Review and Herald d. 12. juli 1898

tillbaka

Dolda Rikedomar

Kristi undervisning skall värderas inte bara utifrån den måttstock, som människors förnuft bestämmer; den skall också bedömas utifrån den viktiga betydelse, som Kristus själv lade i den. Han tog gamla sanningar, som han själv var upphov till, och framställde dem för åhörarna i himmelens eget ljus. Och hur annorlunda var inte denna framställning, vilket överflöd på innebörd, klarhet och andlighet kom fram, då de förklarades!

Kristus tog fram djupare och andligare sanningar, än vad tidigare hade hörts från rådsmän, skriftlärde eller äldste. Han sade: ”’Jag är vägen och sanningen och livet.” {Johannesevangeliet 14:6.} De rika sanningsskatter, som öppnades upp för folket, var tilltalande och begeistrade dem. De stod i bjärt kontrast till rabbinernas ändlösa och livlösa utläggning av Skrifterna i Gamla Testamentet. Och miraklerna, som Jesus utförde, höll hela tiden fram för åhörarna Guds ära och härlighet. Han framstod för dem som en budbärare, som kommit direkt från himmelen, för han talade inte bara till deras öron, utan även till deras hjärtan. Då han framstod i sin ödmjukhet, men också med värdighet och majestät, som en född till myndighetsutövande, fylldes han av kraft. Hjärtan smälte och blev ödmjuka. Därmed skapades en uppriktig önskan om, att vara i hans närhet, för att lyssna till rösten från honom, som förkunnade sanningen med en sådan allvarsklang.

Då Kristus inledde sin verksamhet, redogjorde han för arten hos sin uppgift. ”Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

Herrens Ande är över mig,
ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap
för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut
frihet för de fångna
och syn för de blinda,
för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren.” {Lukasevangeliet 4:16-19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Detta ord blev uppfyllda. De sjuka helades, de besatta blev frigjorda, de spetälska och lama blev friska, de stumma talade, öronen på de döva öppnades, döda återfördes till livet och evangeliet förkunnades för de fattiga. Varje underverk, som Kristus utförde, överbevisade någon om, vem han verkligen var. Hade en vanlig man av folket utfört samma gärningar, som Kristus gjorde, skulle alla ha sagt, att han gjorde dem i Guds kraft. Men det var vissa, som ej tog emot ljuset från himmelen, och de satte sig ändå mer beslutsamt upp mot dessa bevis.

Judarna väntade på en jordisk furste, som skulle befria dem från en makt, som Gud hade förklarat skulle härska över dem, om de vägrade, att hålla sig till Herrens väg och lyda hans lagar. Med stolthet hade de skrutit över, att Israels kung, stjärnan stigande upp ur Juda, skulle bryta oket och göra dem till ett kungarike av präster.

Det var inte frånvaron av yttre ära, rikedom och härlighet, som fick judarna till, att förkasta Jesus. Rättfärdighetens Sol, som sken mitt i det moraliska mörkret med så klara strålar, uppenbarade kontrasten mellan synd och helighet, renhet och orenhet, och ett dylikt ljus var inte något de ville välkomna. Kristus var icke en person, som liknade dem själva. Judarna skulle hellre ha funnit sig i grusade förhoppningar, än att deras synder fördömdes. I liknelser avslöjade Kristus deras oäkta fromhet. Han liknade dem vid kalkade gravar, som förförde folket med sin påstådda renhet.

I sin ungdom rättade Jesus sig efter sina föräldrar, ett exempel på lydighet för alla ungdomar. I sin ungdom lärde han sig snickarens hantverk och förtjänade sitt levebröd i sitt anletes svett. På detta sätt ärade han kroppsarbetet. Det borde vara till uppmuntran och en källa till styrka för varje människa, som utför livets enkla plikter, att veta, att Jesus eftersträvade, att sörja för sina egna vardagliga behovs tillfredsställande.

Kristi lära, förmedlad genom undervisning och exempel, var det sädeskorn, som senare uppodlades av hans lärjungar. Vittnesbördet från dessa fiskare skulle ibland alla världens nationer komma att betraktas som den högsta auktoritet. De hade inte blivit utbildade vid profetskolorna, men Jesus hade varit deras lärare och hade gett dem kunskap, som inte var fördärvad av traditioner och fördomar. Kristus spred det himmelska sädeskornet, som skulle komma att hopas som dyrbara skatter sända från himmelen av sinnen och hjärtan, som önskade ljus och kunskap.

Efter sin uppståndelse öppnade Kristus sina efterföljares förstånd, så att de förstod Skrifterna. Allt hade förvridits på grund av Satans finurliga verkande. Sanningen hade täckts över med lögnens skräp och låg dold för dödligas åsyn. Då Kristus förutsade sin förödmjukelse, förkastande och korsfästande, fattade inte lärjungarna betydelsen härav. De hade blivit lärda, att Messias skulle upprätta ett världsligt rike, och då Kristus talade om sina lidanden, kunde lärjungarna inte begripa, vad han menade. Han klandrade dem för deras trögtänkthet och gav dem ett löfte om, att då Tröstaren hade kommit, skulle han påminna dem om mycket.

