Review and Herald d. 21. juli 1851

tillbaka

Till kvarlevan som är spridd ut över landet.

Eftersom Gud har visat mig adventfolkets resor till den Heliga Staden och den rika belöning de får, som väntar på sin Herres återkomst från bröllopet, bör det sannolikt vara min plikt att ge en kort skildring av vad Gud har uppenbarat för mig. De kära heliga har gått igenom många prövningar. Men vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. Jag har försökt att föra med mig en god redogörelse och några få druvor från det himmelska Kanaan. Därför vill många stena mig, liksom menigheten bad att få Kaleb och Josua stenade för deras redogörelse. (4 Mos 14,10) Jag förklarar emellertid för er, mina bröder och systrar i Herren, att det är ett gott land och att vi kan gott gå framåt och ta det i besittning.

Medan vi bad vid familjealtaret, föll helig Ande över mig, och det verkade som om jag reste mig högre och högre, långt över den mörka världen. Jag vände mig om för att se adventfolket i världen, men kunde icke finna dem, då en röst sa till mig: ”Titta igen, och se litet högre upp.” Då lyfte jag mina ögon och såg en rak och smal stig, som gick högt över världen. På denna stig gick adventfolket till den stad, som låg vid stigens bortre ände. De hade ett klart ljus uppsatt bakom sig vid den stigens första ände. En ängel berättade för mig, att det var midnattsropet. Detta ljus kastade sitt sken längs hela stigen och lyste för deras fötter, så att de inte snubblade. Och om de höll sina ögon fästade på Jesus, som var strax framför dem och som ledde dem till staden, befann de sig i säkerhet. Men snart blev några trötta. De sade, att staden låg en bra bit bort och att de hade förväntat sig, att de skulle ha kommit fram tidigare. Då ville Jesus uppmuntra dem genom att upplyfta Sin ärorika högra arm och från Hans arm kom ett härligt ljus som böljade fram över adventfolket och de ropade ”Halleluja”! Andra förnekade snabbt ljuset bakom sig och sade att det, som hade lett dem så långt ut, inte var Gud. Ljuset bakom dem slocknade ut och lämnade deras fötter i fullständigt mörker. De snubblade och släppte sitt ögonmärke och förlorade Jesus ur sikte och föll ner från stigen, ner i mörkret och den onda världen där nere. Snart hörde vi såsom bruset av många vatten Guds röst, som gav oss dagen och timmen för Jesus ankomst. De levande heliga, 144 000 till antalet, kände igen och förstod rösten, medan de onda tänkte att det var tordön och jordskalv. Då Gud talade, utgöt Han helig Ande över oss. Våra ansikten började då lysa upp och skina med Guds härlighet, som Moses gjorde, då han kom ner från Sinai berg.

