Review and Herald d. 7. juni 1887

tillbaka

Att förlora vår första Kärlek

”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” {Uppenbarelseboken 2:4-7.}

”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.” Du är gripen av fördärv, av nedgång i helig iver – Du har inte glömt bort föremålet, men har förlorat ivern för det. Den första kärleken är djup, fullödig och brinnande på grund av omvändelsen till Kristus. Det är inte nödvändigt, att denna kärlek skall bli mindre i takt med växande kunskap, i och med att större ljus skiner på personen. I stället bör kärleken bli starkare, allt eftersom vederbörande lär känna sin Herre bättre. Gud ser, att personen saknar hjärtinnerligt tjänande, kärlek till Jesus, allvarlig iver i sina gärningar.

”Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.” Hur stort behov har inte Guds folk i denna tid av, att överväga orden från himmelens Majestät, och ingående rannsaka sin kristna resa, och bli varse det första steget taget på den felaktiga stigen! Brist på iver och helgelse, liksom uppriktigt och allvarligt menad villighet, att tjäna Guds sak, visar hur makliga många bekännande Kristi efterföljare är, hur fattiga på från hjärtat stammande ansträngningar. De kunde ha gått från styrka till styrka, från klarhet till stadigt större klarhet. De kunde ha blivit starka i tron, i fall de hade vandrat steg för steg, och tänkt mera på Kristus, än på sig själva.

Herren har rätt till, att förvänta sig mera av sina troende barn, än det de ger honom. Envar kristen är faktiskt ett ljus i världen. Kristna anknyter till Kristus. De återspeglar Kristi karaktär. De har blivit betrodda stora rikedomar av ljus; Guds orakel eller gudasvar har getts till dem, och genom dessa har de utrustats för alla goda gärningar. Alla åtgärder har vidtagits, så varför har de enskilda medlemmarna av församlingen tröttnat på sin Herre? Varför vägrar den, som bekänner sig att älska Gud, att ta emot nådens olja från ljusets Källa, så att han kan vara ett klart och skinande ljus? Församlingen har haft stora tillfällen, och stora privilegier, så varför fördunklas ljuset? Varför strålar det inte ut över världen? Hans församling, där de enskilda medlemmarna skall växa till i nåden och i kunskapen om Jesus Kristus, är utvalda medel från Förlösarens system, som skall lysa upp världen till dess frälsning. Kristus levde och led samt dog, för att sätta en församling i stånd till, att uträtta detta ädla arbete. Han köpte henne, han renade henne med sitt eget blod och iförde henne frälsningens kläder. Han lade den viktigaste hörnstenen på Golgatas blodbestänkta klippa. Han gjorde sin församling till sin dyrbara lags förvaltare, och överbringade i ett högt och heligt avseende åt församlingen genomförandet av hans heliga planer. Alltså skall församlingen ta tag i det arbete, som den har getts, och fullfölja det.

Rättfärdighetens Herre vandrar omkring mitt ibland de gyllene ljusstakarna. Han kontrollerar, om den enskilde troendes brinnande lampa håller på att slockna, och säger: ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.” ”Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” Kunde dödliga människor finna ett mera uttrycksfullt och mera direkt språk, än dessa Kristi ord – ord från honom, som säger: ”Jag känner dina gärningar”? {Uppenbarelseboken 2:2.} Han visar, att det är nödvändigt att vi uppammar all iver och allvar samt energi, som alls har flammat i själen. Och dem, som stöter ansvaret ifrån dig, och är tillfreds med att deras ljus fladdrar och fördunklas, vill Jesus väcka upp till medvetande om deras ansvar, så att de låter ljuset skina. Han säger åt dem, att om de inte ångrar sin första kärleks utslocknande, skall han komma plötsligt, och avlägsna deras ljusstake från dess plats. Liksom med det ofruktbara trädet, kommer befallningen att lyda: ”Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?” {Lukasevangeliet 13:7.}

Gud godtar inget mindre, än hela hjärtat. Lyckliga är de, som från början av sitt religiösa liv har varit trofasta mot sin första kärlek, vuxit till i nåden och kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Den säkra följden av deras samvaro och gemenskap med deras älskade Herre är en stegring av deras kärlek, deras renhet och deras värme. De erhåller en gudomlig utbildning, och det illustreras i ett varmhjärtat, flitigt och nitiskt liv. De har den tro, som hela tiden blir starkare, som fungerar genom kärlek och renar själen. Deras är barnets överlåtelse, som i sig möjliggör helgelsen, och bevisar genom de mest uttrycksfulla yttre handlingar deras inre tacksamhet, av hjärtat kända glädje och helgjutna hängivenhet för Jesus, deras Förlossare, den gudomlige Återupprättaren.

