Review and Herald d. 18. juli 1882

tillbaka

Den första profetian

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.’” {Första Moseboken 3:15.}

I denna första profetia, som omtalas i Skriften, görs det ett tillkännagivande om återlösningen. Ehuru denna förutskickelse ingick i domen, som uttalades över ormen, hörde våra första föräldrar den, och skall således betraktas som ett löfte. Samtidigt som den tillkännager krig mellan Satan och människan, säger den, att den store fiendens makt slutligen skall brytas.

Adam och Eva stod som syndare inför Gud och väntade på den dom, som de hade ådragit sig genom överträdelsen. Men innan de hör talas om törnen och tistlar, om sorg och smärta, som skulle bli deras lott, och om mullen, som de skulle återvända till, lyssnar de till ord, som måste ha ingjutit hopp i dem. Fastän de måste lida under fiendens makt, kunde de se fram mot slutlig seger.

Gud säger: ”Jag skall sätta fiendskap”. Denna fiendskap känner vi inte av naturen, utan den skapas på övernaturligt vis. Då människan syndade, blev hon av naturen ond, och hon höll med Satan, i stället för att ligga i strid med honom. Det lyckades för den stolte upprorsmakaren, att förföra våra första föräldrar, liksom han hade förfört änglarna, och då räknade han med, att säkra sig deras trohet och samarbete i alla sina anslag mot det himmelska styret. Det förekom ingen fiendskap mellan honom och de fallna änglarna. Oavsett vilken disharmoni, som må ha funnits mellan dem, var alla förenade som med band av stål i sitt motstånd mot Gud. Men då Satan hörde, att kvinnans säd skulle krossa ormens huvud, insåg han, att trots att han hade lyckats med, att fördärva människans natur, och få den att likna sin egen, skulle Gud ändå på ett eller annat mystiskt sätt återställa människans förlorade kraft och sätta henne i stånd till, att stå emot och övervinna sin betvingare.

Det är nåden, som Kristus planterar i själen, som skapar fiendskap mot Satan. Utan denna nåd skulle människan fortsatt vara Satans fånge, en tjänare, som alltid vore redo, att lyda hans befallningar. Den nya principen i själen skapar strid, där det förr rådde frid. Den kraft, som Kristus ger, sätter människan i stånd till, att stå emot tyrannen och upprorsmakaren. När man ser en person avsky synden, i stället för att älska den, när vederbörande motstår och besegrar de lidelser, som har behärskat honom eller henne, ser man verkan av en princip, som är ovanifrån. Den Helige Ande måste fortlöpande tilldelas personen, eljest har den ingen böjelse för, att kämpa mot mörkrets makter.

Fiendskapens anda visade sig på slående sätt, då världen tog emot Kristus. Guds Son kom till människorna med ett barmhärtighetsbudskap från Fadern. Han kom inte, för att döma världen – även om de förtjänade fördömelse, eftersom upproret nästan var universellt – utan för att världen skulle kunna få evigt liv genom honom. Likväl blev han föraktad och avskydd av det folk han kommit, för att välsigna och frälsa.

Det var inte först och främst för, att Kristus uppträdde utan världslig rikedom, pompa och prakt, som judarna kom att förkasta honom. De såg, att han besatt krafter, som mer än väl skulle kompensera för bristen på dessa yttre tecken. De under, som han utförde, övergick vida de mirakler, som Mose utförde, deras store ledare. Nej, det var Kristi renhet och helighet, som framkallade de ogudaktigas hat mot honom. Hans självförnekande liv och syndfria helighet var en ständig tillrättavisning mot ett stolt och sinnligt folk.

De kunde icke tolerera de orädda tillrättavisningar, varigenom han avslöjade hyckleri och fördömde ondska. Då han förmanade dem till, att lägga av med sina synder, vände de sig från honom med spott och förbannelser. De uthärdade inte utstrålningen från en syndfri karaktär. Denna avslöjade deras egna brister alltför tydligt. Som religiösa lärare, var de avundsjuka på honom för hans inflytande över folk, och fruktade, att de själva och deras lära skulle förbises.

Det var detta, som framkallade fiendskap emot Människosonen. Satan och onda änglar förenade sig med onda människor. Alla avfallets krafter sammansvor sig mot sanningens segerherre. Han ansattes hårt av frestelser, drabbades av smärtor, trasades sönder av pisksnärtar, genomborrades av spikar, och kröntes med törnen.

Men i allt detta uppnådde Satan ingen verklig fördel. Han kunde endast bita i hälen, medan Kristus, i sin förödmjukelse och sitt lidande, krossade fiendens huvud. Syndens lidande utgöts i den Syndfries sköte; ändå stod Kristus ut med syndiga människors ursinne, han betalade syndiga människors skuld, och bröt den träldom, som dessa hade suttit fast i. Varje svår smärta, allt hån, bidrog till släktets befrielse.

