Review and Herald d. 9. juli 1895

tillbaka

Predikantens och Folkets Plikt

Gud har gett ”var och en {hans} uppgift”. {Markusevangeliet 13:34.} Han har inte lagt församlingens andliga angelägenheter helt i förkunnarens händer. Det är inte till gagn för predikanten, ej heller för den enskilde församlingsmedlemmen, att predikanten uteslutande tar på sig ansvaret för Herrens arv. Varje medlem av församlingen har en roll att spela, för att kroppen skall bevaras i sunt skick. Vi är alla delar av samma kropp, och varje del skall utföra sin uppgift till gagn för alla de andra. Alla delar har inte samma funktion. Liksom våra naturliga kroppars lemmar styrs av hjärnan, bör vi – som den andliga kroppens lemmar – underkasta oss Kristi styre, församlingens levande huvud. Vi är som grenar på ett gemensamt vinträd. Kristus talar om oss som grenar, som har inympats i den Sanna Vinstocken. Om vi är tvättäkta troende, som lever i daglig, stundlig förbindelse med Kristus, helgas vi genom sanningen, och gör vi vår del i välsignad förening med de andra grenarna på den Sanna Vinstocken.

Förkunnaren och församlingsmedlemmarna skall gå samman som en person i församlingens uppbyggnad och för dess välstånd. Envar, som är en verklig soldat i Herrens här, kommer att vara en allvarlig, uppriktig och verksam medarbetare, som verkar för Guds rikes framgång. Ingen skall förmätet säga till en broder, som handlar eftertänksamt: ”Du skall inte utföra Herrens arbete; överlåt det till predikanten.” Få församlingsmedlemmar samlar på sig den erfarenhet, som de borde ha haft, för det har rått en förhärskande inställning om, att förkunnaren skall uträtta allt arbete och bära alla bördor. Antingen har alla bördor tillfallit predikanten, eller har han åtagit sig de plikter, som församlingsmedlemmarna borde ha utfört. Predikanterna bör se till, att vinna förtroendet från församlingens ansvarshavande och medlemmar och lära dem, hur man arbetar för Mästaren. Således skall predikanten icke själv utföra allt arbete, och samtidigt kommer församlingen att vinna större gagn, än om han anstränger sig, för att uträtta allt arbete, och befriar församlingsmedlemmarna från, att göra den del, som Herren har lagt i ordning åt dem.

Igenom alla våra led har de enskildas talenter sorgligt försummats. Några få personer har valts till andliga bördesbärare, medan andra medlemmars förmågor förblivit outvecklade. Många har blivit svagare, sedan de har förenat sig med församlingen, eftersom de praktiskt taget har förbjudits, att använda sina talenter. Bördan för församlingsarbetet bör fördelas på de enskilda medlemmarna, så att var och en blir en förståndig Guds medarbetare. Det är på det hela taget för många oanvända krafter i församlingen. Det är några få, som lägger planer och arbetar; men flertalet lyfter ej händerna av fruktan för, att bli avvisade, av fruktan för, att andra skall betrakta dem som malplacerade. Många har villiga händer och hjärtan, men de avskräcks ifrån, att satsa alla sina krafter på arbetet. De kritiseras, i fall de försöker, att göra något, och till sist låter de sina talenter ligga orörda av fruktan för kritik, fastän de kunde uppmuntras till, att bruka dem. Därmed skulle verket skrida framåt, och missionärsskaran skulle tillfogas nya medarbetare. Vi får visdom till, att anpassa oss till bestämda situationer, krafter till, att handla i nödens stund, genom att bruka de talanger, som Herren har gett oss, och genom den erfarenhet, vi får av personligt arbete. Några få väljs till, att bekläda ansvarstyngda ställningar, och arbetet delas upp ibland bröderna. Många flera borde ges möjligheten, att utvecklas till verksamma medarbetare åt Herren, men lämnas i skuggorna. Många av dem med ansvarsställning är innerst inne försiktiga, rädda för, att göra något, som inte stämmer överens med gängse arbetssätt. De fordrar, att alla planer skall återspegla deras egna personligheter. De räds för, att lita på andras metoder. Och varför skall man inte kunna lita på dem?