De, som har växt till i harmoni med världen, i seder, skick och tankar, växer icke till i nåden. Deras böner blir mindre och mindre brinnande och förståndsgrundade. De verkar vara livlösa, kalla och öde. De måste ångra sig. De kallas, att bedrövas, skämmas och förvirras innerst inne inför Herren på grund av sin bristfälliga kärlek. De borde klandra sig själva, och ödmjukt bekänna inför Gud, och fördöma sig själva. De måste komma tillbaka, backa, och göra sina första gärningar; åter gripa tag om tron, varvid de får lov till, att återupptäcka sin första iver, sin samvetsgranna och ömma kärlek till Gud och hans dyrbara sanning. De måste be lika allvarligt, och vaka lika ihärdigt, som då ljuset från Kristi förlåtande kärlek föll på deras själar för första gången. Knutet till detta är ett allvarligt hot från Gud, om detta verk inte utförs: ”Annars... skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.”

Om vi, liksom Korasin och Betsaida, är upphöjda till himmelen på grund av våra privilegier, och trots Guds enorma barmhärtighet och kärlek – älskliga och ömma medkänsla – är likgiltiga inför hans stora gåvor och inte besvarar det ljus och de tillfällen, som ges oss, kommer han att döma församlingen för dess förhärdelse, och ta bort ljuset, samt låta mörkret inta dess plats. De, som är förbundna med Kristus, bär Kristi ok och lyfter hans bördor, de tar hela tiden självförnekande del i Kristi lidanden. De är ett med Kristus, känner djup sympati för honom, som älskade oss och gav sig själv för oss, för att kunna sätta oss på sin sida i himmelen. Detta är den religion, som är allvarlig, djup, fast och vidsträck, samt garanterar säkerhet, vila och frid samt glädjens fullhet.

Det enda sättet, att växa till i nåden på, är att oegennyttigt utföra det arbete, som Kristus har ålagt oss att göra – oegennyttigt engagera oss så långt, som våra förmågor medger, för att hjälpa och välsigna dem, som behöver den hjälp vi kan ge dem. Endast på detta vis kan vi växa till i nåden och i kunskapen om Jesus Kristus. Kristna, som hela tiden växer till i allvar, i iver, i glöd, i kärlek, dessa faller aldrig ifrån. De får del i gudomlig natur, har undflytt världens fördärv, som beror på det onda begäret. Deras visdom tilltar, deras förmågor ökar i takt med deras arbete. De tycks förstå de största planer. De är redo, att involvera sig i de mest utmanande företag, och de ger inget utrymme åt slöhet; de tål inte stillestånd.

De, som alltid håller sig litet närmare välden och försöker, att likna den i känslor, planer och tankar, har fjärmat sig från Frälsaren, och Satan har banat sig väg in i detta tomrum. Härigenom blandas deras upplevelser med simpla, världsligt präglade, egoistiska syften. Guds röst ringer i öronen på denna klass, som inte är så liten: ”Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.” Det är viktigt, att Ni lyssnar uppmärksamt och lyder. Dra Er nära Kristus. Håll Era själar i ständig kontakt med världen, och dess seder kommer att bli Era seder, dess skick kommer att bli Era skick, i fall Ni försätter Er själva, där Ni ser och hör och känner samt handlar, som de gör.