Kunde Satan ha förmått Kristus till, att ge efter för en enda frestelse, kunde han ha förmått honom till, att genom en handling eller ens en tanke fläcka ned sin fullkomliga renhet, skulle mörkrets furste ha segrat över människornas garant, och skulle ha haft hela mänskosläktet som i en ask. Men fastän Satan kunde bringa nöd, kunde han inte besmitta. Han kunde skapa pina, men inte nedsmutsning. Han gjorde Kristi liv till en lång strid och kamp, ändå förlorade han greppet om mänskligheten under varje angrepp.

I frestelsens öken, i Edens Lustgård och på korset slogs vår Frälsare mot mörkrets beväpnade furste. Hans sår blev hans troféer å släktets vägnar. Då Kristus hängde i smärtor på korset, då onda andar gladde sig, och onda människor hånade, då blev han faktiskt huggen i hälen av Satan. Men det, som inträffade, var att ormens huvud krossades. ”... för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen”. {Hebréerbrevet 2:14.} Detta avgjorde upprorsledarens öde, och befäste frälsningsplanen. I döden vann Jesus seger över upproriskhetens makt, genom uppståndelsen öppnade han gravens portar för alla sina efterföljare. I denna sista stora strid ser vi profetians uppfyllelse: ”Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.’”

Samma fiendskap existerar mellan ormen och Kristi efterföljare, liksom mellan honom och deras Mästare. Den, som står under Satans kontroll, underordnar sig villigt ondskans herravälde. Men den, som tar emot Kristi nåd, inser syndens motbjudande natur, och står med kraft från ovan emot ormen. I sin Mästares anda verkar den omvända människan för Återlösarens riksintressen. Med all den förnyade naturens makt försöker hon, att vinna själar från syndens träldom till Kristi renhet och helighet. Gör hon det, väcker hon förvisso Satans och hans efterföljares vrede. Hon ådrar sig skam; liksom många världsligt sinnade bekantas motvilja och motstånd. Dessa gör narr av henne som trångsynt, fanatiker och sträng.

Religionsmotståndet har inte varit begränsat till en viss tidpunkt eller ett visst land. Hat mot sanningens rena principer, liksom skandaliserande av och förföljelse mot dess försvarare, kommer att existera, så länge som synd och syndare existerar. Det kan inte förekomma samklang mellan Kristi efterföljare och Satans tjänare. Korsets stridbarhet har inte upphört: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” {Andra Timoteusbrevet 3:12.} Ingen kan tjäna Gud och vara förbindlig med världen.

Onda änglar ligger hack i häl på varje kristen, de förvärrar vederbörandes irritation och förtvivlan, när de ser bytet glida dem ur händerna. Guds änglar vakar också med djupt allvar över varenda kämpande själ, och försöker alltid, att inge hopp, för att kunna trösta och vara till stöd. Med vilken glädje de förmedlar nyheter om segrar till Himmelen! Oh, om det täcke, som döljer den eviga världen för våra ögon, kunde dras undan! Kunde vi blott se glädjen i de himmelska salarna över nyheten om, att en syndare har ångrat och vänt sig till Gud, kunde vi höra tacksägelsepsalmer stiga upp inför tronen till änglaharpors musik, skulle vi inte vara så håglösa, så liknöjda inför det arbete, som Gud har överlåtit till oss att utföra. Denna händelse får änglar att glädja sig, och sprider bestörtning i Satans härar. Varje själ, som förblir uppriktig mot Kristus, utgör ytterligare ett bevis för och en påminnelse om den första profetian. Satan kan bita i hälen, men den trofaste kristne krossar ormens huvud.

Från den rättfärdige Abels fall för sin brors mördarhand har det radats upp – med sitt blod vittnande – profeter och heliga män, trofasta apostlar och otaliga millioner lärjungar, som inte dragit sig för, att gå i döden. Detta visar, att Satans fiendskap inte har avtagit med tidens gång. När änden närmar sig, ökar hans vrede, och han förnyar sina ansträngningar, för att utplåna Guds utvalda. Ofta vinner han inte sina största segrar genom ett öppet, fräckt angrepp, utan med den bedrägliga strategin från begynnelsen.

I dag får Satan makt över Guds folk med hjälp av falska bröder, som med sina världsliga hjärtan utövar ett inflytande i kyrkan. Dessa är de verksammaste medarbetare, som den store bedragaren kan använda. De försöker hela tiden, att minska fiendskapen mellan Kristi kyrka och hans dödligaste fiende. De bidrar till den bindande kedja, som förenar kyrkan med världen. Häri ligger vår nuvarande fara – en fara, som vi hela tiden måste akta oss för. Medan vi gör allt, vad vi kan, för att frälsa själar, och inte räknar självförnekelse eller -uppoffring som för mycket, för att uppnå detta mål, måste vi samtidigt hålla fast vid vår allians med Gud.

