Review and Herald d. 25. juni 1861

tillbaka

Exemplets makt

I Paulus' Brev till Titus [2:13, 14] läser vi: ”medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk”. Detta stora verk skall göras för dem, som låter sig renas, som frivilligt skiljer sig åt från världen, och som ivrar för goda gärningar. Hur många stegrar sig inte mot reningsprocessen! De är ovilliga till, att leva ut sanningen, ovilliga till, att vara ett särskilt folk och skilja sig från värden. I denna värld ödeläggs vår andlighet, renhet och iver. Satan brukar hela tiden sin kraft till, att omtöckna Guds folks känsloliv, så att deras samveten inte ser, vad som är fel, varigenom det utmärkande draget mellan dem och världen försvinner.

Jag har ofta fått brev med frågor om kläder och somliga har inte riktigt förstått, vad jag har sagt. Den grupp, som har framställts för mig, tar efter världens moden. Dess medlemmar är de sista, som går att påverka och reformera; därvidlag är de förfärligt långsamma. Det förekommer andra grupper, som saknar smak och ordning på klädområdet. De har utnyttjat mina skriverier och gått till den motsatta ytterligheten. De har sagt sig ej vara stolta, och har betraktat dem, som klär sig ordentligt och snyggt som de stolta. Besynnerliga och intetsägande kläder betraktar vissa som en särskild dygd. Dessa handlar så, att deras inflytande över icke-troende ödeläggs. De gör andra ängsliga, som eljest skulle ha glädje därav. Samtidigt som visionärerna går tillrätta med stolthet och själva tar efter världens moden, tillrättavisar de dem, som inte bekymrar sig över sitt utseende, och inte tvättar sig. Jag har i synnerhet blivit visad, att bekännarna av den nuvarande sanningen bör göra sig besvär med, att visa sig för Gud och dyrka honom på Sabbaten på ett sätt, som visar aktning för Skaparen, som har helgat och gett denna dag särskild ära. Alla, som respekterar Sabbaten, bör vara rena till personen, klä sig snyggt, innan de visar sig för en nitisk Gud, som lägger märke till alla tecken på bristande aktning. Gud kränks genom orenhet och oordning. Det finns personer, som har menat, att det skulle vara fel, att ha annat i handen, än en solhatt. Dessa går till starka ytterligheter. Det kan inte kallas för stolthet, att bära en fin, enkel, halm- eller silkeshatt. Om vi lever ut vår tro, leder det till, att vi klär oss enkelt och är nitiska gällande goda gärningar, så att man lägger märke till oss. Men när vi mister smaken för ordning och trevliga kläder, överger vi verkligen sanningen, ty sanningen förnedrar aldrig, utan upphöjer. Icke-troende ser på Sabbatshållare som förnedrade, och när enskilda personer försummar sina kläder, och är grova och råa till uppförandet, stärker deras inflytande de vantroende i deras slutledningar.

De bekännande kristna i dessa yttersta, farliga dagar, som inte tar efter det ödmjuka och självförnekande mönstret, ansluter sig till fiendens led. Han ser dem som sina undersåtar, och deras betydelse är lika stor för Satan, som någon av hans andra undersåtar, för de har ett namn att leva enligt, men är andligt döda. Andra tar dessa som ett exempel, och genom att följa dem, mister de himmelen, fastän de skulle ha undvikit deras exempel, om de inte hade varit bekännande kristna. Dessa ohelgade bekännare är inte medvetna om sitt betydande inflytande. De gör kampen mycket hårdare för dem, som vill vara Guds egendomsfolk. Paulus refererar i Titusbrevet 2:15 till Guds folk, som inväntar Kristi synliga återkomst. Han säger: ”Så skall du tala, förmana och tillrättavisa med allt eftertryck. Låt ingen se ner på dig.” När vi vittnar om, att inte följa världens moden, skall vi heller inte stå som modell för bortförklaringar och självrättfärdighet. Folk apar nämligen efter andras exempel. Bär en syster krinolin, är detta fel av henne, om det är fel av mig, att bära krinolin. Barn visar varandra exempel, när föräldrarna helgar vilodagen. Broder A. är diakon i församlingen. Hans barn bär krinolin, så varför skulle det vara värre för mig, att bära krinolin, än det är för dem? De bekännande kristna, som föregår med dåligt exempel för dem, som vill vara speciella, har räkenskaper att avlägga. Jag har ofta blivit frågad: ”Vad anser Du om krinoliner?” Jag har svarat, att jag har förmedlat det ljus, som jag har fått. Jag har blivit visad, att krinoliner är en skam, och att vi på inget sätt skall anamma ett skamligt mode. Jag blir ofta överraskad över att höra, att ”syster White säger, att det är inte fel, att bära små krinoliner.” Ingen har någonsin hört mig säga något sådant. Efter att ha blivit upplyst om krinoliner, skulle inget kunna förmå mig till, att uppmuntra någon till, att bära dem.