”Gå ut från dem och skilj er från dem och rör ej vid något orent.” {Andra Korintierbrevet 6:17, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Vänd Er snabbt till Jesus Kristus, ge upp Er stolthet, Era själviska målsättningar, Er kärlek till världen, som är lika med andlig död. Ångra Er raskt. Dröj inte med, att besluta Er, så att Ni icke gör det för sent. Upphöj själens åstundan till högre handling och sfärer i kristna aktiviteter. De, som gör detta, är den enda klass i våra församlingar, som växer till. De uppnår hastigt den högsta moraliska halt och den klaraste andliga uppfattningsförmåga. De får osedvanlig livskraft, och trons fasthet. De vet, hur de skall be och vara uthålliga och uppriktigt allvarliga i bönen. Och alla de, som är djupt och intresserat engagerade i andras själars frälsning, verkar i sanning för sin egen själs frälsning med fruktan och bävan. Den medömkan, som inte visar sig i osjälviska gärningar för andra, blir till en formsak, den befästs, blir fanatisk och självcentrerad. När Ni kommer i beröring med själar, som Kristus dog för, när Ni försöker, att väcka deras syndaånger, och visar kärlek för deras själar, får det dem, att glömma sig själva, så att de inte endast satsar på sina egna själviska intressen, det må gälla timliga eller eller andliga angelägenheter. Gud har visat, att det är vår plikt att inte leva för oss själva. Kristus behagade inte sig själv.

Gud har översett med vårt ovetande, men nu, när sanningens ljus lyser klart, för att varna och tillrättavisa i allt högre grad, och vi bara behöver öppna ögonen, för att uppfatta ljuset, har ingen någon ursäkt – inte ens det svagaste Guds barn – för att underlåta, att sprida ljuset till världen. De fyra änglarna håller tillbaka de fyra vindarna, för att ett högst speciellt verk skall gå att utföra. Guds utvalda skall beseglas i sina pannor. Hur länge tänker Ni tveka inför, att bli redo för beseglingen? Varje steg Ni tar på vägar, som Gud har förbjudit, för att söka Era egna nöjen och synder, är ett steg närmare Er egen ödeläggelse. All olydnad mot Guds ord utsätter Er för risken för oersättlig förlust. För varje gång Ni struntar i de gudomliga maningarna och kallet till uppriktig tjänst för Mästaren, för att njuta av livet, hamnar Ni under mörkrets furstes inflytande. Er ljusstake kan när som helst bli flyttad från sin plats.

Fyra mäktiga änglar håller ännu jordens fyra vindar tillbaka. Den ohyggliga ödeläggelsen tillåts inte, att blomma ut fullständigt. Händelserna på land och till sjöss, förlusterna av liv, som ständigt ökar p.g.a. storm, oväder, tågolyckor, stora bränder, fruktansvärda översvämningar, jordskalv och orkaner, kommer att bidra till folkens dödliga strid, medan änglarna håller de fyra vindarna tillbaka, så att Satan inte får lov till, att utöva sin makt i sitt förfärliga raseri, förrän Guds tjänare är beseglade i sina pannor. Var beredda, var beredda, jag bönfaller er, var beredda, innan det för alltid är för sent! Hämndens tjänare kommer att ösa ut den fasansfulla domen över ett gudsförgätet folk. Lydighet är den enda vägen till liv. Måtte Herren förmå Er till, att i tid se det, till att öppna öronen, så att Ni uppfattar, vad Anden säger till församlingen.

Vad är min uppgift? Vad skall jag göra, för att frälsa mina barn och för att frälsa många själar från den stundande vreden, som inte är blandad med barmhärtighet? Gud kräver, att alla krafter, alla förmågor används i hans verk. Talanger, egendomar, allt stort och ädelt hos människan kräver han skall användas i hans verk. Plikten får inte ha någon konkurrent, får inte ingå jämkning med några motstridiga krafter. De bästa vänner och släktingar får inte släppas mellan Er plikt och Er Gud. Pliktens stämma är Guds stämma i våra själar. Lydighet mot dessa krav ger oss en levande och personlig överenskommelse med den högsta lagen i universum – försätter människor i allians med Gud.

