmhärtighet och tålmodigt arbeta då hans försyn öppnade vägen för dem.