Utan den högsta kärlek till Gud, kan vi inte förhärliga honom. De, som vandrar i mörkret, kan inte urskilja förträffligheten hos de himmelska tingen. Ingen kan tjäna mammon, och samtidigt bygga upp Återlösarens rike. Oavsett, vad det är, som avleder vår kärlek från Gud, eller ödelägger vår tillit till honom, blir detta härigenom en avgud. Gud önskar hela hjärtat. Det får ej förekomma några förbehåll. Vår Frälsare sade: ”Den som inte är med mig är emot mig”. {Matteusevangeliet 12:30.} Vi är inte trygga, när vi förbigår en av Guds ords förmaningar, för att göra eftergifter till Kristi och sanningens fiender.

Profeter och apostlar har klart framställt det folks upphöjda privilegier, som Herren har reserverat åt sig själv, och genom vilket han vill tala till världen: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” {Första Petrusbrevet 2:9-10, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Försummelsen, att hålla fast vid denna position, är orsaken till, att vi som ett folk besitter så ringa gudaktighet. Gud har gjort oss till förvaltare av sin lag, och har betrott oss med sanningar för alla andra folks framåtskridande, som bor på jorden; ändå lyder vi inte förmaningen, att dra ut ur världen och vara åtskilda. Vi kan på inget sätt ingå förbund med de ogudaktiga, utan att smittas av deras oheliga seder och bruk. ”... vänskap med världen är fiendskap mot Gud”. {Jakobsbrevet 4:4.} Åtskillnaden måste vara slutlig, fullständig.

Kristus är församlingens huvud. Medlemmarna i hans kropp måste följa överhuvudets anvisningar, liksom lemmarna på människokroppen åtlyder sinnets impulser.

Han har alltid fordrat, att hans folk skall hålla sig fritt från oheligt inflytande. I sin oändliga kärlek har han åstadkommit outrannsakliga rikedomar av sin nåd, för att de skall kunna försvara kyrkan mot syndens härar. Tack vare nåden kan de vara fullständigt lydiga mot alla buden, och uppleva uppfyllelsen av alla löften. Jag talar förståndsmässigt, när jag säger, att det är omöjligt för oss – i dessa dagar med stolthet och kärlek till världen – att inse, vad kyrkans karaktär och ställning kunde ha varit, om den hade varit trogen mot sin heliga kallelse.

När den kristne drar sig närmare Gud, får han större inblick i den gudomliga karaktären och Herrens krav; han uppnår en högre grad av helgelse, och det gör skiljelinjen mellan honom och världen tydligare. När Guds folk står fast och utan fruktan på sin högtidliga tros heliga grund, och inte försöker, att låta sig sugas upp i världen, kommer de att glädja sig åt Herrens närvaro, liksom under de första åren.

Vart vi än vänder oss, ser vi de sorgliga bevisen för, att människors hjärtan är fientligt inställda mot Gud. Se, vilket moraliskt mörker, som omger världen, vilken skepsis, vilken likgiltighet, vilket dödligt hat, vilka motbjudande lustar, vilken nonchalans, vilken uttalad ateism! Hur skall vi med framgång kunna hejda ondskans tidvattenvåg? Förkunnelsen av ordet gör endast föga intryck, om Guds kraft inte sänds till vår hjälp, annars kommer våra ansträngningar att bli fruktlösa.

Tusentals är så gott som oberörda av varningarna i Guds ord, liksom de, som ligger i graven. ”Har ni ögon och ser inte och öron och hör inte?” {Markusevangeliet 8:18.} Jordens bebyggare traskar vidare på upprorets väg, som om de ivrigt ville trotsa sin Skapare. Vi måste gripa tag om Guds löften i levande tro. Hans Ande måste tala genom oss, i fall vi skall kunna nå folks hjärtan. Vi har inte tid till, att konferera med jaget, inte tid till, att vara nonchalanta eller liknöjda nu. Guds dag hastar väldigt fort; medan världen och de populära kyrkorna sover, skall sanningens mottagare inte ge efter för sömnen.

Satan ställer upp sina härar för den sista, stora kampen, ”för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” {Uppenbarelseboken 12:17.} Om vi ämnar vara trogna Gud, kan vi inte undvika konflikten. Men vi behöver inte sväva i tvivelsmål rörande den saken. Bortom stridens rök och hetta ser vi ”dem som hade vunnit seger” stå på Sions Berg tillsammans med Lammet. {Uppenbarelseboken 15:2.} Och fortsatt kommer vår Frälsares ord till oss ned genom tiderna: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.’” {Johannesevangeliet 16:33.}