Review and Herald d. 20. maj 1862

tillbaka

De två kronorna

I den syn jag fick i Battle Creek den 25. Oktober, 1861, blev jag visad denna jord, mörk och dimhöljd. Ängeln sade: ”Titta noga!” Så blev jag visad människorna på jorden: Vissa var omgivna av Guds änglar, andra befann sig i fullständigt mörker, omgivna av onda änglar. Jag såg en arm sträckas ned från himmelen, med en gyllene spira i handen. På toppen av spiran var det en krona täckt av diamanter. Varje diamant utstrålade ljus, skinande, klart och skönt. På kronan stod dessa ord ingraverade: ”Alla, som vinner mig, är lyckliga, och skall få evigt liv.”

Under kronan fanns det en annan spira, som också var anbringad på en krona. I mitten var det juveler, guld och silver, som återspeglade ett ljus. Inskriptionen på kronan löd: ”Jordiska skatter – rikedomar är makt. Alla, som vinner mig, får ära och berömmelse.” Jag såg en övermåttan stor skara ila fram, för att vinna den kronan. De skrek. Somliga verkade, i sin iver, att ha förlorat förståndet. De knuffade varandra, tryckte tillbaka de svagare och trampade på dem, som föll under kalabaliken. Många grep ivrigt fatt om rikedomarna nedanför kronan, och höll fast dem. Någras huvuden var vita som silver, och deras pannor var rynkade av bekymmer och vånda. Sina egna släktingar, ben av deras ben och kött av deras kött, tänkte de inte på: men då vädjande blickar riktades mot dem, höll de fastare tag om sina rikedomar, som om de fruktade för, att de i ett obevakat ögonblick skulle mista en gnutta därav, eller måsta dela litet med dem. Deras ivriga blickar fästes ofta på den jordiska kronan, och så räknade de upprepade gånger ut sina rikedomars värde. I skaran visades bilder på brist och elände, och så önskade personer sig rikedomarna där, men vände sig uppgivna bort, då den starkare övermannade och drev den svagare tillbaka. Ändå gav de inte upp hoppet; utan med en skara av deformerade, sjuka och åldrande sökte de, att bana väg hän till den jordiska kronan. Några dog i sin strävan, att vinna den. Andra föll, just då de lade händerna på den. Lik låg strödda över hela jorden, likväl tryckte skaran på, de trampade på sina kamraters fallna och döda kroppar. Var och en, som nådde fram till kronan och fick en del av den, möttes av högljutt bifall av en intresserad grupp, som stod runt omkring dem.

En stor grupp onda änglar var strängt upptagna. Satan var mitt ibland dem, och alla betraktade med den mest triumfatoriska tillfredsställelse den grupp, som stred om kronan. Satan tycktes särskilt förtrolla dem, som allvarligt sökte, att vinna kronan. Många, som sökte den jordiska kronan, var bekännande kristna. Somliga av dem verkade faktiskt äga en smula ljus. De tittade emellanåt på den himmelska kronan, och ofta verkade de då förtrollade av dess skönhet, lika fullt fick de ingen riktig förnimmelse av dess värde och härlighet. Medan den ena handen räcktes fram litet tafatt efter det himmelska, räcktes den andra kraftfullt efter det jordiska. Beslutet härvidlag, vilket kom dem att sträva efter det jordiska, fick dem att förlora det himmelska ur blickfånget. De överlämnades åt mörkret, men de önskade sig ändock den jordiska kronan med iver. Några vämjdes över gruppen, som så ivrigt sökte den jordiska kronan, och de verkade vara medvetna om faran med den, och vände den ryggen, och sökte allvarligt efter den himmelska kronan. Deras samveten ändrades snart från mörker till ljus, från tungsinne till munter och helig glädje.

Jag såg en grupp pressa sig igenom folkmängden, med blicken fäst vid den himmelska kronan. I det, att de bestämt banade sig väg genom den röriga folkhopen, ledsagade änglar dem, och beredde dem plats genom den tätt packade församlingen, för att de skulle komma fram. Då de närmade sig den himmelska kronan, sken det ett ljus på dem från kronan, och mörkret skingrades omkring dem, varpå allt blev klarare och tydligare, tills gruppen verkade ha förvandlats, och nu liknade änglarna. De kastade inte en enda kvardröjande blick på den jordiska kronan. De, som eftersträvade den jordiska kronan, hånade och talade illa om dem. Detta tog gruppen dock ingen skada av, eftersom deras ögon var som fastnaglade vid den himmelska kronan. Nå, även baktalarna påverkades härav. Följande Skriftställe framställdes för mig:

Matteusevangeliet 6:19-24: ”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret! Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”

Det, som jag har sett, har förklarats för mig så här: Skaran jag såg ivrigt sökande den jordiska kronan, älskar världens skatter. De är bedragna och har låtit sig tjusas av deras kortvariga attraktioner. En del av de bekännande kristna, som jag såg, ivrar så starkt efter jordiska rikedomar, att de förlorar sin kärlek till himmelen, de handlar likt världen. De säger sig eftersträva en evig krona, en rikedom i himlarna; men deras intresse och huvudinriktning är, att säkra jordiska rikedomar. De, vars rikedom finns i världen, och älskar den skatten, kan icke älska Jesus. De må tro sig ha rätt, och även om de klänger sig fast vid det de har, med en gnidares grepp, går det inte att få dem till, att se det, eller bli varse, att de älskar pengar högre, än sanningens sak, eller den himmelska rikedomen.

”Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!” Det förekom en tidpunkt i deras erfarenhet, då de inte värnade om det ljus de hade fått, och så blev det till mörker. Ängeln sade: ”Ni kan inte älska och dyrka jordens rikedomar, och samtidigt ha sanningens rikedomar.”