Måtte församlingarna vakna upp. ”Den som öron må höra vad Anden säger till församlingarna.” {Uppenbarelseboken 2:7.} Detta budskap gäller våra församlingar. Det går aldrig, att bättre bruka hörförmågan, än genom att lyssna till Guds röst i Ordet. Åt segervinnarna utlovas rik belöning. Det räcker inte, att blott dra ut i detta krig, vi måste avsluta det. Vi får inte ens tänka på, att ge upp. Vi måste kämpa trons goda strid ända till slutet. Segraren har utlovats en storslagen lön. ”Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis” {Vers 8.} Vad, som än gick förlorat genom Adams fall, blir mera, än återupprättat genom återlösningen. Han, som sitter på tronen, säger: ”’Se, jag gör allting nytt.’” {Kapitel 21:5.} Låt oss skärskåda oss själva ingående och kritiskt. Har vi överträtt våra doplöften? Är vi döda för världen och levande för Kristus? Söker vi de ting, som finns där ovan, där Kristus sitter på Guds högra hand? Har kedjan brutits, som förankrar oss vid den eviga Klippan? Driver vi med strömmen till förtappelse? Skall vi inte anstränga oss, för att simma mot strömmen? Låt oss inte dröja längre, utan använda årorna med iver; och låt oss göra våra första gärningar, innan vi lider hopplöst skeppsbrott.

Det är vår uppgift, att ta reda på våra bestämda fel och synder, som orsakar mörker och andlig svaghet samt släckte vår första kärlek. Är det världslighet? Är det själviskhet? Är det kärlek till självupphöjelse? Är det strävan efter, att bli den förste? Är det sinnlighetens synd, som är högst aktiv? Är det nikolaiternas synd, att förvandla Guds nåd till begär? Är det missbruk av stort ljus och möjligheter och privilegier, att pråla med visdom och religiös kunskap, samtidigt som livet och karaktären är inkonsekventa och omoraliska? Oavsett, vad det är, som har närts och uppammats, till dess det har stärkts och blivit förhärskande, måste just Du göra avgjorda ansträngningar, för att segra, eljest går Du under. Det är dessa synder, vilka Gud avskyr, som försvagar det moraliska modet, och inleder vandringen bort från Gud, samtidigt som man vidmakthåller en eländig, hjärtlös form. En gång glödde själar åt Jesu kärlek; men allt detta är ändrat. Det stora Överhuvudet, som vandrar ibland ljusstakarna, kommer aldrig att vara utan en församling. Det kommer att finnas trolösa människor, som kommer att gå ut ifrån oss, eftersom de inte är av oss. Det kommer att finnas avfällingar. Dock: ”Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina”. {Andra Timoteusbrevet 2:19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Det kommer att finnas sådana, som är onda, som håller fast vid sanningen i orättfärdighet, som är sinnliga, som styrs av allt onts mästeringenjör. Dessa kommer att behöva skiljas från församlingen.

”Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har provat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare.” {Uppenbarelseboken 2:2.} Detta reningsarbete för församlingen är ett smärtsamt arbete, men får icke försummas, om församlingen skall få Guds godkännande. Nej, omvänd Dig, därför att Du har förlorat Din första kärlek. Här får vi tydligt veta vårt arbete som medlemmar av Kristi församling. I fall vi är trolösa, kommer vi att mista livets krona och en annan kommer att ta den; ty när de trolösa försvinner, kommer de att ersättas av trofasta. I fall vi vägrar, att låta vårt ljus stråla för Mästaren, i fall vi inte fullgör Guds gärningar, kommer andra att uträtta det verk, som vi borde ha och kunde ha gjort, men vägrade att göra. När vi upphör med, att utföra vår mission, när ljusstaken inte längre återspeglar ljus, och de stora sanningar, som har anförtrotts åt oss var och en att bevara för världen, inte förmedlas till dem, då tas ljusstaken bort. ”Annars... skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.” {Uppenbarelseboken 2:5.} En annan kommer att ersätta vederbörande och stråla. Låt böner stiga upp utan dröjsmål till honom, som vandrar mitt emellan de gyllene ljusstakarna: Ta inte Din Helige Ande ifrån oss. ”Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö. . . Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande. Jag vill lära överträdarna dina vägar, så att syndare omvänder sig till dig.” {Psaltaren 51:9, 12-15.}
Basel, Schweiz.