Review and Herald d. 28. maj 1895

tillbaka

Acceptabel bön

Världens Frälsare gick ofta ensam bort för att be. Vid ett bestämt tillfälle var Hans lärjungar inte längre bort, än att de kunde höra, vad Han sade. Hans bön gjorde ett djupt intryck på dem, för den var laddad med vital kraft, som nådde deras hjärtan. Den skilde sig från de böner, de själva hade uppsänt och mycket annorlunda än någon annan bön, som de hade hört från några mänskliga läppar. Då Jesus senare slöt sig till dem, sade de: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." (Luk 11,1).

Om vi ville uppsända acceptabla böner, skulle vi uppleva, att vi under vår bön är i den Högstes audiensrum. Vi borde utveckla högtidliga tankar, i full insikt om att vi kommer i nära kontakt med vår Skapare. Det betyder mycket att be till vår himmelske Fader. Vi kommer för att i tacksamhet lägga vår ofullkomliga hyllning för Hans fötter som erkänsla för Hans kärlek och nåd, som vi på inget sätt har förtjänat. Vi kommer för att lägga fram våra önskningar, bekänna våra synder och förelägga Honom Hans egna löften. Han säger: "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (1Joh 1:9).

Jesus undervisade sina lärjungar i hur de skulle be: "När ni ber, skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön." (Matt 6,5) De får inte lön från Gud, utan från de människor som de söker lönen hos. De känner en viss tillfredsställelse genom att offentligt tillkännage sin fromhet och däri ligger deras lön. "Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber, ska ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det. Så skall ni be: Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn. Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen. Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse utan fräls oss från den onde." (Matt 6:6- 13)
“Ty riket är ditt och makten och äran I evighet, Amen.”(Fotnot)

Hur stor skillnad är det inte mellan Jesus föredömliga bön och de böner som jordiska lärare formulerar! Så kortfattad, så uttrycksfull, så innehållsrik, så omfattande! Här blandas lovprisning med ödmjuk bön. Jesus har gett mänskligheten en bön, i vilken varje uttryck är full av betydelse, för att den ska kunna bli studerad och tas med in i det praktiska livet. De största hjärnor kan glädja sig över, hur omfattande den är, och det ödmjukaste sinne kan förstå dess uttalanden. Det är en bön, som ger uttryck åt de viktigaste ämnen, som vi behöver lägga fram för vår himmelske Fader. Föräldrar kan lära sina barn denna bön och Anden kan låta dess sanningar göra intryck på unga sinnen. Utifrån den kan barnen förstå, att Han älskade dem så högt, att Han inte lämnade dem i okunnighet om, hur de skulle be, utan gav dem en förebild på en bön, som de kunde komma till Gud i hjärtats uppriktighet och enkelhet. Kristus kommer att höra den bön, som Han själv lärde Sina lärjungar. Vi kan många gånger dagligen gå till Gud ödmjukt bedjande, och upprepa denna bön i visshet om att den inte skall falla platt till marken.

Det tillkommer inte dödliga människor att försöka att i detalj beskriva och förklara allt, som ”Fader vår” innehåller. Visdomen hos den störste lärare, världen någonsin har känt, skall inte förmörkas och mystifieras av ord. Kristus har gett oss bönen och vi bör var och en undersöka dess betydelse och vara noggranna med att inte förvanska dess barnsliga enkelhet. I ”Fader vår” är fasthet, styrka och allvar förenade med ödmjukhet och vördnad. Den är ett uttryck för upphovsmannens gudomliga karaktär.

Herren Jesus säger: "Så skall ni be." (Matt 6:9) Men hur få är det inte, som hör, vad Jesus säger och ber på det sättet! Är det inte bäst för kristna, att vara Kristi ords görare och inte bara dess hörare? Vi skall inte alltid begränsa oss till att uttala exakt dessa ord. Herren utgjuter ofta en åkallans och den allvarliga, ödmjuka bönens Ande över Sina tjänare och leder deras uppmärksamhet till bestämda saker, som omfattar bestämda delar av bönen. Men hur ofta sänds inte många tröttande böner upp, i våra församlingar, böner som mer liknar ett föredrag för Herren än en bön till Herren om något. Det skulle vara bättre, om dessa bedjare begränsade sig till att be den bön, som Kristus gav Sina lärjungar, i stället för att be på ett långtråkigt, ceremoniellt sätt. I en församling är långa böner tröttande för dem, som lyssnar och de förbereder inte människors hjärtan för den påföljande predikan. Kristus bön står i skarp motsättning till de långa bönerna med deras många upprepningar. Fariséerna menade, att de skulle bli bönhörda på grund av sina många ord och de höll långa, tröttande och utdragna böner. De upplyfte i stolthed sina hjärtan och bar inom sig en känsla av sin egen överlägsenhet. Men det fick dem att te sig dåraktiga i Guds ögon, för Han kände deras motiv och förstod deras hjärtans själviskhet och högmod. Herren visste, att när tillfälle gavs, skulle de inte tveka att bedra. De använde falska vikter och falsk våg och utnyttjade änkan och den faderlöse. Han visste, att de berövade änkor deras hus genom att kräva omåttlig ränta och han kunde mäta graden av deras pretentiösa anspråk på fromhet. De vågade skylta med sina goda gärningar för folket och bad för syns skull länge, medan de prisade och förhärligade sin egen rättfärdighet, som i Guds ögon var lika värdelös som ett oanständigt skämt. Människor bör ta sig i akt, så att de inte demonstrerar sin religion på ett sådant sätt inför världen, att de blir till en stötesten för syndare.

