Review and Herald d. 15. juni 1886

tillbaka

Åt var och en hans Arbete

Då Kristus steg upp i det höga, bad han lärjungarna, att fortsätta arbetet med evangeliet, där han hade lämnat det, och föra det till fullbordan. Mer än arton århundraden har gått, sedan befallningen utgick, och den har inte mist någon av sin kraft. I dag lyder det sista varningsbudskapet, evangeliets avslutande inbjudan genljuder i världen. Ett stort arbete skall avslutas, ett arbete som kräver allvarliga, beslutsamma ansträngningar. Var och en, som har tagit emot sanningens ljus, behövs för att bidra med ljusets spridning i världen. Om vi till sist skall få del i de rättfärdigas belöning, måste vi använda prövotiden på förståndigt sätt. Ögonblicken är dyrbarare, än guld. Vi har återlösts av Kristi blod, vår tid och våra talanger tillhör honom. Vi bör tillvarata alla tillfällen till, att främja vår Mästares sak.

Vi bör försöka, att bevara livsenergin hos alla våra krafter, ty vi står inför slutförandet av verket. Allt, som försvagar den fysiska energin, försvagar också den mentala aktiviteten. Man bör fördenskull bestämt undvika varje vana, som skadar hälsan.

Den store aposteln säger: ”Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.” {Första Korintierbrevet 9:27, Bibel 2000.} Vi kan inte vara heliga inför Gud och samtidigt ge efter för någon felaktig vana, som vi vet skadar hälsan. Självförnekelse är en av betingelserna, inte bara för att bli en Kristi tjänare, utan för att fortsatt vara det. Kristus själv tillkännagav med otvetydiga ord villkoren för lärjungaskap: ”’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” {Lukasevangeliet 9:23.}

Och hur många är det inte, som kallar sig för kristna, och som likväl är ovilliga, att öva självförnekelse för Kristi sak! Hur ofta är inte kärleken till en eller annan ond böjelse starkare, än önskan om en sund själ i en sund kropp! Dyrbara nådens timmar offras, man ödslar medel Gud har skänkt, för att tillfredsställa ögat och aptiten. Vanor håller tusentals i träldom till det jordiska och sensuella. Många är frivilliga fångar; de önskar inget bättre.

De är få, som vandrar i Guds ords klara ljus, som håller fast vid sin frihet i Kristus i daglig självförnekelse. Ingen behöver komma till korta i detta självförnekelsens verk. Gud kommer att hjälpa var och en, som söker uppriktigt. Han läser hjärtats intentioner och avsikter. Han lägger märke till all själskamp. Om vi ärligt söker hans nåd, kommer våra liv att motsvara vår bekännelse; vårt ljus kommer att stråla fram i goda gärningar för världen.

”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte”. {Galaterbrevet 6:7.} Han vet, om våra hjärtan helt är hängivna hans tjänst, eller vigda åt denna värld. Vi må bekänna, vad vi vill, men om vårt liv inte stämmer med vår bekännelse, är vår tro död. Den regel, som aposteln Paulus anger, är den enda trygga riktlinjen i livets frågor: ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.” {Första Korintierbrevet 10:31.} I valet av mat skall vi inte bara försöka, att tillfredsställa smaken, utan välja det, som är hälsosammast. Gällande kläder, bör vi finna det, som är enkelt, behagligt, ledigt och passande.

Herrens ankomst är nära. Vi har bara litet tid, varunder vi kan bereda oss. Därest vi försummar dyrbara tillfällen, kommer det att utmynna i evig förlust. Vi behöver en nära förbindelse med Gud. Vi är inte trygga ett enda ögonblick, om vi inte leds och styrs av den Helige Ande. Själen bör ofta lyftas upp till Gud i bön, också när vi håller på med våra sysslor. Dessa stilla böner stiger upp som dyrbar rökelse inför nådens tron. Satan trotsas. Han kan inte övervinna den kristne, vars hjärta är så här hängivet Gud. Inga helvetiska konster kan störa hans frid. Personen åberopar nämligen alla Guds ords dyrbara löften, all den gudomliga nådens kraft, alla Jehovas resurser, för att bli befriad.

Om vi inte skall föras vilse av villfarelse och falskhet, måste hjärtat ge plats åt sanningen. Då utrustar Guds ord sinnet med den gudomliga kraftens vapen, för att fördriva fienden. Lycklig är den man, som, när han frestas, finner sin själ rik på Skriftens kunskap, som finner lä under Guds löften. ”Jag gömmer ditt tal”, säger psalmisten, ”i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig.” {Psaltaren 119:11.} Nu behöver vi, som aldrig förr, fast tro, oförfärat moraliskt mod, som ingen annan, än Kristus kan ge, för att stärka oss i trångmål och för att göra vår plikt.

Mina kristna vänner, vi har långt kvar till den gudomliga normen. Våra gärningar motsvarar icke våra förmåner och möjligheter. Få viger sig förbehållslöst åt Guds tjänst. Få uträttar det, som de kunde uträtta, i fall de ville bruka de talanger klokt, som Gud har gett dem. De krafter, som får ligga oanvända, borde stärkas och utvecklas till aktivt arbete för Mästaren. Vissa, som gladeligen skulle vara användbara i Kristi sak, hindras av blygsel och bristande tillit. Dessa personer behöver uppmuntran. Många har dolda krafter, som de är omedvetna om. De borde väckas till, att bruka sina gudagivna förmågor. Många vill inte gå ut på skördefältet, därför att de inte kan utföra ett lika stort arbete som andra. Dock finns det arbete åt alla att utföra. När en ursäktar sig, vilar bördan tyngre på andra, som måste göra både sin och de vägrandes del.

