Review and Herald d. 5. maj 1896

tillbaka

Den Helige Andes verk uppenbaras i livet - 1

Ett oändligt pris har betalats för att människor skall nå fullkomligheten i Kristi karaktär. De som har fått förmånen att höra sanningen, och av den Helige Ande har påverkats att ta emot den heliga Skrift som Guds röst, har ingen ursäkt för att leva liv som andliga dvärgar. Genom att uppöva de förmågor som Gud har gett skall de dagligen lära och dagligen motta andlig glöd och kraft, som finns i beredskap för varje sant troende människa. Om vi önskar vara växande plantor i Herrens trädgård måste vi hela tiden bli försedda med andligt liv och allvar. Då kommer det att bli växt i tron och kunskapen om Herren Jesus Kristus. Det finns inget vilohem efter vägen, där vi kan kasta av oss vårt ansvar. Vi måste hela tiden gå framåt mot himlen och utveckla en fast religiös karaktär. Det är inte fråga om att bygga ett halvfärdigt hus. Det mått av helig Ande som vi får, står i proportion till vårt mått av längtan och den tro som vi utövar för att få del av denna gåva. Det står i proportion till det bruk vi kommer att göra av det ljus och den kunskap som vi får. Vi kommer att få del av den helige Ande i förhållande till vår möjlighet att ta emot och vår förmåga att dela med oss till andra. Jesus säger: ”Ty var och en som ber, han får, och den som söker han finner” Luk 11:10. Den som verkligen söker efter den dyrbara nåd som Jesus ger kommer säkerligen inte att bli besviken. Detta löfte har vi fått av honom som inte bedrar oss. Det har inte givits som ett tänkespråk eller en teori, men som en verklighet, som en lag från den himmelska regeringen. Vi kan vara försäkrade om att vi skall få den helige Ande, om vi personligen gör försöket att pröva Guds Ord. Gud är sann. Hans ordning är fullkomlig. ”Den som söker han finner och för den som bultar skall dörren öppnas” Luk 11:10. Ljus och sanning kommer att lysa fram enligt själens önskan. Måtte bara alla hungra och törsta efter rättfärdighet, så att de skulle kunna bli fyllda!

De personer, som avgör religiösa övningars bestämda utförande, och som är väldigt precisa och metodiska i att sprida det ljus och den nåd som de tycks äga, har helt enkelt inte värst mycket av den Helige Ande. I fall de ägde mera av den Helige Ande, skulle de lägga sig mindre i de erfarenheter, som gjorts av personer, vilka faktiskt har mottagit denna gudomliga gåva i överflöd. Det föreligger stort behov av vittnesbördet till Nikodemus. Jesus sade till Nikodemus: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Dessa ord gjorde Nikodemus både förbluffad och indignerad. Han betraktade sig som intellektuell, from och religiös. Likväl sade Kristus åter till honom: ”Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som [endast ett fåtal, som säger sig känna till sanningen? – Nej.] är född av Anden.” Nikodemus frågade: ”’Hur kan det ske?’” Jesus svarade: ”Du är Israels lärare och vet inte det.” Nikodemus saknade egentlig tro. Han förmådde ej, att få denna lära om omvändelse att stämma överens med sin förståelse av, vad som utgjorde gudstro. Han förmådde ej, att för sig själv tillfredsställande förklara omvändelsens vetenskap; men Jesus visade honom, med en sinnebild, att detta inte gick att förklara med hans precisa metoder. Jesus påpekade för honom förhållandet, att han inte kunde se vinden, ändå kunde han märka av dess verkan. Måhända han aldrig skulle kunna förklara förloppet vid omvändelsen, men han skulle kunna känna igen dess verkan. Han hörde ljudet från vinden, som blåser vart den vill, och han såg utfallet av dess blåsande. Vindens egentliga drivkraft var ej öppen för beskådande; människorna kunde inte säga, varifrån den kom, eller vart den var på väg. De var ej i stånd till, att bestämma, vilken lag den styrdes genom; men de såg, vad dess blåsande utmynnade i. Den mest lärdes mänskliga resonemang är ur stånd till, att fastslå den Helige Andes göranden i mänskors sinnen och karaktärer; likväl skönjer vederbörande dess inverkan på liv och handlingssätt. Den Helige Ande är en fri, verksam, oberoende kraft. Himmelens Gud använder sin Ande efter behag, och mänskliga sinnen, omdömen och tillvägagångssätt är i lika hög grad i stånd till, att begränsa dess verksamhet, eller bestämma vilken kanal den skall handla genom, som de är att säga till vinden: ”Jag bjuder Dig, att blåsa åt ett visst håll, och att uppträda på detta och detta sätt.”

Fast vi inte kan se Guds Ande, vet vi att människor som varit döda i överträdelser och synder blir övertygade och omvända genom dess verkan. De tanklösa och egensinniga blir allvarligt sinnade. De förhärdade ångrar sina synder och de som inte har någon tro blir troende. Spelaren, drinkaren och rucklaren blir karaktärsfast, nykter och ren. Den upproriske och motspänstige blir ödmjuk och Kristuslik. När vi ser dessa förändringar i karaktären kan vi vara säkra på att Guds kraft till omvändelse har förvandlat hela människan. Vi såg inte den helige Ande, men vi såg beviset på hans verksamhet i en förvandlad karaktär hos dem som var förhärdade och förstockade syndare. Som vinden rör sig med kraft i de ståtliga träden och böjer ner deras kronor, så kan den helige Ande verka på människohjärtat, och ingen begränsad människa kan inskränka Guds verk. Guds Ande uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. Den ene kommer att darra under beröringen av denna kraft. Hans övertygelse kommer att gripa så djupt att en orkan och ett tumult av känslor tycks rasa i hans hjärta och hela hans varelse ligger slagen av sanningens överbevisande kraft. När Herren talar förlåtelse till den ångrande själen är han full av kärlek till Gud, full av iver och energi. Den livgivande Anden som han har tagit emot kan inte undertryckas. Jesus bor i honom, ett källsprång som väller fram till evigt liv. Hans känslor av kärlek är lika djupa och glödande som hans smärta och själskval var tidigare. Hans själ är lik ett källsprång med stort djup som öppnat sig och ut strömmar hans tacksägelse och lovprisning, hans tacksamhet och glädje, tills de himmelska harporna är stämda till jubelsång. Han har en historia att berätta, men inte på ett noggrant, vanligt, metodiskt sätt. Han är en människa som blivit återlöst genom Jesu förtjänster och hela hans varelse är hänförd över hur Guds frälsning blivit verklighet.