De 144 000 var alla beseglade och fullständigt förenade. På deras pannor stod skrivet: Gud, det Nya Jerusalem och en strålande stjärna, som innehöll Jesus nya namn. I vårt lyckliga, heliga tillstånd var de onda rasande. De ville rycka våldsamt fram för att lägga händerna på oss för att kasta oss i fängelse. Vi skulle då räcka dem handen i Herrens namn och de onda skulle falla hjälplösa till jorden. Då var det Satans synagoga, som visste att Gud har älskat oss, som kan tvätta varandras fötter och hälsa de heliga bröderna med en helig kyss, och de tillbad vid våra fötter. Snart drogs våra ögon mot öster, ty ett litet svart moln hade blivit synligt, ungefär hälften så stort som en mans hand. Vi visste alla, att det var Människosonens tecken. Vi stirrade alla under högtidlig tystnad på molnen då det kom närmare och blev ljusare. Ja, det blev härligt, och ännu härligare, tills det var ett stort vitt moln. Bottnen liknade en eld, en regnbåge fanns över den, omkring molnet fanns tiotusentals änglar, som sjöng den mest underbara sång. Ovanpå den satt Människosonen. På Hans huvud var kronor och Hans hår var vitt och lockigt och låg ned på Hans skuldror. Hans fötter såg ut som eld, på Hans högra hand var en skarp skära, i Hans vänstra hand en silvertrumpet. Hans ögon var som eldsflammor, som rannsakade Sina barn helt och hållet. Da bleknade allas ansikten och de, som Gud hade förkastat, mörknade. Då ropade vi alla: Vem skall kunna bestå? Är min klädnad fläckfri? Då upphörde änglarna att sjunga och en högtidlig tystnad rådde. Då talade Jesus: ”De som har rena händer och ett rent hjärta skall kunna bestå, min nåd är er nog.” Vid dessa ord lyste våra ansikten upp och glädje fyllde allas hjärtan. Änglar slog an en högre ton och sjöng på nytt, medan molnet drog ännu närmare jorden. Då stötte Jesus i silverbasunen, medan Han steg ned från molnet, inhöljd i eldsflammor. Han såg på gravarna där de heliga sov, och lyfte sedan Sina ögon och händer mot himlen och ropade: Vakna upp! Vakna upp! Ni som sover i stoftet och stå upp. Då blev det en kraftig jordbävning. Gravarna öppnades, och döda kom upp iklädda odödlighet. De 144 000 ropade: ”Halleluja!” när de kände igen sina vänner, som ryckts bort från dem genom döden. I samma ögonblick blev vi förändrade och samlades tillsammans med dem för att möta Herren i luften. Vi gick då alla tillsammans ombord på molnet, och under sju dagar steg vi uppåt till glashavet. Då kom Jesus med kronorna och satte dem med Sin egen högra hand på våra huvuden. Han gav oss guldharpor och segerpalmer. Här på glashavet stod de 144 000 i en fullkomlig kvadrat. Några av dem hade mycket klara kronor, andra inte så klara. Några kronor verkade tunga av stjärnor, medan andra bara hade några få. Alla var fullständigt tillfreds med sina kronor. De var också alla klädda i en bländande vit klädnad från sina skuldror till sina fötter. Änglar omgav oss på alla sidor, då vi marscherade över glashavet till stadens port. Jesus lyfte sin mäktiga, ärorika arm, satte handen på pärleporten och svängde den tillbaka på dess glittrande gångjärn, och sade till oss: Ni har tvättat era kläder i Mitt blod, stått fasta i Min sanning, kom in. Vi marscherade alla in och kände att vi hade en fullständig rätt till staden. Här såg vi Livets träd och Guds tron. Ut från tronen kom en flod med rent vatten, och på varje sida av floden var Livets träd. På den ena sidan av floden var en trädstam och på den andra sidan av floden en trädstam, båda av rent genomskinligt guld.

Först trodde jag, att jag såg två träd. Jag tittade igen och såg, att de i toppen var förenade till ett enda träd. – Sådant var Livets träd, på båda sidor av Livets flod. Dess grenar böjde sig till det ställe där vi stod. Frukten var härlig. Den såg ut som guld blandat med silver. Vi gick alla in under trädet och satte oss ned för att se på hur härlig platsen var. Då kom bröderna Fitch och Stockman, som hade förkunnat rikets evangelium och vem Gud hade lagt i graven för att frälsa dem, upp till oss. De frågade oss, vad vi hade varit med om medan de sov. Vi försökte att komma ihåg våra största prövningar, men de var så små i jämförelse med den gränslösa och eviga vikt av härlighet som omgav oss, att vi inte kunde tala om det, utan vi ropade alla ”Halleluja, himlen är billig nog”, och vi rörde vid våra härliga harpor och bad himlens ärkeänglar att ringa.