Jo, för att de inte har utbildats; för att deras ledare inte har drillat dem, såsom soldater övas upp. Tjogtals män borde vara insatsberedda med kort varsel vid ett nödläge krävande deras hjälp. I stället för detta, går folk till kyrkan, lyssnar till predikan, betalar sitt tionde, och skänker sina gåvor, och gör nästan inget mera. Och varför? – För att predikanterna inte delger medlemmarna sina planer, eller ber om deras hjälp i form av råd, för att planlägga och deras hjälp med, att utföra de planer, som de har varit med om att lägga.

Det skall icke finnas några dolda klickar i våra församlingar. ”... ni är alla bröder.” {Matteusevangeliet 23:8.} Predikantens arbete är lika mycket lekmedlemmens arbete. Hjärta bör vara bundet till hjärta. Låt alla pressa sig framåt, skuldra mot skuldra. Är inte varje sann Kristi efterföljare öppen för hans lära? Och skall inte alla skänkas möjligheten, att lära sig Kristi metoder genom praktisk erfarenhet? Varför inte sätta dem i verksamhet, låta dem besöka de sjuka och hjälpa till på andra sätt, och därigenom hålla församlingen funktionsduglig? Härigenom kommer alla att vara i tät beröring med förkunnarens planer, så att han kan kalla på dem när som helst, och de kommer att kunna arbeta förnuftsmässigt med honom. Alla bör vara Guds medarbetare, och då kommer predikanten att bli varse, att han har pålitliga medarbetare. Predikanten kan påskynda denna önskvärda utveckling, genom att visa sig ha tillit till medarbetarna, och låta dem skrida till verket.

Vem skall lastas för bristerna i församlingarna? Vem skall klandras, för att villiga händer och nitiska hjärtan inte har utbildats till, att arbeta på ödmjukt vis för Mästaren? Det finns många outvecklade talenter ibland oss. Många enskilda kunde ha arbetat i små och stora städer, gått från dörr till dörr, gjort sig bekanta med familjer, blivit en del av deras umgängeskrets, ha ätit vid deras bord, slagit sig ned för samtal vid brasan, sått dyrbara sanningsfrön längs hela ledet. När de använder sina förmågor, ger Kristus dem vishet och många nya troende kommer att fröjda sig över kunskapen om sanningen tack vare deras insatser. Tusentals kunde erhålla praktisk utbildning inom verket genom detta personliga arbete.

Varken samfundsansvarig eller predikant är kallad av Gud till, att nära misstroende mot Guds förmåga, att använda varje enskild person, som betraktas som värdig församlingsmedlem. Denna så kallade försiktighet försvagar nästan varje gren hos Herrens verk. Gud kan och kommer att använda dem, som inte har grundlig utbildning vid människornas skolor. Betvivlar man, att han med sin makt mäktar med detta, handlar det om vantro; det är, att begränsa den Allsmäktiges kraft, för Vilken intet är omöjligt. Oh för mindre av denna oheliga och misstroende försiktighet! Den orsakar så många goda, obrukade krafter i församlingen; den stänger dörren för den Helige Andes användning av människor; den håller dem passiva, som är villiga och ivriga, att arbeta i Kristi efterföljd; den avhåller många från, att gå in i arbetet, som eljest skulle bli verksamma medarbetare hos Gud, i fall de bara finge chansen. De, som vill vara medarbetare, som ser nödvändigheten av helgade medarbetare i församlingen och i världen, bör söka efter styrka i bönekammaren. De bör gå ut, för att arbeta, och Gud kommer att välsigna dem, och göra dem till en välsignelse för andra. Dessa medlemmar kommer att innebära styrka och stabilitet i församlingen. Det är bristen på andlig övning, som gör församlingsmedlemmarna så svaga och verkningslösa; men jag frågar igen: Vem skall klandras för tingens nuvarande tillstånd?

