Review and Herald d. 11. maj 1876

tillbaka

Tältmötet vid Eagle Lake (avslutning)

Det var svårt att åstadkomma mycket gott i New Hampshire. Vi hittade ringa andlighet där. Många kallade sin upplevelse år '44 för en vanföreställning; det var svårt att nå denna klass, för vi kunde inte acceptera den position de vågade att inta. Ett antal som var aktiva predikanter och förmanare år ’44, tycktes nu ha förlorat fotfästet och visste inte var vi befann oss i profetisk tid; de anammad snabbt världens anda.

Vid ett tillfälle, då jag framförde budskapet som Herren hade gett mig för att uppmuntra hans folk, avbröts jag flera gånger av en viss predikant. Han hade varit väldigt aktiv i att predika bestämd tid; men då den bestämda tiden passerade, sviktade hans tro totalt, och han vandrade i mörkret och tvivlade och ifrågasatte allt. Han var alltid redo att motsätta sig någon som gjorde anspråk på mer ljus än han ägde. Herrens Ande vilade över mig då jag berättade vad som hade visats mig av Gud. Denne förkunnare avbröt mig flera gånger i följd; men jag fortsatte att tala, varvid han blev väldigt arg och upphetsad, och motsatte sig våldsamt vad jag sade. Han blev högljudd och skällde ut mig tills han tvingades att sluta av ren utmattning. Efter några ögonblick lämnade han huset och drabbades av blödning i lungorna. Hans hälsa sviktade snabbt från den tiden och han dog inte långt efter.

Vårt vittnesbörd välkomnades av några; men många tog emot oss misstänksamt. Fanatism och andlig magnetism verkade ha förstört den sanna gudsfruktans anda. Många verkade oförmögna att urskilja eller uppfatta de motiv som ledde mig i min svaghet, att resa och bära mitt vittnesbörd för folket. De som var lindrigt intresserade av själars frälsning och vars hjärtan hade vänt sig från förberedelsearbetet, kunde inte förstå Guds kärlek i min själ som gav liv åt min önskan att hjälpa dem i mörker till samma ljus som uppmuntrade mig på min vandring. Kunde de också ha sett vad som hade uppenbarats för mig av Guds makalösa kärlek till människor, manifesterad i att han gav sin ende Son att dö för dem, skulle de inte ha tvivlat på min uppriktighet.

Jag trodde på allt som hade visats mig i en syn. Sanningen var för mig en levande verklighet, och mitt arbete var för evigt. Hur andra än kan se på mitt arbete, vilade tyngden av dess betydelse tungt på min själ. Med svag hälsa slet jag för att göra gott mot andra till evigt liv. Ögonblick verkade värdefulla för mig, förseningar farliga.

I New Hampshire fick vi brottas med en art av andlig magnetism, av liknande karaktär som mesmerism. Det var vår första upplevelse av det här slaget och gick till så här: Då vi anlände till Claremont fick vi veta att det fanns två adventistiska partier; det ena höll fast vid sin tidigare tro, det andra förnekade den. På andra ställen hade vi besökt och arbetat med denna senare klass och funnit att de var så begravda i världslighet och hade så grundligt antagit den populära uppfattningen med hänsyn till vår besvikelse att vi inte kunde nå eller hjälpa dem.

Men vi blev nu glada över att höra att det fanns ett litet sällskap här som trodde att de i sina tidigare erfarenheter hade letts av Guds försyn. Vi blev hänvisade till äldstebröderna B-----t och B-----s som personer med liknande åsikter som vi själva ägde. Vi upptäckte att det fanns många fördomar mot dessa män, men drog slutsatsen att de var förföljda för rättfärdighetens skull. Vi besökte dem och blev vänligt bemötta och artigt mottagna. Vi fick snart veta att de bekände sig till helgelse och hävdade att de stod över möjligheten att synda, eftersom de var helt helgade åt Gud. Deras kläder var förträffliga och de hade omkring sig en atmosfär av välbehag och lugn.

Just då kom en liten pojke omkring åtta år in, bokstavligen klädd i smutsiga trasor. Vi blev förvånade då vi upptäckte att detta lilla exemplar av försummelse var son till äldste B-----t. Modern såg ytterst skamsen och förargad ut; men fadern, helt obekymrad, fortsatte att tala om sina höga andliga prestationer utan det minsta erkännande av sin lille son. Men hans helgelse hade plötsligt tappat sin charm i mina ögon. Insvept i bön och meditation, och kastande av sig allt slit och allt ansvar i livet, verkade denne man för andligt sinnad för att lägga märke till sin familjs faktiska behov, eller ge sina barn den minsta faderliga uppmärksamhet. Han tycktes glömma att ju större vår kärlek till Gud är, desto starkare bör vår kärlek och omsorg om dem som han har gett oss vara; att Frälsaren aldrig lärde ut sysslolöshet och abstrakt hängivenhet, att försumma de plikter som ligger direkt i vår väg.

Denne make och far förklarade att det himmelska uppnåendet av sann helighet lyfte sinnet över alla jordiska tankar. Ändå satt han vid bordet och åt timlig mat; han matades inte genom ett mirakel, och någon måste tillhandahålla den maten, även om han bekymrade sig föga om den saken, hans tid var så starkt ägnad åt andliga ting. Inte så hans hustru, på vilken familjens börda vilade. Hon slet oförtrutet med allt hushållsarbete för att hålla hemmet flytande. Maken förklarade att hon inte var helgad, utan lät världsliga ting dra hennes sinne bort från religiösa ämnen.