Den bön Kristus ger oss som förebild står i skarp motsättning till hedningarnas böner. I alla falska religioner har ceremonier och former ersatt äkta fromhet och praktisk gudsfruktan. Död formalism kännetecknar hängivenheten hos dem, som har mist den levande fromheten. Bönen blir en vrångbild och de, som ber på det sättet utan någon känsla för sina behov, kan inte bli belönade av Gud. Den, som vill be, bör leva med i innehållet i sin bön och lägga ned själ och hjärta i sin begäran. Låt ”Fader vår” ge uttryck för dina verkliga behov. Att ofta upprepa denna form av bön, kan inte kallas en onyttig repetition. Men också ”Fader vår” kan bli en formsak. Hur förvanskad och missförstådd har inte bönen blivit! Endast få inser, hur högtidligt det är, att närma sig Guds tron. Inför den tronen böjer sig Guds änglar med dolt ansikte och trots detta skyndar sig människor som är besmittade av synd sorglöst in i Guds närvaro. Låt oss komma ihåg, att de heliga änglarna närmar sig Hans tron med vördnad och gudsfruktan. Det är för att människor inte känner Gud eller Jesus Kristus, som Han har sänt, som de har en opassande inställning och använder olämpliga ord i sina böner. I stället för att ångerfullt träda fram inför Gud, kommer människor utan vördnad in i familjekretsen och in i folkets församling. Många kommer till bönemötet så självsäkra, att deras böner mera låter, som om de anser, att de måste informera Gud om något, än som om de förväntade sig att få ta emot något ur Hans hand. De närmar sig inte som ödmjuka bedjare, som inser att de är beroende av Honom för att få liv och hälsa, mat och kläder och varje timlig och andlig välsignelse. De missuppfattar apostelns ord, när han säger, att vi frimodigt skall komma fram inför nådens tron. Många kommer fram inför Gud utan vördnad och ödmjukhet och uppför sig snarare som dristiga, halvfräcka barn än som Kristus ödmjuka och saktmodiga efterföljare. Det är inte den sorts frimodighet, som Skrifterna anbefaller. Den frimodighed, som framhålls där, är den, som är född av Kristus ord, då Han sade: "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila." (Matt 11,28). Det är den frimodighet, som kommer, när vi inser, att vi inte behöver uppehålla oss vid vår egen ovärdighet och vandra i den skugga, som Satan vill kasta mellan oss och Gud. Det är passande att vi känner vår svaghet och vår själs stora behov och det är med tanke på det, som vi kan komma till Gud i trons fulla visshet och ställa krav på löftet om att de trötta och de som bär tunga bördor skall finna vila för sina själar. Denna frimodighet är tillit till Gud, inte självtillit. Men all obetänksamhet, all brist på vördnad måste vara fjärran från dem, som vill uppsända acceptabla böner. Då kan vi ge akt på orden från den, som talar för Gud, när han säger: "Och detta är den tillit, vi har till honom, att när vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss." (1Joh 5:14).

När vi skall uppsända våra böner i tillit till Guds löften, skall vi inte vara okloka och utföra gymnastiska övningar i bönens namn. Det är inte acceptabelt för Gud eller till fördel för dem, som hör det. Det är helt enkelt ett uppförande av en syndig, ändlig människa, som inte känner till kristendomens rena, dygdiga och upphöjda karaktär. Vi skall komma inför Gud i lugn förtröstan. Låt ingen inbilla sig, att det vittnar om, att man är brinnande i anden, för att man skriker och klagar och hetsar upp sig själv känslomässigt. Vi skall i tro lägga fram vår sak för Gud och be om precis det, som vi vet, att vi behöver. När vi förstår, vem Gud är, kommer vi att erkänna vår egen ovärdighet, men vi skall samtidig förtrösta på Gud, eftersom vi känner Hans barmhärtiga och kärleksfulla karaktär. Vi skall komma inför Honom i kraft av Kristus förtjänst och i Honom hyser vi tillit och frimodighet, så att vi enträget kan be om att Guds löften skall uppfyllas, utan att vara rädda för att vi är övermodiga.

"Kristus förebrådde fariséerna och de skriftlärde på grund av deras egenrättfärdiga böner. Böner av det slag, som beds för att bli hörda av människor, nedkallar ingen välsignelse från Gud. Fariséerna räknade upp de goda gärningar, de hade gjort, för att människor skulle höra dem och de gav ett sken av att tacka Gud för, att de var bättre än andra människor. De smickrade sig själva och kom inte med ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande. De bekände inte någon synd. Från deras hjärtans skattkammare kom inget gott till uttryck i form av tacksamhet och kärlek till Gud. Fulla av egenrättfärdighet kände de inte behov av något och de räknade sig själva som fullkomliga. Det fanns ingen ödmjukhet i deras själ, när de visade upp sig själva inför Gud. Men ödmjukhet blir alltid erkänd hos Honom, som sade: "Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er." (Matt 7,7).