Review and Herald d. 13. juli 1886

tillbaka

Den syndiga Själviskheten

Den enkla sanningen kommer oss alltid att hysa medkänsla med andra i deras olycka. Det finns sådana, som behöver vår medkänsla och kärlek. Att lägga dessa karaktärsdrag i dagen, ingår i den livsgärning, som Kristus har gett oss alla att utföra.

I mångas hjärtan förekommer det ett egoistiskt element, som häftar vid dem som spetälska. De har rådgjort med sina egna önskningar, nöjen och bekvämlighet så länge, att de inte förnimmer, att andra kan ställa krav på dem. Deras tankar, planer och ansträngningar gäller dem själva. De lever för sitt eget bästa och utvecklar ingen oegenyttig kärlek till människor, som, i fall den komme till uttryck, skulle tillta och stärkas, tills de med glädje skulle leva till gagn för andra. Denna egoism måste uppdagas och övervinnas; för den är en förfärlig synd i Guds ögon. De behöver visa större intresse för människorna; och genom att göra detta, kommer de att föra sina själar i närmare förbindelse med Kristus och besjälas av hans Ande. Därmed kommer de att hålla sig så fast vid honom, att inget kommer att kunna skilja dem från hans kärlek.

Gud tänker inte frita oss från plikten, att lyfta upp korset och visa självförnekelse, genom att med osjälviska bevekelsegrunder göra gott mot andra. Om vi gör oss besväret, att infria den av kristna förväntade självförnekelsen, kan vi, genom Guds nåd, bli dugliga själavinnare åt Kristus. Gud har ställt krav på många av oss, som vi aldrig har reagerat på. Överallt omkring oss finns det några, som hungrar efter sympati och kärlek. Men många av oss är nästan blottställda på den ödmjuka kärlek, som naturligt utmynnar i medlidande och sympati med den fattige, den lidande och den behövande. Människans ansikte är ett själens spegel, som läses av andra och övar betydande inflytande på dem för gott eller ont. Gud kallar inte någon av oss till, att bevaka våra bröder och ångra deras synder. Han har gett oss ett arbete att utföra och kallar oss till, att utföra det med beslutsamhet i Herrens fruktan och med blicken allena riktad mot hans ära.

Var och en skall personligen avlägga räkenskap för Gud och inte för andra, när det gäller vederbörandes trohet. Att se fel hos andra bekännande kristna och fördöma deras handlande, varken ursäktar eller uppväger en endaste av våra synder. Vi bör inte göra andra till måttstock för oss eller ursäkta något i vårt handlande med, att andra har gjort fel. Gud har gett oss ett samvete. Betydelsefulla principer är nedlagda i hans ord, och de är tillräckliga, för att vägleda oss i vår kristna vandring och allmänna uppförande. De, som aldrig har förnummit vikten av den plikt, som har ålagts människorna gentemot nästan, har aldrig följt Guds lags principer.

”Då kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: ’Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?’ Jesus sade till honom: ’Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?’ Han svarade: ’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’ Jesus sade till honom: ’Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.’ Då ville mannen försvara sig och frågade Jesus: ’Vem är då min nästa?’ Jesus svarade: ’En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka. Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?’ Han svarade: ’Den som visade honom barmhärtighet.’ Då sade Jesus till honom: ’Gå du och gör som han.’” {Lukasevangeliet 10:25-37, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Här framställer vår Frälsare på enklaste sätt betingelserna för, att ärva evigt liv. Den sårade och rånade mannen representerar dem, som skall vara föremål för vårt intresse, medlidande och kärlek. I fall vi åsidosätter de behövandes och olyckligas sak, som, oavsett vad det månde vara, kommer till vår kännedom, har vi ingen försäkran om evigt liv; för vi uppfyller inte Guds krav på oss. Vi är inte fulla av medlidande och medömkan mot människorna, när de inte är våra vänner och fränder. Alla, som handlar så, befinns skyldiga till, att ha överträtt det andra, stora budet, som de sex sista budorden åsyftar. Den, som överträder på en punkt, har blivit skyldig till överträdelse på alla. De, som håller sina hjärtan stängda för människors nöd och lidande, öppnar heller inte hjärteporten för de krav, som Gud har framställt i de fyra första av de tio buden. Avgudar lägger beslag på hjärtat och känslorna, och Gud blir ej ärad och får icke lov till, att vara allenarådande.

Somliga är högst nogräknade på vissa punkter, och försummar likväl ting, som har större vikt – rätt, barmhärtighet och kärlek till Gud. Ehuru världens skick inte är vår måttstock, ställer världens sympatiska medlidande och välgärningar mot de olyckligt lottade många gånger Jesu Kristi bekännande efterföljare i skamvrån. Många visar likgiltighet mot dem, som Gud har ställt mitt ibland dem, för att sätta dem på prov och se, vad det är i deras hjärtan. Gud ser. Han lägger märke till varje egoistisk handling och den likgiltighet, som visas de hårt drabbade, änkorna och de faderlösa, och han skriver bredvid deras namn: ”Skyldiga, väger för lätt, lagöverträdare.” Vi kommer att gengäldas enligt våra gärningar. Vilken som helst pliktförsummelse mot de behövande och de svårt drabbade är en pliktförsummelse mot Kristus i form av hans heliga.

