Review and Herald d. 26. maj 1891

tillbaka

Lärdomar från Elias Dagar

I Elias dagar rådde det omfattande avfall i Israel. Ahab, kungen, hade knutit till sig män och kvinnor, som hade övergett den levande Guden, och övergått till, att tjäna avgudar. Kungen borde ha varit trofast mot Gud, och genom både inflytande och gott föredöme ha bundit sitt folk till Gud. I stället för detta, anslöt han sig till avfällingar, och anförde folket i avguderi. Ledande personer förlänas eller ges stort inflytande för gott eller ont, och deras ansvar är omfattande. Ahab hade brukat sitt inflytande, för att gynna det onda, och därför sjönk Israel allt djupare i synd.

Elia var tillbedjare av den levande Guden, och han rördes i sitt innersta, då han såg avfallet vara förhärskande, och att Guds folk följde de omgivande folkens seder och bruk. Han var en bönens man, och han uppsände brinnande vädjanden om, att Gud skulle sätta stopp för den tidvattenvåg av ondska, som tycktes härnäst komma att störta Israel i fördärvet. Gud tog notis om hans bön, och gav Elia i uppdrag, att i kungens närvaro pålysa för Israel, att Gud tänkte tukta sitt folk. De hade skämt ut Gud inför de andra folken, och som följd härav låg mörkret över dem likt ett tjockt moln, och styggelserna tilltog inom rikets gränser. Överallt hade de uppfört tempel för avgudadyrkan, med vulgäritetens altare i centrum, inför vilket profeter och trogna män, tjänare åt himmelens Gud, hade utgjutit sitt blod. Satan svängde härskarstaven över Israel, och moralens atmosfär surnade på grund av landets avfall.

I denna tid av svår moralisk nedgång, stegade Elia fram till Ahab, ledaren för avfallet. I dennes närvaro höjde han handen mot himmelen, och tillkännagav: ”’Så sant HERREN, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om jag inte säger det.’” {Första Konungaboken 17:1.} Genom att komma med ett sådant tillkännagivande, kunde Elia verka ta en stor risk. Om dagg eller regn hade fallit utan befallning från Elia, skulle kungen ha kallat honom för en falsk profet, och Baalsprästerna skulle ha tillskrivit sin avgud denna välsignade befrielse, och skulle ha upphöjt Baal som segerrik över Jehova.

Den hotande straffdomen var så oväntad, så fruktansvärd, så plötslig, att Ahab tycktes förlamad, och han märkte ej, att profeten hade lämnat honom utan tillrättavisning, förrän gudsmannen hade försvunnit ur sikte. Då larmade kungen sina tjänare, och beordrade dem, att hämta den man, som hade förklarat, att himlen skulle vara tillsluten på hans ord. Dock stod Elia inte att finna, och vare sig dagg eller regn föll i Israel på tre och ett halvt år.

Tanken bakom straffdomen var, att väcka Israel till insikt om deras synd, att förmå dem till ånger, och få dem att vända sig till Gud, för att de måtte ära Jehova som den ende sanne och levande Guden. Efter tre och ett halvt år med torka, sade Herren till Elia: ”’Gå och träd fram inför Ahab, så skall jag låta det regna på jorden.’” ”När Ahab fick se Elia sade han till honom: ’Är du här, du som drar olycka över Israel?’ Elia svarade: ’Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju HERRENS bud och följer efter baalerna. Men sänd nu bud och samla hela Israel till mig på berget Karmel tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter, de som äter vid Isebels bord.’” {Kapitel 18:1; 17-19.} Kungen lydde befallningen, som om han hade varit en tjänare och Elia kung. Sedan sade Elia till om, att ge dem två tjurar, en åt Baals profeter och en åt honom själv, och så sade han till profeterna, att de skulle stycka den och lägga den på altaret, varefter de skulle åkalla Baal, för att han skulle tända offret med eld. Han sade: ”Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud.’ Allt folket svarade: ’Ditt förslag är bra.’” {Vers 24.}

Ända till solnedgången ropade Baalsprästerna högljutt och skar sig med knivar, men deras avgud svarade inte; ty ”inte ett ljud hördes, och ingen svarade. ... Elia sade då till allt folket: ’Kom fram hit till mig!’ Och allt folket gick fram till honom. Då byggde han åter upp HERRENS altare, som hade blivit nerrivet. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar. Det var ju Jakob som fick detta ord från HERREN: ’Israel skall vara ditt namn.’ Av stenarna byggde Elia ett altare i HERRENS namn”. {Verserna 26, 30-32.} Sedan kommenderade han folket, att hälla ut fyra krukor med vatten. ”Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ’HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förstår att det är du HERRE som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.’ Då föll HERRENS eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. När allt folket såg detta, föll de ner på sina ansikten och sade: ’Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!’” {Verserna 36-39.}

Före offret, hade Elia sagt: ”’Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.’” {Vers 21.} Sedan Baalsprofeterna hade dödats, sade Elia till Ahab: ”’Bege dig upp, ät och drick, för jag hör bruset av regn.’” {Vers 41.} Efter kungens avfärd, tog Elia sig upp på toppen av berget Karmel; ”och böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna.” {Vers 42.} Då han sade åt Ahab, att bege sig upp, äta och dricka, hade han några belägg för, att det skulle falla regnskurar? Såg han regnmolnen i skyn? Såg han regnet, eller hörde han åskans muller? – Nej; han yttrade dessa ord, eftersom Herrens Ande påverkade hans sinne, och kom honom att tro, att han skulle bli bönhörd. Han hade gjort sitt yttersta, för att visa sin tro i handling, och nu inledde han sin bön om ett överflöd av regn.

