Review and Herald d. 15. maj 1894

tillbaka

Offret från den, som gör det Onda, är förgäves

”Men Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför HERRENS ansikte, något som han inte hade befallt dem.” {Tredje Moseboken 10:1} Vad kan ha fallit Arons söner in, för att de skulle överträda Guds krav på detta vis? Den heliga eld, som Gud själv hade antänt och bevarat, fanns i deras närhet. Riktlinjer hade getts angående den, och Gud hade sagt: ”elden på altaret skall hållas brinnande och får inte slockna. Varje morgon skall prästen där antända ny ved, och ovanpå veden skall han lägga brännoffret och bränna fettstyckena av gemenskapsoffret. Elden skall alltid hållas brinnande på altaret. Den får inte slockna.” {Kapitel 6:12-13.}

Det var från detta altare, som elden till fyrfaten skulle tas, för att antända rökelsen, som skulle stiga upp inför Gud. Men Arons söner hade inte vidtagit rätt mått och steg, utan hade på fyrfatet lagt eld, som inte kallades för invigd eller helig. Orsaken till deras likgiltighet inför Guds krav var, att de hade gett efter för sitt vinbegär. Drycken hade gjort dem förvirrade och så bedövade, att de saknade omdöme gällande skillnaden mellan det invigda och det alldagliga, det heliga och det orena. Vinet hade påverkat de unga männen, som förrättade helig tjänst på samma sätt, som det påverkar var och en, som ger efter för dess bruk. Det hade förslöat den moraliska finkänsligheten, och hade förvirrat tankarna beträffande skillnaden mellan det invigda och det vanliga. Men Herren gjorde det klart, att han ville ha skillnaden tydligt fastslagen. ”HERREN talade till Aron. Han sade: ’För att ni inte skall dö får varken du själv eller dina söner dricka vin eller starka drycker när ni skall gå in i uppenbarelsetältet. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte. Ni skall skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent. Och ni skall lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har kungjort för dem genom Mose.’” {Kapitel 10:8-11.}

De två unga männen gick in i tabernaklet, för att offra denna främmande eld inför Herren, medan de var under inflytande från rusdrycker; och: ”Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de dog inför HERREN. Och Mose sade till Aron: ’Detta är vad HERREN har talat: På dem som står mig nära skall jag bevisa mig helig och inför allt folket bevisa mig härlig.’” {Verserna 2-3.} I erfarenheten av dessa två unga män har Herren signalerat fara, för att varna ungdomen och dem i mogen ålder för bruket av rusdrycker. Det ligger ingen trygghet i, att inta vin. Orden från denna berättelse når hela vägen ned till våra tider, med förmaning till var och en, som alls är knuten till Herrens verk, att vara klarvaken gällande beröring, smakande och hanterande av sådant, som besmittar det moraliska och släcker det andliga livet samt bringar förvirring avseende skillnaden mellan det invigda och det vardagliga.

Ett högst allvarligt och förfärligt straff drabbade dessa unga män, som vågade att gå in i Herrens närhet i berusat tillstånd. De hade blivit högtidligt vigda till tjänsten i helgedomen, och det var nödvändigt, att göra ett varnande exempel av dem för Israels barn. Men skall denna historia om Guds handlande med dem gå oss förbi, som om den saknade innebörd för oss? Herren har visat sitt misshag med en kurs att detta slag, och framställer för oss principer, som han önskar, att vi skall ge akt på. Var och en, som är knuten till tjänsten för Gud, innehar en helig ställning, och orden, som Jesus Kristus talade från eld- och molnstoden, skall vi rätta oss efter och leva ut. ”Och HERREN sade till Mose: ’Gå ner och varna folket, så att de inte tränger sig fram till HERREN för att se, ty då kommer många av dem att falla ner och dö. Även prästerna, som får komma inför HERREN, skall helga sig, för att inte HERRENS vrede skall bryta ut mot dem.’” {Andra Moseboken 19:21-22.}

Herren går till rätta med folken, som lever i denna farliga, fördärvade tid. Evangeliska förkunnare har avvikit från Herren och de, som bekänner Kristi namn, gör sig skyldiga till, att inte hålla sanningens fana högt. Präster räds för, att öppet stå för spritförbud, och de tiger om drickandets förbannelse av fruktan för, att få mindre i gage, eller att stöta församlingen. De ängslas över, att mista sin popularitet, i fall de skulle förkunna Bibelns sanning starkt och tydligt, och dra gränsen mellan det heliga och det vanliga, ty det finns församlingsmedlemmar, som antingen direkt eller indirekt får intäkter från handeln med starka drycker. Dessa personer är inte ovetande om den synd, de begår. Ingen behöver upplysas om, att handeln med starka drycker är något, som åför sitt offer elände, skam, urartning och död med evig förtappelse. De, som direkt eller indirekt förvärvar intäkter genom denna handel, lägger pengar i kassakistan, som har tjänats på människor, som kommer att få böta med sina själar. De känner till, att aptiten på dryckjom sänker människan under djurens nivå. Har dessa kyrkobesökare ett samvete? Har de inte mist kärleken i sina hjärtan till hela mänskligheten? Är det inte kärleken till vinning, som således har förlamat deras förnuft, så att de – liksom Nadab och Abihu – inte har någon hågkomst av ett ”Så säger Herren”? Hans vrede är inte endast upptänd emot drinkaren, utan också emot honom, som öppnar frestelsens dörr för de stackars, olyckliga varelser, som har förlorat sin moraliska kraft, och har ödelagt sin gudagivna mandom. Hans vrede är tänd mot dessa, som försöker, att göra sina beryktade företag tilldragande, och som tillgriper varje tänkbart lockbete, för att lura in själar i sina sprithak, för att röva deras pengar från dem. Spritkrängare ger inget gott i utbyte, utan förlänar blott förbannelse till offret för dryckesvanan, och sprider sorg och kriminalitet i hans hushåll och grannskap.