Den unge mannen kom fram till Jesus och frågade honom [Matteusevangeliet 19:16]: ”'Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?'” Jesus gav honom ett val, att få del i hans egendom och evigt liv, eller frånsäga sig dem, och mista allt. Hans rikedom var värdefullare för honom, än den himmelska skatten. Den situation, varigenom han måste dela med sig av sin rikedom, och ge till de fattiga, för att vara en Kristi efterföljare, och få evigt liv, kylde ned hans önskan, och så gick han bedrövad bort.

De jag blev visad skrika inför den jordiska kronan, var sådana, som gärna bekostar allt, för att vinna rikedom. De blir vanvettiga härvidlag. Alla deras tankar och energi inriktas på jordiska rikedomar. De trampar på andras rättigheter, de bedrar den fattige och den timanställde på lönen. I fall de kan dra nytta av dem, som inte är lika duktiga, och fattigare, tvekar de inte ett ögonblick, att utnyttja dem, tills de måste fatta tiggarstaven.

De personer, vars huvuden var vita av ålder och ansikten rynkiga av bekymmer, och som ivrigt grep efter rikedomen ända framme vid kronan, var äldre individer med endast ett fåtal år kvar att leva. Likväl fikade de efter sina jordiska rikedomar. Ju närmare de kom graven, desto ivrigare blev de, att klamra sig fast vid dem. De hjälpte inte sina egna släktingar. Medlemmar i deras egna familjer måste arbeta över sin förmåga, för att tjäna en skärv. De använde inte rikedomarna för andras skull eller för egen del. Det var nog för dem, att veta om, att de ägde dem. Då deras förpliktelser mot de fattiga och behoven hos Guds sak presenterades för dem, blev de sura. Med glädje ville de acceptera det eviga livets gåva, men skydde villkoren, eftersom det skulle kosta dem något. Betingelserna ansågs vara för hårda. Men Abraham höll inte undan sin egen son. Han var villig, att offra förbundets barn, för att lyda Gud fullt ut; andra offrar ytterst ogärna sin jordiska egendom.

Det var väldigt smärtsamt, att se dem, som skulle mogna till härlighet, och dagligen göra sig lämpliga för odödlighet, bruka alla sina krafter på sina jordiska ägodelar. Jag såg, att dessa inte satte värde på himmelens rikedomar. Deras starka hängivenhet för det jordiska kom dem, att visa genom sina gärningar, att de inte värdesatte det himmelska arvet tillräckligt mycket, för att offra något för det.

Den ”unge mannen” sade sig vilja hålla buden, likväl förklarade Herren för honom, att han var bristfällig på en punkt. Han önskade evigt liv, men älskade sina tillhörigheter högre. Många bedrar sig själva. De söker inte efter sanningen som efter en dold skatt. Deras energi och krafter används inte till det bästa. Deras sinnen, som borde vara upplysta av himmelens ljus, är förvirrade och inskränkta. Markusevangeliet 4:19: ”men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kräver ordet, så att det blir utan frukt.” ”Dessa”, sade ängeln, ”har ingen ursäkt.” Jag såg, att ljuset försvann ifrån dem. De ville inte förstå de högtidliga och viktiga sanningarna för denna tid, och de menade sig klara sig, utan att förstå dem. Deras ljus slocknade, och de famlade i mörkret.

Skaran med de deformerade och sjuka, som kämpade sig fram mot den jordiska kronan, har sina intressen och rikedomar kopplade till den här världen, och fastän de må bli ordentligt besvikna, tänker de inte skänka himmelen sin hängivenhet, och säkra sig själva en rikedom och ett hem där. De misslyckas med det jordiska, men i och med detta mister de det himmelska också. Till trots för besvikelsen och ett olyckligt leverne, samt död, för dem inriktade på jordiska rikedomar, följer andra samma tillvägagångssätt, för att få just jordiska rikedomar. De pressar sinnessjukt på, utan hänsyn till det katastrofala slut, som väntar deras ansträngningar.

Alla de, som sträckte sig efter kronan, och fick del därav, och som vann bifall, var de, som uppnådde sitt livs mål – rikedom. Och de tog emot den ära, som världen ger den rike. De hade inflytande i världen. Satan och hans onda änglar blev nöjda. De visste, att de hade kontrollen över dem, och så länge, som de levde i uppror mot Gud, skulle de vara Satans mäktiga ombud.

De, som äcklades över gruppen, som skrek efter den jordiska kronan, var de, som hade lagt märke till deras liv och slutliga öde, efter att de hade kämpat för jordiska rikedomar och aldrig blivit tillfreds, eftersom de var olyckliga, oroliga. Vederbörande skilde sig ifrån den olyckliga klassen, och sökte de sanna och varaktiga rikedomarna.

De, som banade sig väg genom skaran efter den jordiska kronan, ledsagades av heliga änglar, och visades mig vara Guds pålitliga folk. Änglar uppmuntrade dem, och de fylldes av iver efter, att pressa sig fram till den himmelska skatten.

De svarta klot, som jag såg kastas efter de heliga, var skamliga lögner, som cirkulerade kring Guds folk. Kloten slungades av lögnens vänner. Vi bör uppvisa den största omsorg, för att föra ett fläckfritt liv, och avstå från allt, som ter sig ont, och gå frimodigt fram, och inte ta åt oss av de ondas skamlösa lögner. När de rättfärdiga fäster blicken på de himmelska, ovärderliga rikedomarna, kommer de att bli allt mera lika Kristus, och kommer att omformas moraliskt och göras passande till förvandlingen.
Ellen G. White.