En syster skriver: ”Jag kan inte se någon skillnad på små krinoliner och tunga repkjolar {”rope skirts”}, som avslöjar lika mycket som krinoliner, eller två eller tre tunga, vadderade kjolar, som bärs i stället för krinoliner.”

Jag håller med systern om, att i fall vi avstår från krinoliner, är det fel, att iföra sig tunga, vadderade kjolar, så att det hela liknar krinoliner så mycket så möjligt. Vi vet, att det är skadligt, att bära tunga, vadderade kjolar. Jag håller också med om, att tunga, vadderade kjolar och krinoliner är lika onödiga. Han, som har format oss, har aldrig planerat, att vi skall deformeras med krinoliner, eller något liknande. Det är världens påhitt och moden, som har lett Guds folk, och de vill inte självmant vända ryggen åt världens moden och seder. När jag studerar Guds ord, oroas jag för Guds Israel i dessa yttersta dagar. De förmanas till, att undfly all ogudaktighet. Jag fruktar för, att Guds folk sover och är så anpassade till världen, att de knappt går att skilja från den, som inte tjänar Gud. Avståndet ökar mellan Kristus och hans folk, och minskar mellan dem och världen. Skillnaderna mellan Kristi bekännande folk och välden har nästan försvunnit. De tar efter avskyvärdheterna hos de omgivande folken, liksom det gamla Israel gjorde. Enligt det, som har visats mig, är krinoliner en styggelse. De är otillbörliga, och Guds folk felar, i fall de i minsta grad följer efter, eller uppmärksammar, detta skick.

Sabbatshållare, som bekänner sig till, att vara Guds utvalda och särskilda folk, bör skrota sina krinoliner, och deras praxis och exempel bör vara en levande tillrättavisning för dem, som bär dylika. Någon kan invända, att de är sköna att ha på sig. Jag har rest mycket, och har sett många olägenheter av, att bära krinoliner, och de, som hävdar att detta är sunt, bär dem på vintern, vilket är skadligare, än vadderade kjolar. När jag reser med tåg och väntar på stationer, känner jag mig ofta föranledd, att utbrista: Du store tid, att de inte skäms! Jag har sett stora grupper sitta tätt i vagnarna, och för att bereda utrymme, måste krinolinerna dras upp och vikas ihop på ett opassande sätt. Härigenom blottas kroppen tio gånger mera hos krinolinbärare, än hos dem, som inte är iförda sådana; och vore det inte för modets skull, skulle de, som utsätter sig för denna olämplighet, bli tillsagda; men ärbarhet och anständighet måste offras till modets gud. Gud har inget medlidande med dem, som vill vara modets slavar. Men det är väl inte helt galet, att bära krinolin, skulle det inte vara något riktigt i det? Låt modet ändras, så kommer det inte längre att talas om bekvämlighet. Det är varje Guds barns plikt, att fråga: Hur skiljer jag mig från världen? Låt dem lida en smula obehag och vara på den säkra sidan. Vilka kors bär Guds folk på? De blandar sig med världen, anammar dess anda och kläder, talar och handlar som de världsliga.