Om inte de sorgtyngda kvinnorna med alkoholiserade män dör av grymt bemötande eller till och med av mord, avlider de av verkningarna av svält, brist på kläder och en kvardröjande känsla av urartning och skam på grund av den fattigdom, brist och det lidande, som är konsekvensen av missbruket. Dessa stackars kvinnor ser sina barn lida, föraktas, misshandlas, urartas. De hör dem bli åthutade på grund av sin anknytning till sina försupna fäder, och sprithandlaren drar sig inte för, att lägga lök på laxen. Allt – kläder, mat, bekvämligheter i hemmet, självaktning, glädje och frid – uppslukas och till sist är själva livet praktiskt taget ödelagt, ett offer för sprithanteringen. Men varje detalj, som följer på drickandet, har nogsamt antecknats i himmelens stora bok.

Församlingar, som behåller medlemmar, som sysslar med sprithandeln, gör sig ansvariga för de företeelser, vilka inträffar som följd av handeln med starka drycker. Drinkaren vet inte, vad han gör, när han står under inflytande från vanvettets slurk, och ändå skyddas säljaren, som gör honom ansvarslös, av lagen i sin ödeläggande verksamhet. Det är lovligt för honom, att röva från familjen den mat de behöver, för att bevara livhanken. Det är lovligt för honom, att utsätta offrets familj för svält, att sända ut hjäplösa barn på gatorna, för att tigga sig en slant, eller att be om en bit bröd. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år, upprepas dessa skamliga scener, tills spritsäljarens samvete är brännmärkt som med ett rödglödgat järn. Tårarna från lidande barn, de kvalfyllda ropen från modern, tjänar endast till, att reta upp alkoholprånglaren. Han vet ej och bekymrar sig heller inte för, att Herren har en räkning att göra upp med honom. Och när offret har dött, rör det inte hans hårda hjärta. Han har inte gett akt på förmaningen: ”Änkor och faderlösa skall ni inte behandla illa. Om ni behandlar dem illa, skall jag sannerligen höra deras rop när de ropar till mig. Min vrede skall upptändas och jag skall döda er med svärd, så att era egna hustrur blir änkor och era barn faderlösa.” {Kapitel 22:22-24.}

Sprithandlaren tvekar inte, att driva in drinkarens skuld från hans lidande familj, och tar det nödvändigaste från hemmet, för att gälda den döde makens och faderns spritskuld. Vad betyder det för honom, om den dödes barn får svälta? Han betraktar dem som lågt stående och okunniga varelser, som har blivit misshandlade, sparkade på och nedvärderade; och han bryr sig inte om deras välfärd. Men den Gud, som härskar i himlarna, har inte förlorat ur sikte den första orsaken till eller den minsta verkan av den outsägliga misär och förnedring, som har drabbat drinkaren och hans familj. Himmelens stora bok innehåller varje detalj om händelserna. Världen och kyrkan må gemensamt hylla mannen, som har väckt aptiten och tillfredsställt kravet, han har bidragit till; de må se smilande på den, som har medverkat till, att sänka i dyn en människa skapad till Guds avbild, tills denna bild har förintats. Dock ser Gud med vrede på honom och antecknar hans dom i dödens bok. Världen må ha erkänt den person, som har vunnit rikedom på mänskliga själars nedgång, genom att leda dem steg för steg på vägen längs skam och urartning; men Gud har noterat det hela, och kommer att fälla en rättvis dom. Han må av världen ses som en skicklig affärsman, men Herren säger: ”Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet och sina salar med orätt, som låter sin nästa arbeta för ingenting och inte ger honom hans lön. Ve den som säger: ”Jag vill bygga mitt ett stort hus med rymliga salar” och gör åt sig stora fönster, klär huset med cederträ och målar det rött med dyrbar färg! Är detta att vara kung, att tävla med cederträ?” {Jeremia 22:13-15.}

Just denne man skänker kanhända stora gåvor till kyrkan. Men tar Gud emot de pengar, som har avtvingats drinkarens familj? De är fläckade av själars blod och Guds förbannelse svävar över dem. Gud säger: ”Ty jag, HERREN, älskar det rätta och hatar orättfärdigt rov.” {Jesaja 61:8.} Kyrkan rosar givmildheten från den, som skänker en sådan gåva, men om församlingsmedlemmarnas ögon vore smorda med himmelsk ögonsalva, skulle de inte kalla det goda för ont och orättfärdighet för rättfärdighet. Herren säger: ”Vad skall jag med era många slaktoffer till?... När ni kommer för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av er att mina förgårdar trampas ner? Bär inte längre fram meningslösa matoffer. Röken av dem är avskyvärd för mig.” ”Ni tröttar ut HERREN med era ord. Ni frågar: ”På vilket sätt har vi tröttat ut honom?” Jo, ni säger: ”Den som gör det onda är god i HERRENS ögon, och han gläder sig över dem”, eller: ”Var är Gud som dömer?”” {Kapitel 1:11-13; Malaki 2:17.}