Review and Herald d. 11. maj 1897

tillbaka

Ödmjukhetens nådegåva.

”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Helige": Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.” ( Jes 57:15 )

Ödmjukhetens nådegåva borde omhuldas och underhållas av var och en som nämner Kristi namn, ty självupphöjelse har ingen plats i Guds verk. De som vill samarbeta med herrarnas Herre måste dagligen korsfästa jaget och placera all världslig ambition i bakgrunden. De måste vara tålmodiga och vänliga och visa medkänsla och barmhärtighet mot alla i sin omgivning.

Man kan se mycket nyckfull och hycklad ödmjukhet bland bekännande kristna. Några, som är fast beslutna att besegra jaget, sätter sig själva så lågt som det är möjligt. De försöker emellertid bara i sin egen styrka och nästa våg av beröm och smicker sveper dem med sig upp på vågkammen och för dem utom synhåll. De är inte villiga att böja sig fullständigt för Gud och han kan inte arbeta genom dem. Ta ingen ära till er själva vad det än må vara fråga om. Arbeta inte med en delad håg och försök att tjäna Gud och jaget på samma gång. Håll jaget borta. Låt era ord leda de de trötta och dem som bär på tunga bördor till Jesus, vår Frälsare, som är full av medlidande. Arbeta som om ni såg honom, som är vid er högra sida och som står beredd att ge er styrka för er tjänst. Er enda säkerhet finns i ett fullständigt beroende av Jesus.

Gud ärar dem som ödmjukar sig inför honom. Mose, som var modfälld genom folkets missnöje och klagan, försökte beveka Gud för att få försäkran om hans närvaro: "Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd inför mina ögon. Om jag alltså nu har funnit nåd inför dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk." HERREN sade: 'Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro.' "

Uppmuntrad av Guds försäkran om närvaro, närmade sig Mose ännu mer och vågade sig på att be om ytterligare välsignelser: "Låt mig får se din härlighet", sade han. Tror du att Gud förebrådde honom för denna djärvhet? Visst inte. Mose kom inte med denna begäran av ren nyfikenhet. Han hade ett särskilt syfte. Han förstod att han inte kunde utföra uppgifterna Gud gav honom på ett godtagbart sätt. Han visste, att om han kunde få en klarare uppfattning om Guds härlighet, skulle det bli möjligt för honom att gå framåt i hans viktiga uppdrag, inte i sin egen styrka, men i Herren Guds, den Allsmäktiges styrka. Han sträckte sig med hela sin själ efter Gud. Han längtade efter att veta mer om honom, så att han skulle kunna känna den gudomliga närvaron i varje invecklad situation, i varje nödläge.Det var inte själviskhet som ledde Mose att be om att få se Guds härlighet. Det enda målet för hans längtan var att ära Skaparen på bättre sätt.

Gud känner hjärtats uppsåt och tankar och han förstod de motiv som låg bakom hans trofaste tjänares bön. Han svarade Mose och sade: "Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet 'HERREN' inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." Därefter sade HERREN: "Se, här är en plats nära mig. Ställ dig där på klippan. När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. "Då steg HERREN ner i molnskyn och ställde sig nära intill honom och ropade ut HERRENS namn. Och HERREN gick förbi honom där han stod och ropade 'HERREN! HERREN!- en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning.' " ( 2 Mos 33: 19-22 )

Mose ägde äkta ödmjukhet och Herren hedrade honom genom att visa honom sin härlighet. Just så kommer han att hedra alla som vill tjäna honom, så som Mose gjorde. Han gav honom ett fullkomligt hjärta. Han begär inte att hans tjänare skall tjäna honom i sin egen styrka. Han vill ge sin visdom åt dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Kristi rättfärdighhet kommer att gå framför dem och Herrens härlighet kommer att vara deras belöning. Ingenting i denna världen kan skada dem, som har ärats genom en nära förbindelse med Gud. "Jag är viss om", skriver Paulus, "att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre." ( Rom 8: 38,39 )

Gud har länge väntat på att hans efterföljare skulle visa sann ödmjukhet så att han kunde utgjuta sina rika välsignelser över dem. De som kommer till honom med ett förkrossat och ödmjukt sinne skall få gömma sig i den eviga klippan och se Guds Lamm som tar bort världens synder. Allteftersom Jesus, syndbäraren, det ständiga offret, ses klarare och klarare, skall det högsta pris och tack höras från dem. Ju mera de ser av Kristi karaktär desto ödmjukare blir de och desto ringare anser de sig själva vara. Man kan inte se något tanklöst övermod i deras arbete. De är inte längre så medvetna om sitt eget jag, utan det går om intet i vissheten om deras ovärdighet och Guds förunderliga härlighet.

