Review and Herald d. 30. juni 1885

tillbaka

Herrens Ord skall inte bortses ifrån

Herren gav Jeremia ett tillrättavisande budskap, att frambära till sitt folk, vari de beskylldes för, att hela tiden förkasta hans råd: ”Jag har gång på gång talat till er, men ni har inte velat höra. HERREN har gång på gång sänt till er alla sina tjänare profeterna, men ni har inte lyssnat eller vänt örat till för att höra, när de sade: ’Vänd om, var och en från sin onda väg och sina onda gärningar, så skall ni för all framtid få bo kvar i det land som HERREN har givit åt er och era fäder.” Han bad dem enträget, att inte egga honom till vrede med sina händers verk och sina onda hjärtans påfund; men ”ni har inte lyssnat”. {Jeremia 25:3-5, 7.}

Sedan förutsade Jeremia judarnas fångenskap som straff för, att inte ha gett akt på Herrens ord. Kaldéerna skulle användas som Guds redskap, för att tukta det olydiga folket. Straffet skulle stå i förhållande till det ljus, som de hade fått, och de förmaningar, som de hade föraktat och visat ifrån sig.

Herren befallde Jeremia, att ställa sig på förgården åt Herrens hus, och tala till hela Judas folk, som kom där för tillbedjan. Han skulle ge honom de rätta orden att yttra, så att de skulle lyssna och vända om från sina onda vägar. Då skulle Gud ångra det straff, som han hade tänkt, att ge dem på grund av deras ondska.

Herren befallde Jeremia, att säga till folket: ”Så säger HERREN: Om ni inte vill lyssna till mig och vandra efter den lag som jag har förelagt er och höra vad mina tjänare profeterna talar – dem som jag sänder er, fastän ni inte har lyssnat – då skall jag göra med detta hus som jag gjorde med Silo. Och denna stad skall jag göra till en förbannelse för alla jordens folk.’” {Kapitel 26:4-6.} De förstod, att därmed menades Silo och den gång, då filistéerna besegrade Israel, och Guds ark rövades bort.

Elis synd bestod i, att ta det lätt på sina söners synder, vilka tjänstgjorde som präster. Hans försummelse, att tillrättavisa och styra sönerna, medförde en ohygglig katastrof för Israel. Elias söner dödades, själv miste han livet, Guds ark togs från Israel, och trettio tusen av folket dödades. Alla dessa olyckor skedde, därför att synden nonchalerades och tilläts, att vara kvar ibland dem. Vilken lärdom detta är för personer i ansvarsställning inom Guds församling! Den förmanar dem allvarligt till, att ta bort de fel, som vanärar sanningens sak.

I Samuels dagar menade Israel, att närvaron av arken innehållande Guds bud skulle försäkra dem om seger över filistéerna, oavsett om de ångrade sina onda gärningar eller ej. Likadant förhöll det sig på Jeremias tid: Judarna trodde, att sträng iakttagelse av de gudomligt inrättade tempeltjänsterna skulle bevara dem från det rättmätiga straffet för deras syndiga handlande.

Samma fara existerar i dag ibland folket, som bekänner sig till, att vara förvaltare av Guds lag. De har lätt för, att inbilla sig, att blotta faktumet att de har buden, skall bevara dem från den gudomliga rättfärdighetens makt. De vägrar, att låta sig visas tillrätta för synd, och anklagar Guds tjänare för, att de ivrar för mycket, för att rena lägret från synd. En syndhatande Gud manar dem, som säger sig hålla hans lag, till att av hjärtat överge all syndighet. Vägrar man ånger och lydnad mot hans ord, kommer Guds tjänare i dag att utsättas för lika allvarliga konsekvenser, som samma synd innebar för dåtidens Israel. Det finns gränser för, hur länge han tänker dröja med sina straffdomar. Jerusalems Förstöring utgör en varning för nutidens Israel om, att de tillrättavisningar han har förmedlat genom sina utvalda redskap, inte går att ignorera ostraffat.