Med Jesus i täten steg vi alla ned från staden till denna jord, ned på ett stort och mäktigt berg, som inte kunna bära Jesus utan delade sig i små stycken, och en mäktig slätt bildades. Då såg vi upp och såg den store staden, med tolv grundstenar, tolv portar, tre på varje sida och en ängel vid varje port. Vi ropade alla: ”Staden, den stora staden, den kommer, den kommer ner från himlen, från Gud”, och den kom och slog sig ner på den plats där vi stod. Då började vi se på de härliga saker, som fanns utanför staden. Där såg jag de härligaste hus, som såg ut som om de var gjorda av silver och som hölls uppe av fyra pelare, besatta med pärlor. De var härliga att se på och skulle bebos av de heliga. Inne i dem fanns en hylla av guld. Jag såg många av de heliga gå in i husen, ta av sig sina glittrande kronor och lägga dem på hyllan. Sedan gick de ut på marken utanför husen för att göra någonting med jorden, men inte på det sätt som vi arbetar med jorden här. Nej, nej. Ett härligt ljus lyste runt omkring deras huvuden, och de ropade hela tiden och sände upp lovprisning till Gud.

Jag såg också ett annat fält fullt av alla slags blomster och medan jag plockade dem, utropade jag: De kommer aldrig att vissna. Därefter såg jag ett fält med högt gräs, som var det härligaste man kunde se. Det var levande grönt och återspeglade silver och guld och det böljade stolt till Kung Jesus ära. Sedan gick vi in i en hage fylld med alla slags djur – lejon, lamm, leoparder och vargar, alla tillsammans i fullkomlig enighet. Vi gick igenom hagen mitt ibland dem och de följde stilla och fredligt efter. Sedan gick vi in i en skog, inte sådan som de mörka skogar vi har här, nej, nej, utan den var ljus och alltigenom underbar. Trädens grenar svajade fram och tillbaka och vi utropade alla: ”Vi kommer att kunna bo tryggt i ödemarken och sova i skogarna.” Vi gick igenom skogarna, ty vi var på väg till Sions berg. Medan vi var på väg, mötte vi en grupp, som också tittade på platsens härligheter. Jag lade märke till en röd bård på deras kläder, deras kronor gnistrade, deras kläder var helt vita. Medan vi hälsade på dem, frågade jag Jesus vilka de var. Han sade, att de var martyrer, som hade blivit dödade för Hans skull. Tillsammans med dem var en otalig skara av små personer, som också hade en röd bård på sina kläder. Sions berg låg strax framför oss och på berget låg ett härligt tempel, och runt omkring det fanns det sju andra berg, som det växte rosor och liljor på. Jag såg de små personerna klättra, eller om de valde att använda sina små vingar för att flyga till toppen av bergen, och plocka de aldrig vissnande blommorna. – Det fanns alla slags träd omkring templet, för att försköna platsen: buxbom, fur, gran, ädelgran, olivträd, myrten, granatäpple och fikonträdet, som böjde sig ned på grund av vikten från dess mogna fikon, vilket gjorde platsen alltigenom underbar. När vi skulle gå in i det heliga templet, lät Jesus höra Sin älskliga stämma och sade: ”Endast de 144 000 går in på det här stället”, och vi ropade ”Halleluja”.