Kristi enda avsikt med att komma till denna jord var att uppenbara Guds härlighet och visa att människan kunde få del av dess förnyande kraft. All nåd och kraft gavs åt honom Hans hjärta var en källa med levande vatten, en aldrig sinande brunn, alltid redo att välla fram i en klar ström till alla i hans närhet. Hela hans liv tillbringades i ren, osjälvisk välgörenhet. Hans avsikter dikterades enbart av kärlek och medkänsla. Han gladde sig över att han kunde göra mera för sina efterföljare än de kunde bedja om eller tänka på. Hans ständiga bön för dem var att de skulle helgas genom sanningen och hans bön var präglad av förvissning, därför att han visste att en allsmäktig bestämmelse gjorts innan jordens grund var lagd. Han visste att evangeliet om riket skulle predikas i hela världen, att sanningen, utrustad med den helige Andes allmakt skulle segra i striden mot det onda och att det blodbestänkta baneret en dag segrande skulle vaja över hans efterföljare.

Ändå kom Kristus i stor ödmjukhet. Då han var här på jorden levde han inte för sig själv, utan »ödmjukade sig själv och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset». Till sina efterföljare säger han: »Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.» ( Matt. 11:29 ) För alla som uppenbarar hans mildhet och ödmjukhet och lever i självförnekelse och självuppoffring och underkastar sig hans vilja i ödmjuk lydnad, kommer han att tydligt visa Guds härlighet.

De som uppskattar att vandra med Gud i helighet och glädje, som värderar den styrka som kunskapen om honom ger, skall inte lämna någonting ogjort om de endast får uppleva Gud. De kommer att på allt sätt akta och visa respekt för hans Ord, och överallt och under varje omständighet skall deras bön vara att de en gång skall få se hans härlighet.

Sann ödmjukhet är ett vittnesbörd om att vi har vår blick riktad mot Gud och att vi är förenade med Jesus Kristus. Om vi inte är ödmjuka och saktmodiga kan vi inte göra anspråk på att helt ha förstått Guds karaktär. Det finns människor som kanske anser att de troget tjänar Gud; deras förmågor, lärdom, vältalighet eller nit kan tjusa ögat, tilltala fantasin och väcka beundran hos dem som inte kan se vad som finns under ytan. Om inte dessa egenskaper i ödmjukhet är helgade åt Gud, om inte de, till vilka dessa gåvor har anförtrotts, söker den nåd som endast kan göra deras arbete godtagbart, betraktar Gud dessa människor som odugliga tjänare.

Utifrån sann ödmjukhet spirar det sinnets ädelmod som är verklig storhet - den storhet som leder människan till att låta forma sig efter Kristi förebild. De som äger denna storhet utvecklar ett tålmodigt sinne och Guds-förtröstan. Deras tro är oövervinnlig. Deras uppriktiga hänförelse och helgelse döljer jaget. De ord de talar har en Kristus-likhet som ger uttryck för ömhet och kärlek. Därför att de känner till sin egen svaghet uppskattar de den hjälp Herren ger dem och åberopar sig av hans nåd för att kunna göra det som är rätt och sant. De visar både genom sitt uppförande, sin attityd och utstrålning att de är elever i Kristi skola.

"Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne." ( 1 Petr 5:6 ) Hela himlen ingår kompanjonskap med dem som kommer till Kristus för att få evigt liv och överlåter allt åt honom. De är lika dem som har lovat att lämna allt åt honom. Gud kräver att hans tjänare skall stå under prins Emanuels blodstänkta banér och uppbjuda alla sina krafter för att hålla sanningens principer rena och ofördärvade. De får aldrig vika av från självförnekelsens och ödmjukhetens stig, som varje kristen måste färdas på. När de på det sättet samarbetar med Gud formas Kristus i dem. Det är "hoppet om härligheten". ( Kol 1:27 ) Klädda i hans mildhet och ödmjukhet finner de sin största gjädje i att tjäna honom. Världslig äregirighet får vika och lämna plats åt en önskan att tjäna Mästaren.

"Herren är upphöjd, men han ser till den ringe, han känner den högmodige fjärran ifrån." ( Ps 138:6 ) "Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud." ( Ps 51:19 ) Gud betraktar dem som uppenbarar Jesu milda och ödmjuka ande med ömhet. Ingenting undgår honom. Han lägger märke till deras självförnekelse och deras ansträngning att upphöja Kristus inför världen. Fastän världen kan se på dessa ödmjuka arbetare med förakt, har de stort värde i Guds ögon. Inte bara den kloke, den store och den som sysslar med välgörenhet kommer att få lov att träda in i himlens gårdar - inte bara arbetaren som är så upptagen, full av iver och rastlös aktivitet. Nej, de som har rena hjärtan; de på vars läppar det aldrig har funnits någon lögn; de som är fattiga i anden och drivs av Jesu ande som bor i dem; de som skapar fred och ivrigt traktar efter att göra Guds vilja - det är de som kommer att få en rik ingång i himlen. De är Guds juveler och kommer att vara med i den skaran som Johannes skriver om. "Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, lik bruset av stora vatten och dånet av kraftig åska, och de sade: 'Halleluja! Herren vår Gud, den allsmäktige har nu blivit konung.' " ( Upp 19:6 ) De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. "Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem." ( Upp 7:15 )