Kristus hade många sanningar, som han ville förmedla till lärjungarna. Dock kunde han inte nämna dem, eftersom de inte hade gått framåt i ljuset, som strålade över de levitiska lagarna och offertjänsten. De tog inte emot ljuset, de gick inte framåt i ljuset, för att följa det till ändå större klarhet, efterhand som Försynen skulle leda dem på vägen. Av samma orsak förstår Kristi lärjungar år 1898 heller inte många viktiga sanningspunkter. Så usel har förståelsen varit, till och med ibland dem, som undervisar andra om sanningen, att mycket först kommer att öppnas för dem i himmelriket. Så borde det inte vara. Men när människor blir inskränkta, tror de sig veta allt, fastän de bara har skådat en liten glimt av sanningen. De stänger till om sinnet, som om det inte skulle finnas mera för dem att lära sig, och skulle Herren försöka, att föra dem vidare, skulle de inte ta emot mer ljus. De klamrar sig fast vid den erfarenhet, där de har uppfattat ljus, medan de i själva verket bara förnimmer ett blygsamt återsken av de klara strålar, som de kunde ha glatt sig åt. De förstår väldigt litet av, vad det innebär, att följa i Kristi fotspår.

Sanningarna i Skriften står i ett harmoniskt förhållande till varandra som länkar i en kedja. Så snart, som sinnet förfriskas av Guds Ande till, att förstå ljuset och i ödmjukhet ta det till oss, skall vi ge det vidare till andra och ge äran åter till Gud. Den tilltagande sanningen utgör en belöning för den, som söker med ödmjukt hjärta och vördar Gud samt vandrar med honom. Den sanning, som sinnet griper tag om som sanning, är i stånd till, att hela tiden utvidgas och utvecklas. Medan vi betraktar den, kommer sanningen att uppenbara sig på alla sätt i livet och karaktären samt ständigt bli klarare, säkrare och vackrare. Ett sinne, som tillgodogör sig sanningen i all dess rikedom, lyfts upp, förädlas och helgas.

I sina sinnen är människor långt, väldigt långt, ifrån, att gripa om Kristi lära. Den är gamla sanningar i ny ram. Hela systemet inom judaismen var evangeliet i beslöjad form. De, som inte vill sätta sig in häri, är som judarna. Det är förödmjukande för deras värdighet och stolthet, att slita i sanningens gruva. Men världens Ljus sänder sina gudomliga strålar, för att upplysa hela den judiska ordningen, och sinnen, som har godtagit människors ord som Guds befallningar, skall läras, att vända sig till Gud, upphovet till all sanning.

I sina seder och bruk samt handlingar rättade Kristus sig inte efter världens måttstock. Vilken läxa ger han inte här till kyrkorna, som bär hans namn! De får icke upphöja sig själva över himmelens Majestät, sin Förlossare. Vad finner människor i Kristi exempel, som rättfärdiggör deras känsla av överlägsenhet, genom att hålla sig undan från sina medmänniskor, att dölja sig för sitt eget kött, för att de har tillägnat sig mer av denna världens goda, än sin nästa? Bara för att världen skänker de rika ära och föraktar de fattiga, skall Jesu bekännande efterföljare gör det samma? Vilkens exempel är det dessa följer? Förvisso inte dens exempel, som sade: ”predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet” och ”predika ett nådens år från Herren.”

Väldigt många lärare är tillfreds med antaganden, när det gäller sannheten. De har idéer, som inte är bearbetade och är nöjda med ett ytligt verk i jakten på sanning, eftersom de tar för givet, att de har uppfattat det väsentligaste. De tar andras uttalanden för sanna och är för slöa, för att anstränga sig i flitigt och allvarligt arbete, vilket Skriften betecknar som, att gräva efter dolda skatter. Men det människor kommer fram till, är inte bara otillförlitligt, det är farligt, ty de sätter andra personer på Guds piedestal. De håller sig till mänskliga utsagor, där det borde stå ett ”Så säger Herren”. Bara världens Förlösare sitter inne med nyckeln, som kan låsa upp skattkammaren i Gamla Testamentet. Han utforskar det fördolda, han skiljer den värdefulla sanningen från övertro och lögn och det människor har funnit på och inbillat sig.

Den skarpa, klara uppfattningen om sanningen ges aldrig som belöning för lathet. Den, som undersöker varje punkt, som han har tagit till sig som sanning, blir rikligen belönad, han finner dyrbara ädelstenar. Genom att ingående undersöka varje punkt och varje prick i det vi har tagit emot som sanning, genom att jämföra Skriftställe med Skriftställe, kan vi upptäcka fel i vår tolkning av Skriften. Kristus vill, att den som söker i hans ord, skall gräva schaktet djupare i sanningens gruva. Om vi söker på rätt sätt, kommer vi att finna juveler av oändligt värde. Guds ord är gruvan, där vi söker Kristi omätligt stora skatter.