Han ”sade till sin tjänare: ’Gå upp och se utåt havet!’ Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: ’Jag ser ingenting.’ Sju gånger sade han till honom att gå tillbaka.” Tjänaren såg på, medan Elia bad. Sex gånger återvände han från sitt tittande, sägande: Ingenting, inga moln, inga tecken på regn. Men profeten gav inte besviken upp. Han gick igenom sitt leverne, för att utröna, hur han hade vanärat Gud, han bekände sina synder och höll på så här och ansatte själen inför Gud, samtidigt som han höll utkik efter ett tecken på, att hans bön hade besvarats. Då han rannsakade hjärtat, tycktes han själv bli allt mindre upphöjd, både enligt eget förmenande och i Guds ögon. Det tycktes honom, att han var ingenting, och att Gud var allting; och då han nådde punkten, då han gav upp jaget, medan han klängde sig fast vid Frälsaren som sin enda kraft och rättfärdighet, infann sig svaret. Tjänaren trädde fram och sade: ”’Se, ett litet moln, som en mans hand, stiger upp ur havet.’ Då sade han: ’Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar.’ I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel. Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel.” {Verserna 43-46.}

Vi kan dra många lärdomar från denna erfarenhet för Israel och Guds profet. Vi lever i en tid av avfall liknande den, som vi har läst om; det förekommer nämligen betydande religiös nedgång inom kyrkorna, ibland Guds bekännande folk. Guds barn bör vara medvetna om sitt ansvar, och bör rikta sina hjärtan mot Gud, varvid de eftersträvar styrka och nåd med ett allvar, som de aldrig tidigare har visat. Det har aldrig förekommit en mera allvarsmättad period i världshistorien, än under vår tid. Våra eviga angelägenheter står på spel, och vi bör gnugga sömnen ur ögonen inför detta måste: Att säkra vårt kall och vår utkorelse. Vi får inte riskera våra eviga intressen med blott fromma förhoppningar. Vi måste lägga manken till. Vad vi är, vad vi gör, vad vår framtida inriktning skall bli, är alla frågor av den yttersta betydelse, och vi har inte råd med, att vara slappa, likgiltiga, nonchalanta. Det ankommer på var och en av oss, att ställa frågan: ”Vad innebär evigheten för mig?” Vandrar vi längs stigen ledande till himmelen, eller på den breda vägen förande i fördärvet?

Hela världen runt omkring oss sjuder av aktivitet. Alla folk känner ängslan; de väntar sig en storslagen händelse, men vet inte, vad den kan vara. Sakernas tillstånd i Europa väcker människors fruktan, och alla väntar på det, som skall inträffa på jorden, och de håller på, att ge upp andan av skräck. {Jämför Lukasevangeliet 21:26. Övers. anm.} Nationerna behärskas av vånda, och allestädes råder oroligheternas och tumultets anda. Om det någonsin har funnits en period, då människorna har behövt känna till sin verkliga ställning, är det nu. Ingen törs gå omkring med skygglapparna på, omedveten om, vilken väg han färdas på, liknöjd och i hopp om, att hamna på rätt ställe i slutändan. Annars blir hans uppvaknande rena katastrofen. De, som inte sätter så stort värde på det eviga livet, att de satsar uppriktigt på dess uppnående, kommer aldrig att vinna det. De, som söker världsliga nöjen, världslig vinning och ära, kommer att gå miste om odödligheten, med mindre de ångrar sig, och vänder sig helhjärtat till Gud. Hur många traktar inte efter spänning vid roulettbordet, på teatern, samtidigt som de skyr varje tanke på Gud och evigheten! De är mera upptagna av tankar på, vad de skall äta, vad de skall dricka och vad de skall klä sig med, än på sina själars frälsning. Kan dessa vänta sig, att vinna himmelen, när de försummar den storslagna räddning, som har köpts åt dem till omätbar kostnad? De ger inga bevis för sin kärlek till Gud, inga bevis för sin kärlek till himmelens anda och atmosfär. Genom de karaktärer, som de utvecklar, säger de klart och tydligt, att de travar på den breda vägen, som leder till undergången.

De, som når framgång i kristenlivet, räknar allt som en förlust, med mindre de lär känna Kristus. Blott de, som förblir i Kristus, kan veta, vad det sanna livet innebär. De förstår värdet av äkta religion. De har lagt talenterna innehållande deras inflytande och medel samt förmåga på helgelsens altare, varvid de uteslutande har försökt, att förstå och förverkliga viljan åt honom, som har dött, för att förlösa dem. De vet, att vägen de måste vandra, är rak och smal, och att de kommer att måsta möta många hinder och frestelser, när de kämpar emot lockelserna på den breda vägen ledande till eländet; men de kommer att känna igen Jesu fotspår, och tvinga sig fram mot målet för det höga kallet i sin Herre och Frälsare. De kommer att välja kungsvägen, som leder till himmelen, ehuru den är svår och trång; ty de tänker på belöningens väldiga omfattning.