Gud har gett ”var och en {hans} uppgift”. Hur kan det komma sig, att predikanter och samfundsansvariga inte känns vid detta faktum? Varför visar de inte sin uppskattning för den hjälp, som den enskilde församlingsmedlemmen kan ge? Måtte församlingsmedlemmarna vakna upp. Måtte de gripa fatt i och bistå med, att hålla förkunnarnas och medarbetarnas händer uppe, varigenom sakens intressen främjas. Talenternas omfattning skall inte mätas. Om en person utövar tro, och vandrar ödmjukt med sin Gud, må han äga föga utbildning, må han betraktas som en svag individ, men likväl kan han fylla sin plats lika väl som en man med de finaste kvalifikationer. Den, som ger sig förbehållslöst åt den Helige Andes inflytande, är bäst lämpad, att väl tjäna Mästaren. Gud kommer att inspirera människor, som inte bekläder ansvarstunga ställningar, till att arbeta för honom. I fall predikanter och män i höga positioner ville lämna vägen fri, och låta den Helige Ande beröra lekbrödernas sinnen, skulle Gud leda dem till gärningar för hans namns ära. Ge människor friheten, att genomföra det, som den Helige Ande visar dem. Sätt inte handklovar på människor, som Gud vill bruka. Om dagens ansvariga skulle ha begränsats till ett bestämt arbete år efter år, skulle deras talanger inte ha utvecklats, och de skulle inte ha varit rustade för de ställningar, de bekläder; och ändå anstränger de sig inte nämnvärt, för att prova och utveckla de nyomvändas förmågor.

Kvinnor, som vill helga en del av sin tid åt Herrens tjänst, bör ges i uppgift, att besöka de sjuka, ta sig an de unga och sörja för de fattigas behov. De bör vigas till detta arbete genom bön och handpåläggning. I vissa fall behöver de rådgöra med församlingens tjänstemän eller med predikanten; men om de är helgade kvinnor, som upprätthåller en levande förbindelse med Gud, kommer de att bli en kraft för församlingens goda. Det här är ett annat medel, för att styrka och bygga upp församlingen. Vi behöver förgrena våra arbetsmetoder. Inte en hand får vara bunden, inte en själ göras modlös, inte en röst tystas ned; låt varje enskild person arbeta, i det lilla eller offentligt, för att ge skjuts åt detta stora verk. Lägg bördor på församlingens män och kvinnor, så att de växer med arbetet, och därigenom blir verksamma redskap i Herrens hand, för att upplysa dem, som sitter i mörker.

Det är en värld, som skall varnas. Måtte icke människor stå förmätet i vägen, utan måtte hellre var och en kliva ur vägen, och låta Gud arbeta genom sin Helige Ande, för att fullfölja återlösningen av sin inköpta egendom. Somliga av dessa nya medarbetare kan begå misstag, men låt de äldre rådgöra med dem och instruera dem om, hur de skall rätta till sina misstag. De bör uppmuntras till, att överlåta sig själva helt till Herren, och utföra arbetet på ödmjukt sätt. En sådan tjänst är godtagbar för Mästaren, och han kommer att stärka deras ansträngningar genom sin Helige Andes kraft, och många själar kommer att bli omvända.

Måtte varje församling vakna upp ur sömnen; måtte medlemmarna förenas i Jesu kärlek och i förståelse för förtappta själar, samt besöka sina grannar och peka ut frälsningens väg för dem. Vår Ledare äger all kraft i himmelen och på jorden. Han kommer att använda människor som redskap till, att fullborda sin målsättning, som vissa av bröderna skulle förkasta som opassande till, att träda in i verket. Himmelska förnuftsväsen kombinerar med mänskliga redskap, för att genomföra Herrens verk. Änglar har tilldelats sina orter i förbindelse med de mänskliga instrumenten på jorden. De kommer att arbeta genom alla personer, som underordnar sig, för att verka enligt Himmelens metoder; därför får ingen fösas åt sidan, eller lämnas sysslolös.

