Review and Herald d. 10. juli 1879

tillbaka

Våra tältmöten

På dessa årliga samlingar följer stora omkostnader och tröttande arbete. De riktas särskilt till vårt folk, som det bästa medlet, att nå flest personer med. Och ehuru eftertanke krävs, för att hålla dem, där de utanför vår tro kan få glädje av det ljus sanningen ger, bör det iakttas stor omsorg, för att syftet med mötena inte skall gå förlorat i strävan efter, att göra ett gott intryck på offentligheten.

Jag ser en markant förändring till det värre vid våra lägermöten. Rapporter om mötena genom världsliga tidningar är, om de görs på rätt sätt, ett medel till, att rikta folks uppmärksamhet på vår tro, och väcka intresse för den; men i fall de inte författas på ett sätt, som upphöjer Jesus och sanningen, i stället för att skryta med själva mötena, görs arbetet förgäves och går den tid och energi, som krävs, för att hålla intresset för mötena vid liv, ytterligt förlorad. När uppriktig fromhet, helgjuten hängivelse och helig iver visas av dem, som bekänner sanningen, och våra andakter präglas av Guds Andes närhet, gör detta ett intryck på utomstående, som all rapportering i världen inte åstadkommer.

Våra lägermöten är ingalunda det, som de borde vara, och vårt folk får inte det andliga utbyte av dem, som de skulle kunna göra. Bekymmer i hemmet och världsliga tankar bör läggas åt sidan. Var och en bör infinna sig på platsen under första mötesdagen, inställd på, att stanna kvar där till den avslutande gudstjänsten. När en familj drar upp tältpluggarna en dag eller två före avslutningsmötet, lockas andra till, att göra detsamma, och så avtar intresset för mötet avsevärt. En hel vecka är inte för lång tid, för att använda uteslutande till Guds tjänande, med sinnet bortkopplat från världsliga intressen och koncentrerat på andliga ting; men att avkorta denna enda vecka till två eller tre dagar, är att beröva Gud på tid, som bör användas till hans tjänst. Somliga grips ej av mötets anda, förrän de anträder hemresan. Dessa visar, att de värdesätter timliga ting mer, än andliga, och därför får de heller inget bestående gott utbyte.

Hur skall inte vår Herre se på detta folk, som är så liknöjda och nonchalanta, när hans tjänare strävar allvarligt efter, att få dem i samklang med Bibelns krav, och att hos dem väcka ett större allvar och hängivenhet för Guds sak! Predikan på Söndagen riktas specifikt till dem utanför vår tro, varvid betonas bevisen för vår uppfattning. På Måndagen återupptas arbetet från Sabbaten för dem, som söker Herren. Denna dag, när mötena binds ihop, är den viktigaste under veckan; och våra bröder lider allvarlig förlust själva, och kastar en nedstämmande skugga över mötet, genom att ägna dagen åt att packa och ta ned tälten samt lämna lägerplatsen. Detta är ett fel, som nästan förstör det goda, som kan uppnås genom mötena.

Vi önskar, att vädja till våra bröder och systrar om, att stanna kvar in i det sista, när de bevistar lägermötena. Det är beklämmande för predikanterna, att se Er benägenhet till, att skingras, som om Ni ville skynda Er bort från lägerplatsen. Var på plats från första dagen, och känn ett personligt ansvar för, att verka till gagn för mötet från första till sista stund.

Som ett folk, håller vi på att falla bort från Gud. Hans bekännande barns hjärtan vänds bort från honom. Fastän de har ett namn att försvara, tynar själens vitala, andliga kraft bort. Till dessa säger Jesus: ”’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.” Kristus säger inte dagar, utan ”dag” – ”i dag”. {Lukasevangeliet 19:42.} Detta sista möte kan vara precis dagen för Kristi särskilda besök – en dag med sällsynta förmåner och välsignelser, som de är i så stort behov av.