Jag tänkte på vår Frälsare som en ständig arbetare för andras bästa. Han sade: "’Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.’" {Johannesevangeliet 5:17.} Den helgelse som han lärde ut visades i handlingar av vänlighet och barmhärtighet, och kärlek som ser andra bättre än vi själva.

Under tiden i B----s hus bad en syster om ett enskilt samtal med mig. Hon hade mycket att säga om fullständig helgelse för Gud och försökte att utröna mina åsikter i det ämnet. Jag kände att jag måste vara försiktig i mina uttryck. Medan hon pratade höll hon min hand i sin och strök med den andra mjukt mitt hår. Jag kände att Guds änglar skulle skydda mig från det oheliga inflytande som denna attraktiva unga dam försökte att utöva över mig, med sina vackra tal och milda smekningar. Hon hade mycket att säga om B----ts andliga framgångar och hans stora tro. Hennes sinne verkade vara strängt upptaget av honom och hans erfarenhet. Jag blev glad över att slutligen slippa detta prövande samtal.

Dessa personer, som avlade så fina bekännelser, var ägnade att lura de oförsiktiga. De hade mycket att säga om kärlek och välgörenhet som dolde en mängd synder. Jag kunde inte förena mig med deras åsikter och känslor; utan kände att de utövade en fruktansvärd makt för det onda. Jag ville fly från deras närvaro så snart som möjligt.

Äldste B-----t sade, då han talade om tro: "Allt vi behöver göra är att tro, och vad vi än ber om av Gud kommer att ges oss."

Broder White framkastade att det förekom specifika villkor. "Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det." {Johannesevangeliet 15:7.} Han sade: "Din trosteori måste ha en grund; den är tom som en mjöltunna med båda locken avlägsnade. Sann välgörenhet döljer aldrig synder som inte har ångrats och bekänts. Hon lägger bara sin mantel över de fel som bekänns och överges. Sann Kärlek är en högst känslig person som aldrig sätter fram sin rena mat utanför Bibelns sanning."

Så snart som dessa människors åsikter korsades, visade de en envis, självgod anda som avvisade all undervisning. Även om de bekände stor ödmjukhet var de skrytsamma i sin spetsfundighet om helgelse och motstod alla vädjanden till förnuftet. Samma eftermiddag besökte vi broder Colliers hus, där vi hade för avsikt att hålla ett möte på kvällen. Vi antog att den här familjen var i förening med dem vi hade lämnat. Vi ställde några frågor med hänvisning till dessa män; men broder Collier gav oss ingen information. Han sade: "Om Herren har sänt Dig hit, kommer Du att få reda på vilken ande som styr dem och kommer att lösa mysteriet åt oss."

B-----s och B-----t deltog båda i mötet. Medan jag uppriktigt bad om ljus och Guds närvaro, började de att stöna och ropa "Amen!" varigenom de uppenbarligen lade sin sympati till min bön. Mitt hjärta blev genast betryckt av en stor tyngd, orden dog på mina läppar, mörkret överskuggade hela mötet.

Broder White reste sig och sade: "Jag är bedrövad. Herrens Ande är bedrövad. Jag motstår detta inflytande i Herrens namn! O Gud, tillrättavisa denne fule och orene ande!"

Jag blev omedelbart lättad och höjde mig över skuggorna. Men åter igen, medan de talade uppmuntrande och trosvissa ord till de närvarande, kylde deras stönanden och amenrop mig. Än en gång tillrättavisade broder White mörkrets ande, och åter igen vilade Herrens kraft över mig, medan jag talade till folket. Dessa ombud för den Onde blev då så bundna att de inte längre kunde utöva sitt förödande inflytande den kvällen.

Efter mötet sade broder White till broder Collier: "Nu kan jag berätta för Dig om dessa två män. De agerar under ett sataniskt inflytande, men tillskriver ändå Herrens Ande allt."

"Jag tror att Gud har sänt Dig för att uppmuntra oss", sade broder Collier. "Vi kallar deras inflytande för mesmerism. De påverkar andras sinnen på ett anmärkningsvärt sätt och har kontrollerat en del till deras stora skada. Vi håller sällan möten här, för de inkräktar på deras närvaro, och vi kan inte ha något samröre med dem. De uppenbarar djupa känslor, som Du observerade i kväll, men de krossar själva livet i våra böner och lämnar ett inflytande som är mörkare för dem än under en egyptisk kväll.”

Under familjebönen den kvällen vilade Herrens Ande över mig, och jag visades många saker i en syn. Äldstebröderna B-----t och B-----s presenterades för mig som görande stor skada på Guds sak. Medan de bekände sig till helgelse överträdde de den heliga lagen. De var fördärvade i hjärtat och alla de som var i samklang med dem stod under en satanisk villfarelse och lydde sina egna köttsliga instinkter i stället för Guds Ord. Dessa två män utövade en påtaglig och egendomlig makt över folket, behöll deras uppmärksamhet och vann deras förtroende genom ett fördärvligt mesmeriskt inflytande som många som var oskyldiga och intet ont anande tillskrev Herrens Ande. De som följde deras läror blev fruktansvärt lurade och leddes till de grövsta fel.

Jag fick se att dessa mäns vardag stod i direkt kontrast till deras bekännelse. Under helgelsens dräkt utövade de de värsta synder och bedrog Guds folk. Deras missgärning låg helt öppen för mig, och jag såg den fruktansvärda berättelsen som stod emot dem i den stora uppteckningsboken, och deras fruktansvärda skuld då de bekände fullkomlig helighet, medan deras dagliga handlingar var hatiska i Guds ögon. En tid efter detta utvecklades dessa personers karaktärer inför folket och den vision som gavs med hänvisning till dem blev i allt bekräftad.