När envars sak prövas inför Guds åsyn, ställs aldrig frågan ”Vad bekände de sig till?”, utan: ”Vad har de gjort? Har de varit ordets görare? Har de levt för sig själva? Eller har de övat sig i välgörenhet, i vänliga handlingar, i att visa kärlek och satt andra framför sig själva och förnekat sig själva, för att kunna välsigna andra?” I fall uppteckningarna visar, att deras liv har varit sådana, och att deras karaktärer har varit präglade av betänksamhet, självförnekelse och välgärning, kommer Kristus att ge dem den saliga försäkran och välsignelse: ”Väl gjort!” ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.” {Matteusevangeliet 25:34.} Kristus har blivit bedrövad och sårad genom vår påfallande egenkärlek och vår likgiltighet inför andras olycka och trångmål.

Många gånger kan våra ansträngningar för andra ignoreras och till synes vara förspillda. Men detta bör vi inte göra till ursäkt för, att låta oss tröttas av, att göra det goda. Hur ofta har Jesus inte sökt efter frukt på de plantor, han sköter om, och inte funnit annat, än blad! Vi må bli besvikna över utfallet av våra ihärdigaste ansträngningar; men detta bör inte göra oss liknöjda inför andras olycka, så att vi intet gör. ”Förbanna Meros, säger Herrens ängel, förbanna, ja, förbanna dess inbyggare, därför att de ej kom HERREN till hjälp, HERREN till hjälp bland hjältarna.” {Domarboken 5:23.} Hur ofta har Kristus inte blivit besviken över dem, som bekänner sig till att vara hans barn! Han har gett dem tydliga bevis på sin kärlek. Han blev fattig, för att vi genom hans fattigdom kunde bli rika. Han dog för oss, för att vi inte skulle gå förlorade, utan ha evigt liv. Men tänk, om Kristus hade vägrat, att bära våra överträdelser, därför att så många förkastade honom och så få satte pris på hans kärlek och de eviga välsignelser, han kom för att ge dem? Vi är nödda till, att uppfordra till tålmodiga, omsorgsfulla ansträngningar. Nu är det behov för mod, inte för uppgivenhet och irriterat muttrande. Vi är i denna värld, för att utföra ett arbete för Mästaren och inte för att ge efter för våra böjelser och nöjen samt att tjäna och förhärliga oss själva. Varför skulle vi då bli modlösa och overksamma, för att vi inte genast ser de resultat, vi önskar?

Det är vår uppgift, att slita i Herrens vingård, inte blott för oss själva, utan för det bästa för andra. Vårt inflytande utgör en välsignelse eller en förbannelse för andra. Vi är här, för att dana en fullkomlig karaktär för Himmelen. Vi har annat att göra, än att protestera mot Guds försyn och knorra emot den och skriva bittra ord emot oss själva. Vår motståndare tänker inte låta oss vara i fred. Om vi verkligen är Guds barn, kommer vi att bli plågade och smärtsamt behandlade; och vi har ingen anledning till, att vänta oss, att Satan eller de, som står under påverkan från honom, skall behandla oss väl. Men änglar, som är väldiga i kraft, kommer att vara med oss i striden, om vi bara vill vara sanna. Kristus övervann Satan å våra vägnar i frestelsens öken. Han är mäktigare, än Satan och kommer inom kort att krossa honom under våra fötter.

Vår andliga styrka och våra andliga välsignelser kommer att stå i förhållande till det arbete i kärlek och de goda gärningar, vi utför. Apostelns förmaning lyder: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” {Galaterbrevet 6:2.} Det fordras goda gärningar, självförnekelse, självuppoffring och hängivenhet för andras bästa; inte för att våra goda gärningar allena kan frälsa oss, utan för att vi med säkerhet inte kan bli frälsta utan goda gärningar. När vi har gjort allt, som vi är i stånd till att göra, skall vi säga: Vi är endast ofruktbara tjänare; vi har inte gjort annat, än vad vi varit skyldiga att gör, och vi är inte värdiga den minsta ynnestbevis från Gud. Kristus måste vara vår rättfärdighet och vår glädjes krona.

Var och en, som inte vill stå upp och samarbeta med Kristus, kommer att gå förtappad. Många döljer sig under en kall, känslolös, avvisande mask. Det är inte mycket liv och värme i deras samröre med andra. De lever för sig själva och icke för Jesus Kristus. De står liknöjda inför andras trångmål och tillstånd och visar inget deltagande med dem, som är mindre lyckligt lottade, än de själva är. Överallt omkring oss går det hungrande själar, som längtar efter kärlek, som kommer till uttryck i ord och gärning. En sympatisk vänlighet och en djup känsla av ömt intresse för andra bringar välsignelser till våra själar, såsom vi ännu aldrig har varit med om, och skulle sätta oss i nära förbindelse med vår Frälsare, som kom till denna värld, för att göra gott, och vars liv vi skall efterlikna. Vad gör vi för Kristus? ”’Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det.” {Lukasevangeliet 13:24.}