Då Kristus var på jorden, och deltog i en av judarnas högtider, ställde han sig på den sista dagen under högtiden och ropade: ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” {Johannesevangeliet 7:37.} Hans ömsinta ögon blickade omkring på skaran, i vilken alla till synes var glada och uppåt; men han, som läser hjärtats hemligheter, såg, att många i högtidsskaran törstade efter den frid, glädje och tröst, som bara han kan ge. De släckte inte sin törst i jordiska källor, och hans stämma hördes av hela tempelskaran: ”Jag är källan med levande vatten. Om någon törstar, så kom till mig och drick!”

Vid våra lägermöten är Jesus tillstädes med sina nådiga inbjudningar; och om han är särskilt nära på högtidens sista dag, och hans barmhärtighet och välsignelser erbjuds oss än mera enträget, hur stor blir då inte förlusten för de icke närvarande! Just den dag, när de borde vara där, skyndar de sig hem; och eftersom de därigenom inte får dricka av det levande vattnet, blir inte deras själar vederkvickta.

En familj kommer på, att de måste se till sin gård; men om de ägde en smula större tro och tillit till sin himmelske Fader, som sade: ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”, skulle de vara mera villiga, att överlåta följderna till Gud. {Matteusevangeliet 6:33.} Men väldigt få är villiga till, att uppoffra sina timliga saker, för att vinna eviga rikedomar.

Vi känner av i vårt innersta de andliga förluster, som vårt folk gör, genom att de inte tar emot sina förmåner och aktuella välsignelser. De blir inte allvarligare, heligare och mera fullkomliga till karaktären. Deras tro är död, eftersom den inte åtföljs av gärningar. För varje år anpassar de sig mera till världen. Jaget och världen blir till en förhärskande kraft. Jag säger det, som jag vet. Andlig död kommer över oss, emedan andlig gudsvördnad uteblir. Jesus säger: ”’Jag är väldens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” {Johannesevangeliet 8:12.} Det är en sak, att bekänna Kristus; en helt annan, att följa honom.

I forntiden befallde Gud sitt folk, att de skulle samlas tre gånger om år, och från varje stad, från Dan till Beer-Sheba, kom folket till dessa årliga högtider. Den första, vid början på kyrkoåret, hölls, för att be om Guds välsignelse över deras familjer, deras jord, deras får- och boskapshjordar. Den vid slutet på hösten var den krönande högtidsförsamlingen, varunder de skulle bringa Gud sina gåvor. Glädje och jubel blandades där med en helig sammankomsts högtidligheter.

Gud anvisade Mose, att säga till Israels barn: ”Lövhyddohögtiden skall du fira i sju dagar sedan du har inbärgat avkastningen från din tröskplats och från din vinpress.” ”I sju dagar skall du fira HERRENS, din Guds, högtid på den plats som HERREN utväljer, ty HERREN, din Gud, skall välsigna dig i all den avkastning du får och i allt vad dina händer har uträttat, och du skall vara fylld av glädje.” {Femte Moseboken 16:13; vers 15.}

Det företogs många offer vid dessa högtider; och denna väldiga mängd blod, som utgöts i samband med offrandet vid tacksägelsefesten, symboliserade för dem faktumet, att till och med jordens gåvor endast kunde bli deras genom Golgatas kors. Genom att samlas på detta vis och föra sitt tionde till skattkammaren, erkände de ständigt, att Herren var givaren av alla deras välsignelser. Israels barn är våra exempel, och när vi tar efter deras trofasthet och dygder, bör vi undvika de synder, som bragte Guds misshag över dem.

Vi har våra möten varje år, och alla, som över huvud taget kan delta på dem, bör känna det som en plikt, att komma. Om de inte använder sig av dessa möjligheter, för att få större kunskap om sanningen, och bli grundligare i sitt arbete med, att utveckla en kristen karaktär, kommer de att hållas ansvariga för ljuset, förmånerna och välsignelserna, som kunde ha blivit deras. Deras sak är nästan lika dålig i Guds ögon, som deras, vilka deltar på mötena, men inte använder sig av ljuset och välsignelserna de har fått.