Vänligen läs Första Timoteusbrevet 2:9, 10: ”På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder utan (vilket passar ihop med gudsfruktan) med goda gärningar”.

Första Petrusbrevet 3:3-5: ”Er prydnad skall inte vara något yttre: konstfulla håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller fina kläder, utan hjärtats dolda människa med den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon. Så prydde sig också förr de heliga kvinnor som satte sitt hopp till Gud. De underordnade sig sina män”.

Exemplets makt är stor. Syster A dristar sig till, att bära krinolin; syster B säger, att det inte är värre för henne, att bära krinolin, än det är för syster A., att bära en något större krinolin. Syster C. apar efter systrarna A. och B.:s exempel, och bär sin krinolin något längre, än A. och B., men alla menar, att deras krinoliner är små.

Föräldrar, som vill lära sina barn, att det är ont att följa världens moden, har en vansklig kamp. De möter invändningen: ”Mor, varför bär systrarna A., B. och C krinoliner? I fall det är fel av mig, är det också fel av dem.” Vad skall föräldrarna säga? De bör föregå med gott exempel inför sina barn, även om de därmed får barnen till att tycka, att deras föräldrar är för försiktiga och stränga i sina begränsningar. Gud kommer likväl att välsigna dessa föräldrars strävanden. I fall föräldrarna inte agerar bestämt, förs barnen bort av strömmen, för Satan och hans onda änglar bearbetar deras sinnen. Om ohelgade kristna bekännares exempel går emot deras strävanden, försvåras barnens ansträngningar för seger. Ändå skall troende föräldrar, genom förtröstan på Gud och allvarlig bön, tränga sig vidare på pliktens besvärliga stig. Korsets väg går framåt och uppåt. Och när vi rycker framåt på denna, sökande efter tingen ovan där, ökar avståndet till det jordiska. Så länge som världen består och köttsligt sinnade kristna bekännare halkar nedåt till döden, kommer de, som bestiger berget, att behöva vara ihärdiga, eljest kommer de att fallna ned på den breda vägen.

Världens barn kallas för mörkrets barn. De är förblindade av denna världens gud, och leds av mörkrets furstes ande. De har ingen glädje av himmelska ting. Ljusets barn är hängivna tingen ovan där. De vänder ryggen åt världens ting. De uppfyller befallningen: ”Gå ut från dem och skilj er från dem”. Här är löftets uppfyllelse: ”Då skall jag ta emot er”. {Andra Korintierbrevet 6:17, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98.} Kristus har från första början valt ut sitt folk från världen, och fordrat av dem, att de skall skilja sig från världen, och inte ha gemenskap med mörkrets ofruktbara gärningar. Om de älskar Gud och håller hans bud, har de långt till gemenskap med världen, och de älskar inte dess nöjen. Det förekommer inget samband mellan Kristus och Belial.

Profeten Esra, och den judiska församlingens tjänare, blev förbluffade, då stormännen trädde fram till dem och sade: ”'Varken folket i Israel eller och prästerna eller leviterna har hållit sig avskilda från de främmande folken och från de avskyvärda handlingar som utförts av dem. . . . Efter allt det som har drabbat oss genom våra onda gärningar och genom den stora skuld vi har dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade och gett oss en räddning som denna. Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och genom giftermål förena oss med folk som bedriver sådana avskyvärda ting? Skulle du då inte bli så vred på oss att du förgjorde oss, så att ingenting mer fanns kvar och ingen räddning fanns? HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, eftersom vi denna dag finns kvar som en räddad kvarleva. Se, nu ligger vi här i vår skuld inför dig. Efter det som har hänt kan ingen bestå inför dig.” Esra 9:1, 13-15.