Detta tempel bars upp av sju pelare, alla av genomskinligt guld, besatta med de underbaraste pärlor. De underbara saker jag såg där, kan jag inte beskriva. O, om jag kunde tala Kanaans språk. Då skulle jag kunna berätta en del om härligheten i den bättre världen. Där såg jag stentavlor på vilka de 144 000s namn stod ingraverade med guldbokstäver. Efter det att vi hade beskådat templets härlighet, gick vi ut och Jesus lämnade oss och gick till staden. Snart hörde vi på nytt Hans älskliga stämma säga: ”Kom, mitt folk, ni har kommit ur den stora bedrövelsen och har gjort Min vilja och lidit för Min skull. Kom in till nattvardsmåltid, ty jag skall omgjorda Mig Själv och betjäna er.” Vi ropade Halleluja, ära, och gick in i staden. Och jag såg ett bord av rent silver, det var många kilometer långt, ändå kunde våra ögon överblicka det. Jag såg frukterna från livets träd, manna, mandlar, fikon, granatäpplen, druvor och många andra slags frukter. Jag bad Jesus låta mig äta av frukten . Han sade: Inte nu. Den som äter av detta lands frukt, kommer aldrig tillbaka till jorden. Men om en liten stund skall du, om du är trofast, både äta av frukten från Livets träd och dricka av källans vatten. Och Han sade: Du måste återvända till jorden och berätta för andra om vad Jag har uppenbarat för dig. Sedan bar en ängel mig vänligt ned till denna mörka värld. Ibland tycker jag, att jag inte längre kan stanna här, allting på jorden ser så dystert ut. Jag känner mig mycket ensam här, för jag har sett ett bättre land. O, om jag hade vingar som en duva, då skulle jag flyga bort och finna vila.

Herren gav mig följande vision år 1847, medan jag var i Topsham. Jag och bröderna var samlade på sabbaten.

Vi lade märke till en ovanlig bönens ande. Medan vi bad, föll helig Ande över oss. Vi var mycket lyckliga. Snart var jag förlorad för jordiska ting och fick en avslutande vision om Guds härlighet. Jag såg en ängel flyga fort fram till mig. Han bar mig snabbt från jorden till den heliga staden. I staden såg jag ett tempel, som jag gick in i. Jag kom igenom en dörr, innan jag kom till det första draperiet. Detta draperi blev draget åt sidan och jag gick in i det heliga. Här såg jag rökelsealtaret, ljusstaken med sju lampor och bordet, på vilket skådebröden ligger. Efter att ha sett det heligas härlighet, drog Jesus det andra draperiet åt sidan och jag gick in i det allraheligaste.

I det allraheligaste såg jag arken. Översidan och sidorna av den var av renaste guld. På varje ände av arken stod en vacker kerub med sina vingar utspridda för att beskydda den. Deras ansikten var vända mot varandra och de tittade nedåt. Mellan änglarna stod ett rökelsekar av guld. Över arken, där änglarna stod, var en synnerligen klar härlighet, som såg ut som en tron där Gud bodde. Jesus stod vid arken. Medan de heligas böner kom upp till Jesus, skulle rökelsen från rökelsekaret stiga upp, och Han sände de heligas böner med rökelseröken till sin Fader. I arken fanns en guldkruka med manna, Arons stav som blomstrade och stentavlorna, som var ihopslagna som en bok. Jesus öppnade dem och jag såg de tio budorden skrivna på dem med Guds finger. På en av tavlorna stod fyra, och på den andra sex. Det fjärde budet på den första tavlan (sabbatsbudet) lyste klarare än de andra sex, ty Sabbaten var utvald för att hållas helig i Guds heliga namn. Den heliga Sabbaten såg underbar ut – en strålglans av härlighet omgav den helt. Jag såg att Sabbaten inte var fastnaglad vid korset. Om den var det, var de andra nio buden det också. Då skulle vi kunna gå ut och bryta mot dem allesammans, likaväl som att bryta mot det fjärde. Jag såg att Gud inte hade förändrat Sabbaten, ty Han ändrar aldrig. Påven hade emellertid ändrat det från den sjunde dagen till den första dagen i veckan, ty han skulle förändra tider och lagar.

Jag såg också att om Gud hade förändrat Sabbaten från den sjunde till den första dagen, skulle Han ha ändrat skriften i sabbatsbudet, som stod skriven på stentavlorna, som nu är i arken i det allraheligaste i himlens tempel. Det skulle i så fall läsas på följande sätt: ”Den första dagen är Herren, din Guds, sabbat”. Men jag såg att det stod detsamma som när det skrevs på stentavlor av Guds finger och blev överlämnat till Moses vid Sinai: ”Men den sjunde dagen är Herren, din Guds, sabbat.” Jag såg att den heliga Sabbaten är och kommer att vara skiljemuren mellan Guds sanna Israel och icke-troende, och att Sabbaten är den stora fråga, som förenar hjärtan hos Guds kära, väntande heliga.