Medlemmarna i våra stora församlingar har inte de bästa förutsättningarna för andlig växt, eller utveckling av verksamma arbetsmetoder. De låter gärna andra bära de bördor, som Herren vill, att alla skall hjälpas åt med. Kanhända förekommer det ett antal goda medarbetare, och dessa tar sig an arbetet energiskt. Därmed uppfattar ej de svaga, vad de kunde bidra med, utan sätter sig passivt ned. Det är ett fel, att vårt folk församlar sig i stort antal. Det är inte i harmoni med Guds planer. Det är hans vilja, att den kunskap, som vi får om sanningen, skall vidarebefordras till andra; att det ljus, som skiner på oss, skall återspeglas på deras gångväg, som vandrar i mörker, så att vi kan leda andra till Guds Lamm, som tar bort all världens synd. Men på de orter, där många fylkas i en församling, försummas detta verk allvarligt, och återges ofta sanningens ljus endast till församlingsmedlemmarna. Härigenom lämnas världen i mörker, larmet ljuder inte, varningsbudskapet från Himmelen ges ej.

Herren har gett ”var och en {hans} uppgift”, och han måste ha utrymme för arbetet. I fall någon inte känner till metoder och medel för verkets genomförande, har Herren ordnat med en Lärare. Jesus sade: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” {Johannesevangeliet 14:26.} På det hela taget talas det för litet om allt, som Gud har ställt till för fogande åt alla själar, som tar emot Herren Jesus Kristus.

Den Evige Fadern, den oföränderlige, utgav sin enfödde Son, rev loss ur sin famn Honom, som gjordes till Guds persons uttryckliga avbild, och sände ned honom på jorden, för att visa, hur djupt han älskade mänskligheten. Han är villig, att göra mera, långt mera, än ”allt vi ber om eller tänker”. {Efésierbrevet 3:20.} En inspirerad författare ställer en fråga, som bör sjunka djupt ned i alla hjärtan: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” {Romarbrevet 8:32.} Borde inte varje på Herren Jesus Kristus troende kunna säga: ”Eftersom Gud har gjort så mycket för oss, hur mycket skall vi då inte, för Kristi skull, visa vår kärlek till honom i lydnad mot hans bud, och vara hans ords görare, genom att utan förbehåll helga oss själva till hans tjänst?”

Var är deras tro, som hävdar sig vara Guds folk? Skall de också vara med ibland dem, angående vilka Kristus undrade: ”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?’” {Lukasevangeliet 18:8.} Jesus dog, för att befria oss från syndens förbannelse och från själva synden, och skall vi då blott ge honom en bråkdel av de krafter, han betalade ett så högt pris för, med avsikt, att köpa loss oss ur våra själars fiendes grepp?

”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” {Andra Korintierbrevet 8:9.} Han, i vilken ”bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt” {Kolosserbrevet 2:9}, steg ned till vår värld, ödmjukade sig, genom att ikläda sin gudomlighet det mänskliga, för att genom sin mänsklighet kunna nå den mänskliga familjen. Samtidigt som han omfamnar mänskosläktet med sin mänskliga arm, griper han tag om Guds tron med sin gudomliga arm. Därmed förenas mänskligheten med det gudomliga. Himmelens Majestät, härlighetens Konung, steg ned längs ödmjukhetens stege pinnsteg för pinnsteg, tills han nådde den lägsta möjliga punkt, som människorna kan erfara; och varför då? Jo, för att nå de djupast sjunkna, fastlimmade längst ned i förnedringen, som de är, så att han skulle kunna upphöja dem till himmelens höjder. Han har lovat: ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron.” {Uppenbarelseboken 3:21.} Under över alla under! Människan, framställd av jordens mull, upphöjd till universums Kungs tron! Sagolika kärlek! En obegriplig kärlek, som inte går att beskriva!