Andra Krönikeboken 36:14-16: ”Också alla de ledande prästerna och folket gick allt längre i sin trolöshet mot Gud. De bedrev hednafolkens alla styggelser och orenade HERRENS hus, det som han hade helgat i Jerusalem. HERREN, deras fäders Gud, skickade sina budskap till dem gång på gång genom sina sändebud, ty han hade medlidande med sitt folk och sin boning. Men de gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter, till dess att HERRENS vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot.”

Tredje Moseboken18:26, 27: ”Ni skall därför hålla fast vid mina stadgar och lagar, och ingen av er, vare sig han är född i landet eller är en främling som bor ibland er, skall göra någon av dessa avskyvärdheter. Ty alla dessa avskyvärda ting har landets invånare bedrivit, de som var där före er, och landet har blivit orenat.”

Femte Moseboken 32:16-22: ”De retade honom genom främmande gudar, med vidrigheter väckte de hans vrede. De offrade åt onda andar, som inte är Gud, åt gudar som de inte kände, nya gudar som nyss kommit till och som era fäder ej fruktade. Du övergav Klippan som födde dig. Du glömde Gud som gav dig livet. HERREN såg detta och förkastade dem, eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom. Han sade: 'Jag vill dölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de får. Ty de är ett förvänt släkte, barn utan trohet. De har retat mig med gudar som inte är gudar, väckt min vrede med sina tomma avgudar. Därför skall jag reta dem med det som inte är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag väcka deras förtret. Ty genom min vrede har en eld tänts och den brinner till dödsrikets djup. Den förtär jorden med dess gröda och sätter bergens grundvalar i brand.”

Här läser vi de varningar, som Gud gav det gamla Israel. Det var inte hans goda behag, att de skulle irra omkring så länge i ödemarken, utan han skulle genast ha fört in dem i det utlovade landet, om de hade underordnat sig, och hade låtit sig ledas av honom; och eftersom de så ofta sårade honom i ödemarken, svor han i sin vrede, att de inte skulle gå in i hans vila, förutom två, som hade följt honom helt och fullt. Gud fordrade, att hans folk skulle lita på honom allena. Han önskade inte, att de skulle få hjälp från dem, som inte var hans tjänare. Var god läs Esra 4:1-4: ”När motståndarna till Juda och Benjamin fick höra att de som hade kommit tillbaka från fångenskapen höll på att bygga ett tempel åt HERREN, Israels Gud, gick de till Serubbabel och till huvudmännen för familjerna och sade till dem: 'Låt oss bygga tillsammans med er, för vi söker er Gud liksom ni, och vi har offrat åt honom ända sedan den assyriske kungen Esarhaddon lät föra oss hit.' Men Serubbabel och Jesua och de övriga huvudmännen för Israels familjer sade till dem: 'Ni får inte tillsammans med oss bygga ett hus åt vår Gud. Vi skall själva bygga huset åt HERREN, Israels Gud, så som den persiske kungen Koresh har befallt oss.' Men folket i landet gjorde judarna modfällda så att de avskräcktes från att bygga vidare.”

Esra 8:21-23: ”Vid floden Ahava lät jag utlysa en fasta, för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud och be honom om en lyckosam resa för oss, våra kvinnor och barn och alla våra ägodelar. Ty jag skämdes för att be kungen om soldater och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen. Vi hade ju sagt till kungen: 'Vår Guds hand är över alla dem som söker honom, så att det går dem väl, men hans makt och hans vrede är emot alla som överger honom.' Därför fastade vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde oss.”

Profeten och de övriga betraktade inte dessa som tillbedjare av den sanne Guden, och fastän de bekände sig till vänskap och önskade, att hjälpa honom, tordes de inte förena sig med dem i något, som hade med hans tillbedjan att göra. Då de begav sig till Jerusalem, för att bygga Guds tempel och återinföra hans tillbedjan, ville de inte be kungen om hjälp med resan, utan genom fasta och bön sökte de Herrens hjälp. De trodde, att Gud skulle komma att försvara och hjälpa sina tjänare i deras ansträngning, för att tjäna honom. Alltings Skapare behöver inte sina fienders hjälp, för att befästa sin tillbedjan. Han ber inte om offergåvor från de onda, eller godtar offer från dem, som har andra gudar vid sidan av Herren.