Jag ber våra bröder och systrar enträget om, att få ut mesta möjliga av sina gudagivna tillfällen. Då Kristus grät över Jerusalem, utbrast han: ”’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.” {Lukasevangeliet 19:42.} Jerusalems synd var missbruk av sina sista välsignelser och privilegier, och nu beseglade hon sin dom, genom att förkasta aktuella nådegåvor och varningar. Vårt folks svaga tro i dag visar, att de inte har gett akt på sina sista varningar och tillrättavisningar, och hårda hjärtan och likgiltighet samt vantro är resultatet.

Den mest högtidliga och ärevördiga period, som det judiska folket upplevde, inföll, då Jesus var ibland dem. Det var det släktet, som gjorde sig skyldigt till, att inte ta emot världens ljus. I många år nu har Gud anmodat sitt folk enträget med nådegåvor, med straffdomar, samt med de högtidligaste varningar och hjärtinnerligaste förmaningar. Välsignelser har utdelats och välsignelser har avlägsnats, och likväl har det folk, som bekänner sig till större ljus och sanning, än andra, inte reagerat på dessa varningar och allvarliga böner från Guds Ande. Frälsarens kärlek har inte gengäldats. Kristus ser sorgset på församlingens enskilda medlemmar, och utbrister: ”Men ni vill inte komma till mig för att få liv.” {Johannesevangeliet 5:40.} Prövningens stund närmar sig raskt, Guds vredesbägare fylls snabbt. Kommer de, som bekänner sig vänta på sin Herres nedstigande från himmelen, befinnas vara bristfälliga på den dagen, eller kommer de att väckas ur sin köttsliga trygghet, ångra sin likgiltighet och sina hjärtans hårdhet, och härigenom ge noga akt under sin dag på de ting, som har med deras frid att göra? Måste den hastigt nedgående nådens sol i väst försvinna, och domen tillkännages: ”Men nu är det dolt för dina ögon”?

Från Oljebergets kam såg Kristus ut över världen. Alla själar, som har blivit liknöjda inför förmånerna inom räckhåll, omfattas av denna vädjan. Kristus böjer sig från sin tron i dag, hans stora kärlekshjärta ömkas med djup och öm medkänsla över dem, som är nonchalanta och försummar sina eviga intressen. Många bekännande kristna är nu endast stötestenar – falska vägmärken. De visar inte världen de goda gärningarna hos principerna för Kristi lära. De försummar studiet av Bibeln och bön i det fördolda, och har så vitt det angår deras inflytande blivit bedragare av heliga förtroenden. Deras hjärtan har gradvis förhärdats, de har ett namn att leva upp till, medan själens vitala krafter har förlamats andligen. Vår Frälsare talar om denna klass: ”Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” {Matteusevangeliet 7:22-23.}

Det räcker inte med, att bekänna sig tro på Kristus, och säga sig vara frälst genom Kristus, när vi inte utövar de lärdomar han har förmedlat. Alla sådana kristna representeras av människor, som bygger sitt hus på lösan sand; medan ordets hörare och görare representeras av den man, som byggde sitt hus på klippan, och mitt uppe i oväder, stormar och floder förblev det orubbligt. Därmed representeras varje själs sanna fundament av dem, som inte endast hör sanningen, utan utövar den. De, som hävdar sig vara Guds barn och inte gör hans vilja, är hycklare.

Han, som verkligen är en Jesu Kristi efterföljare, tillägnar sig hans bild. Han blir till ett med honom genom gemenskap med hans lidanden. Prövningarnas och motgångens stormar slår förvisso emot honom, men han vacklar ej från sin fasta grund, ty hans själ är fastnaglad på den eviga Klippan. Slöhet i andliga frågor för med sig moralisk svaghet, medan aktiva medarbetare i Guds sak är bönens män, och de når framgång. Varje dag, som de arbetar på, att göra Guds vilja, stärks deras förmågor till effektivt arbete för hans härlighets främjande. Till dessa kommer han att slutligen säga: ”Kom, ni min Faders välsignade, gå in i {er} Herres glädje!” {Matteusevangeliet 25:25, 21.}