Andra förs till Kristus på ett mindre tumultartat sätt. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” Det går inte att se blåstens upphov, men väl dess verkningar. Då Nikodemus sade till Jesus: ”’Hur kan det ske?’”, sade Jesus till honom: ”’Du är Israels lärare och vet inte det.” En lärare i Israel, en man ibland vise män, en man som förmodade att han förstod religionens vetenskap, och ändå snavade han på läran om omvändelse! Han ville inte gärna medge sanningen, eftersom han inte förstod allt, som hade att skaffa med Guds verkan och makt; och likväl godtog han fakta från naturen, fastän oförmögen att förklara eller ens begripa dem. Liksom andra personer från alla tidsåldrar, betraktade han formväsende och exakta ceremonier som väsentligare för gudstron, än Guds Andes djupgående påverkan.

Just det verk, som Kristus förklarade var nödvändigt i fallet med Nikodemus, är just det verk, som behöver utföras för dem, som anser att allt som har med gudstron att göra, måste utföras på ett exakt, metodiskt sätt. De behöver bli födda på nytt; och hur pånyttfödelsen går till, är av underordnad betydelse, bara hjärtat blir nytt. När följande bön ärligen sänds upp, ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande”, hörs Herren svara: ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.” Det förnyade hjärtat ger inte rum åt själviskhetens plantor att växa upp. Stoltheten ses i sin syndfullhet, och drivs bort. Det ankommer inte på den mänskliga lerklumpen, att klaga på krukmakarens gestaltande metod, utan att underkasta sig hans formgivning, oavsett metod. Varje själ måste underordna sig Herren, innan vederbörande kan göras till ett kärl för hedersamt bruk, för att fyllas med Kristi förnyande, helgande nåd.

Ibland pastorerna är det många, som behöver anamma orden, som Kristus yttrade till Nikodemus. De må se sig själva som uttolkare av Skrifterna, och kan ändå göra de enklaste lärosatser i Bibeln, den mest grundläggande sanning, de mest praktiska stegen till gudaktighet, till en gåta för åhörarna. Ingen man, hur än hög hans kallelse eller ansvar, kan fullt och fast förstå Guds ord, såvida inte han lever som han lär i sitt vardagsliv. Om sanningen omvandlas till praktisk handling, då ger han i sitt väsen prov på Guds tröst och nåd, som övergår allt förstånd. Ett litet barn kan förstå Kristi praktiska lärdomar, när de mest lärda män och undervisare är omedvetna om deras innebörd. Jesus svarade och sade: ”Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja.”

Det är farligt för sådana män, att stå emot sanningens och nådens samt rättfärdighetens Ande, eftersom dess yttringar inte överensstämmer med deras idéer, och inte har uppträtt enligt deras metodiska planer. Herren verkar på sitt eget vis, och i enlighet med sina egna planer. Måtte sådana män bedja om, att de skall befrias från jaget, och komma i samklang med himmelen. Måtte de bedja: ”Ske inte min vilja, utan Din, O Gud.” Måtte sådana män betänka, att Guds vägar inte alltid är deras vägar, ej heller hans tankar deras tankar; ty han säger: ”Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.” I den instruktion som Herren gav Gideon, då han stod i begrepp att strida mot midjaniterna – att han skulle möta fienden med en här på trehundra män, vilka skulle stöta i horn och ha tomma krukor i händerna samt ropa ”HERRENS och Gideons svärd!” – skulle dessa precisa, metodiska, formella män inte se annat, än inkonsekvens och förvirring. De skulle sparka bakut under beslutsam protest och motstånd. De skulle väcka en het debatt, för att visa inkonsekvensen och farorna, som skulle åtfölja krigföring på ett sådant extremt sätt, och i enlighet med sin begränsade bedömningsförmåga skulle de beteckna allt dylikt handlande som ytterligt löjeväckande och oförnuftigt. Hur ovetenskapligt, hur inkonsekvent, skulle de ha betraktat Josuas och hans härs handlande, då de intog Jeriko! ”Jeriko var stängt och tillbommat för Israels barn och ingen gick ut eller in. Och HERREN sade till Josua: ’Se, jag har givit Jeriko med dess kung och dess tappra stridsmän i din hand. Tåga omkring staden med alla stridsdugliga män, gå runt staden en gång. Så skall du göra i sex dagar. Sju präster skall bära sju basuner gjorda av bagghorn framför arken. På sjunde dagen skall ni tåga omkring staden sju gånger, och prästerna skall blåsa i hornen. När de blåser i baggens horn med utdragen ton och ni hör ljudet från hornet, skall allt folket ge upp ett kraftigt härskri. Då skall stadsmuren störta samman och folket skall dra in över den, var och en rakt fram.’” Var fanns de vetenskapliga metoderna i den typen av krigföring?
( Avslutas nästa vecka )