Vi hör ofta synpunkten: Ni är för avvisande. Som ett folk, bör vi offra allt, för att frälsa själar, eller leda dem till sanningen. Men att förena oss med dem, älska de ting, som de älskar, och söka världens vänskap, törs vi inte, ty då blir vi fiender till Gud.

Genom att läsa följande, ser vi hur Gud betraktade sitt gamla Israel:

Psaltaren 135:4: ”HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom.”

Femte Moseboken 14:2: ”ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud, och dig har HERREN utvalt till att vara hans egendomsfolk bland alla folk på jorden.”

Femte Moseboken 7:6, 7: ”Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta. Det var inte för att ni var större än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk.”

Andra Moseboken 33:16: ”Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?'”

Hur ofta gjorde inte det gamla Israel uppror, och hur ofta blev de inte hemsökta av straffdomar, varvid tusentals av dem omkom, för att de inte ville ge akt på buden åt den Gud, som hade valt ut dem!

I dessa sista dagar löper Guds Israel hela tiden fara, att blanda sig med världen och förlora alla tecken på, att de är Guds utvalda folk. Läs Titusbrevet 2:13-15 igen. Vi har nått fram till de sista dagarna, varunder Gud renar åt sig ett särskilt folk. Skall vi provocera Gud, som det gamla Israel gjorde? Skall vi ådra oss hans vrede, genom att överge honom och blanda oss med världen, och följa de folks vederstyggligheter, som omger oss?

Herren har gjort utrymme åt det, som har med gudsfruktan att göra; och denna helgelse åt Gud och åtskillnad från världen uttrycks klart och tydligt i både det Gamla och det Nya Testamentet. Det finns en åtskiljande mur, som Herren själv har uppfört mellan världens ting och de ting han har valt ut ur världen och helgat åt sig. Guds folks kall och karaktär är omisskännliga. Deras utsikter är omisskännliga, och dessa säregenheter skiljer dem från alla folk. Hela Guds folk på jorden är en kropp, från begynnelsen till tidens slut. De har ett huvud, som styr och behärskar kroppen. Samma förmaning gäller Guds folk nu, att vara skilt från världen, liksom det åvilade det gamla Israel. Församlingens stora huvud är oförändrat. De kristnas erfarenhet i dessa daga är liksom det gamla Israels resor. Var god läs Första Korintierbrevet 10, i synnerhet verserna 6-15 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.}

”Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär till det onda. Bli inte heller avgudadyrkare som en del av dem. Det står ju skrivet: ”Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg upp för att dansa.” . . . . Och låt oss inte fresta Kristus, som en del av dem gjorde, de dödades av ormar. Knota inte heller, så som en del av dem gjorde, de dödades av fördärvaren. Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss. Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut. Därför, mina älskade, fly bort från avgudadyrkan. Jag talar till er som till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger.”

Första Johannesbrevet 3:1: ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.”

Första Johannesbrevet 2:15-17: ”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.”

Andra Petrusbrevet 2:20: ”Ty när de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och undkommit världens smitta, men sedan åter blir snärjda och besegrade av den, då har det sista blivit värre än det första.”

Jakobsbrevet 4:4: ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.”

Jakobsbrevet 1:27: ”Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.”

Titusbrevet 2:12-14: ”Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudaktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk”.

Romarbrevet 12:2: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”

Johannesevangeliet 17:14, 15, 17: ”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. . . . Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.”

Lukasevangeliet 6:22, 23: ”Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er, allt för Människosonens skull. Gläd er på den dagen, ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna.”

Johannesevangeliet 15:16-19: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra. Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”

Första Johannesbrevet 4:4, 5: ”Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen. De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem.”