Då prästerna och folket hörde budskapet Jeremia hade gett dem i Herrens namn, blev de väldigt vreda, och sade, att han måste dö. De höjde rösten i sina anklagelser mot honom, och ropade: ”Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?’ Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus.” {Kapitel 26:9.} Således blev Guds budskap föraktat, och den tjänare han hade betrott det åt, blev hotad till livet. Prästerna, de opålitliga profeterna och hela folket vände sig i vrede mot honom, som inte ville smeka dem medhårs och profetera bedrägligt.

Judas furstar hörde talas om Jeremias ord, och de kom upp från kungens hus och satte sig vid ingången till Herrens hus. ”Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: ’Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad.’ Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: ’HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta.’” {Kapitel 26:11-15.}

Hade profeten blivit skrämd av hoten från dem i hög ställning, skulle hans budskap ha blivit utan verkan, och han skulle ha mist livet. Men det mod, varmed han utförde sin smärtsamma plikt, väckte folkets aktning, och vann åt honom Israels furstars gunst. Alltså väckte Gud upp försvarare åt sin tjänare, som talade förstånd med prästerna och de falska profeterna, och visade dem, hur okloka deras ytterliggående åtgärder skulle vara.

Dessa mäktiga personers inflytande gav upphov till en reaktion i folkets sinnen. Så gick de äldste samman, för att protestera mot prästernas beslut om Jeremias öde. De påtalade fallet med Mika, som hade profeterat straffdomar över Jerusalem och sagt: ”Sion skall bli upplöjt till en åker, Jerusalem skall bli till en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.” Och de frågade: ”Men lät Hiskia, Juda kung, med hela Juda döda honom? Fruktade han inte i stället HERREN och bad till honom, så att HERREN ångrade det onda som han hade talat emot dem? Drar vi inte själva över oss mycket ont nu.’” {Kapitel 26:18-19.}

På grund av dessa inflytelserika mäns böner skonades profetens liv; även om många av prästerna och de falska profeterna inte stod ut med de sanningar, som uttalades, och avslöjade deras ondska, gärna skulle ha sett honom avrättad för uppvigling.

Men Israel ångrade sig ändå inte; och Herren såg, att de måste straffas för sina synder. Under lång tid hade han skjutit upp sina straffdomar, eftersom han inte ville förödmjuka sitt utvalda folk, och hade vädjat till dem, att de skulle återgå till sin trofasthet. Han hade fört dem ut ur träldomen, så att de skulle kunna tjäna honom i allt, den ende levande och sanne Guden; men de hade förirrat ut sig i avgudadyrkan, och ringaktat de varningar hans profeter hade gett dem. Likväl dröjde han med tuktandet, och gav dem tillfälle på tillfälle, att ångra och avvärja straffet för sina synder. Genom sin utvalde profet hade han angett klara och tydliga betingelser som det enda sätt, varpå de kunde undfly hemsökelsen, som de förtjänade – fullständig syndaånger, och omvändelse från sina onda vägar. Men de brydde sig inte om hans varningar och tillrättavisningar, och nu skulle han hemsöka dem med sitt misshag, som ett sista försök, att bromsa dem i deras anlopp i överträdelse.

I dessa dagar har han inte infört någon ny plan för sitt folks renhet. Nu, som då, ber han enträget de felande, bekännande kristna, att ångra sig och vända om från sina onda vägar. Nu, som då, förutsäger han de faror, som de står inför, genom sina utvalda tjänare. Han blåser varningssignal och tillrättavisar för synd lika grundligt, som i Jeremias dagar. Men vår tids Israel frestas på samma sätt till, att håna tillrättavisningar och hata råd, såsom det gamla Israel. Alltför ofta vände de dövörat till mot de ord, Gud hade gett sina tjänare, för att hjälpa sanningens bekännare. Ehuru Herrens barmhärtighet håller deras syndastraff tillbaka för en tid, kommer han – liksom i Jeremias dagar – inte alltid att hålla sin vrede tillbaka, utan kommer att hemsöka synden med en rättfärdig dom.

”Den som inte vill veta av fostran föraktar sitt liv, den som lyssnar till tillrättavisning får förstånd.” ”Salig är den man som du, HERRE, tillrättavisar och undervisar från din lag”. ”Ty den HERREN älskar tuktar han liksom en far den son som han har kär.” {Ordspråksboken 15:32; Psaltaren 94:12; Ordspråksboken 3:12.}