Kristus har lämnat sitt arbete på jorden att utföras av dem, som tror på honom. Kärlek till Jesus visar sig i en önskan om, att arbeta för honom. Kärlek till Jesus medför kärlek, ömhet och sympati för hans efterföljare. De, som är delaktiga i Kristi nåd, ger villigt varje offer, så att andra, som han dog för, kan få del i den himmelska gåvan. De gör sitt yttersta, för att göra världen bättre på grund av deras vistelse i den. Herren är missnöjd med våra svaga, otillräckliga ansträngningar, vår likgiltighet och obeslutsamhet rörande ting av evig betydelse. Oavsett, vad vi gör, för att vinna själar, bör vi göra det med iver och helgelse, som om detta vore – vilket det egentligen är – det viktigaste arbete, som kan fånga vår uppmärksamhet. Vi måste arbeta med samma allvar, som Kristus arbetade med. Våra ansträngningar bör kännetecknas av intensitet, uthållighet, i förhållande till betydelsen av målet, som vi strävar efter – evigt liv.

Det föreligger behov av entusiastiska arbetare. Tiden är kort. Månaderna år 1886 går snabbt. Snart kommer detta år, med sin tyngd av anteckningar, att läggas till historiens år. Låt de dyrbara, återstående månaderna helgas åt allvarligt arbete för Mästaren. I fall vi kunde ha fått se en exakt rapport över, hur vi använt de redan gångna månaderna, skulle vi då ha varit nöjda? Om vi drar bort varje handling, som inte varit till välsignelse för någon, som utförts blott, för att tillfredsställa ”köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda” {Första Johannesbrevet 2:16}, hur litet skulle det då återstå av villig tjänst, utförd till ära för Gud! Är inte rapporten alarmerande? Hur många dyrbara timmar har inte förspillts i tillfredsställande av det egna jaget! Hur ofta har vi inte i egenkärlek försummat tillfällen till, att verka för Kristus? Även om vi viger åt Gud alla våra krafters fulla styrka, kan vi endast göra föga jämfört med allt det, som Kristus har gjort för oss. Låt oss tjäna honom med odelad hängivenhet, med iver och trohet visa vår tacksamhet för den kärlek, som vi är maktslösa att återgälda.

Det förekommer inget mellanting i tjänsten för Gud. Kristus sade: ”Den som inte är med mig är emot mig”. {Matteusevangeliet 12:30.} Ingen skall tro, att den kan ingå förlikning med världen, och likväl njuta Herrens välsignelse. Guds folk måste gå ut och skilja sig från världen. Vi måste mer helhjärtat försöka, att lära känna och göra vår himmelske Faders vilja. Låt oss ta emot sanningens ljus, som har lyst upp oss, så att dess klara strålar kan gå ut från oss till världen. De vantrogna måste kunna se, att vår tro gör oss till bättre män och kvinnor; att den är en levande realitet, som helgar karaktären och förvandlar våra liv. Låt Guds ord dväljas rikt i våra hjärtan. Vi måste samtala om himmelska ting. Vi måste vara omgivna av en atmosfär av sann kristen glädje. Vi måste visa, att vår religion tål motgångens prövning. Vi måste genom vår vänlighet, överseende och kärlek visa kraften hos vår tro för världen.

Många, som börjar lovande i det kristna livet, förlorar i andlig kraft, och ställer sig under fiendens herravälde genom sin böjelse för tomt och ytligt prat. De blickar ej upp till Gud genom helig tillit och ber om nödvändig styrka. Genom sitt gudlösa uppträdande, står de i vägen för själar, som kunde ha kommit till Kristus. Dessa lättsinniga personer bör komma ihåg, att vart ord och var gärning står fotograferad i himmelens böcker. Ingen mänsklig hand förmår, att sudda ut en enda vanärande fläck.

Livet, med sina vidunderliga privilegier och tillfällen, är snart över. Tiden till karaktärsutveckling kommer att vara förbi. Med mindre vi ångrar vår synd nu, och får den utplånad i Lammets blod, kommer den att förbli stående i himmelens böcker, och vi kommer att få möta den igen, när den dagen stundar.

Skall vi i vår dagliga kontakt med dem, som ej känner till Kristus och sanningen, bara tala om våra ägodelar, handel, vinning och förlust; eller skall vi tala om de ting, som angår vårt framtida liv? Skall vi söka, att vinna själar för Jesus? Å, vilka skamliga pliktförsummelser står inte nedtecknade emot Kristi bekännande efterföljare! Med allvar måste vi rannsaka oss själva i ljuset från Guds ord och pröva, att upptäcka varje karaktärsbrist, så att vi kan tvätta våra kläder och göra dem vita i Lammets blod.

Livet är kort. De ting, som tillhör denna värld, förgås genom användningen. Låt oss vara kloka och bygga för evigheten. Vi har inte råd med, att ödsla bort vår dyrbara tid, eller vara strängt upptagna av sådant, som inte bär frukt för evigheten. Vi måste bruka den tid, som hittills har vigts åt liknöjdhet, lättsinne och världslighet till, att vinna bättre insikt i Skriften, till att försköna våra liv och välsigna och förädla andras liv och karaktärer. Detta är ett arbete, Gud kommer att godkänna, och säkra åt oss himmelens välsignelse, i form av berömmet ”väl gjort”.