Första Johannesbrevet 2:5, 6: ”Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.”

Första Petrusbrevet 2:9 {kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.”

När vi läser Guds Ord, hur tydligt framgår det då ej, att Guds folk är speciellt och utskilt från den icke-troende världen omkring dem. Vår position är intressant och farlig; när vi lever i de sista dagarna, hur viktigt är det inte då, att vi tar efter Kristi exempel; och vandrar så, som han vandrade! ”'Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” {Markusevangeliet 8:34.} Människors meningar och visdom får icke vägleda oss eller härska över oss. De leder alltid bort från korset.

Kristi tjänare har inte sitt hem eller sina rikedomar här. Om de alla ville, skulle de förstå, att det är endast för att Herren regerar, som vi har fått lov till, att bo i frid och säkerhet ibland våra fiender. Det är inte vårt privilegium, att kräva världens särskilda gunst. Vi måste finna oss i, att vara fattiga och föraktade ibland människorna, tills krisen är till ände och segern vunnen. Kristi lemmar kallas till, att dra ut och skilja sig från världens vänskap och ande, och deras styrka och kraft består i, att vara utvalda och antagna av Gud.

Guds Son var arvinge till allting, och han utlovades denna världs riken och härlighet. Då han visade sig i denna värld, skedde det dock utan rikedom och glans. Världen förstod inte hans förening med Fadern; och hans gudomliga karaktärs storslagenhet och härlighet doldes för dem. Han blev således ”föraktad och övergiven av människor”, och hölls ”för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.” {Jesaja 53:3-4.}

Liksom Kristi medlemmar är, så var han i denna värld. De är Guds söner och Kristi medarvingar, och riket och herraväldet tillhör dem. Världen förstår inte deras karaktär och heliga kall. De erkänner inte, att de är upptagna i Guds familj. Deras förbund och gemenskap med Fadern och Sonen är inte glasklar för världen, och så länge som de ser deras ödmjukhet och skam, framgår det inte, vad de är, eller vad de skall vara. De är främlingar. Världen känner dem inte, och förstår inte de drivkrafter, som sporrar dem.

Världen går mot sin undergång. Gud kan endast uthärda med våra synder litet längre till. De måste tömma vredens bägare, oblandad med nåd. De, som vill vara Guds arvingar och Kristi medarvingar till evigt liv, kommer att urskilja sig. Ja, de kommer att vara så speciella, att Gud sätter sitt märke på dem som sina – helt sina. Tänk, om Gud skulle ta emot, ära och erkänna ett folk, som är så sammanblandat med världen, att de endast skiljer sig från världen till namnet? Läs Titusbrevet 2:13-15 igen. Snart kommer det att visa sig, vem som står på Herrens sida, vem som inte skäms för Jesus. De, som inte har moraliskt mod till, att ta samvetsgrann ställning inför icke-troende, och överge världens skick och ta efter Kristi självförnekande liv, skäms för honom, och älskar inte hans exempel.

Ellen G. White.

avsn nr:1
avsn nr:2
avsn nr:3
avsn nr:4
avsn nr:5
avsn nr:6
avsn nr:7
avsn nr:8
avsn nr:9
avsn nr:10
avsn nr:11
avsn nr:12
avsn nr:13
avsn nr:14
avsn nr:15
avsn nr:16
avsn nr:17
avsn nr:18
avsn nr:19
avsn nr:20
avsn nr:21
avsn nr:22
avsn nr:23
avsn nr:24
avsn nr:25
avsn nr:26
avsn nr:27
avsn nr:28
avsn nr:29
avsn nr:30
avsn nr:31
avsn nr:32
avsn nr:33
avsn nr:34
avsn nr:35
avsn nr:36
avsn nr:37
avsn nr:38
avsn nr:39
avsn nr:40
avsn nr:41
avsn nr:42
avsn nr:43
avsn nr:44
avsn nr:45
avsn nr:46