Jag såg, att Gud hade barn, som inte ser och håller Sabbaten. De hade inte förkastat ljuset över den. I början av vedermödans tid blev de uppfyllda med den Helige Ande när vi gick ut och förkunnade Sabbaten på ett fullständigare sätt. Detta retade upp kyrkosamfunden och dem som var adventister till namnet, eftersom de inte kunde motbevisa Sabbatens sanning. Vid denna tidpunkt såg alla Guds utvalda klart, att vi hade sanningen, och de kom ut ur sina samfund och uthärdade förföljelsen tillsammans med oss. Jag såg också svärd, hungersnöd, vederstyggligheter och stor förvirring i landet. De onda trodde att det var vi, som hade fört domen ned över dem. De reste sig upp och rådgjorde om att befria jorden från oss, eftersom de trodde att det onda då skulle förhindras.

Under vedermödans tid, flydde vi alla från städer och byar men blev förföljda av de gudlösa, som gick in i de heligas hus med svärdet. De lyfte svärdet för att döda oss, men det bröts sönder och föll ned lika maktlöst som ett halmstrå. Då ropade vi alla dag och natt efter befrielse och ropet nådde upp till Gud. Solen gick upp och månen stod stilla. Floderna upphörde att rinna. Mörka, tunga moln kom upp och stötte emot varandra. Men det fanns en klar plats med en stabil härlighet, från vilken Guds röst kom som många vatten, som skakade himlen och jorden. Himlen öppnade och stängde sig och var i rörelse. Bergen skakade som vasstrån i vinden och kastade ojämna stenar ner på marken. Havet kokade som en gryta och kastade stenar upp på land. Och när Gud förkunnade dagen och timmen för Jesus återkomst och talade om det eviga förbundet med Sitt folk, uttalade Han en mening och gjorde därefter uppehåll, medan orden rullade över hela jorden. Israels Gud stod med människornas ögon riktade uppåt. De lyssnade till orden, när de kom från Jehovas mun och rullade över jorden, som dån från de största tordön. Detta var fruktansvärt högtidligt. Vid slutet på varje mening ropade de heliga: ”Ära! Halleluja!” Deras ansikten lystes upp med Guds härlighet och de sken med den härlighet som Moses’ ansikte hade, då han kom ned från Sinai. De onda kunde inte se på dem på grund av deras härlighet. När den eviga välsignelsen blev förkunnad över dem som hade ärat Gud genom att hålla Hans sabbat helig, ljöd ett mäktigt segerrop över odjuret och dess märke.

Sedan började jubelåret, då landet skulle vila. Jag såg den gudfruktige slaven resa sig i triumf och seger och skaka av sig de kedjor som band honom. Hans onde herre var däremot förvirrad och visste inte, vad han skulle göra, ty de onda kunde inte förstå orden från Guds röst. Snart visade sig ett stort vitt moln. Det såg härligare ut än någonsin tidigare. Ovanpå det satt Människosonen. Först såg vi inte Jesus på molnet, men när det kom närmare jorden, kunde vi se Hans älskliga person. När detta moln först visade sig, var det tecknet på Människosonen i himlen. Guds Sons röst kallade fram de sovande heliga, klädda i härlig odödlighet. De levande heliga blev förvandlade på ett ögonblick och blev upptagna tillsammans med dem i molnvagnen. Överallt såg det härligt ut, då den rullade uppåt. På vagnens båda sidor fanns det vingar och under den fanns det hjul. Och när vagnen rullade uppåt, ropade hjulen: ”Helig” och när vingarna rörde sig, ropade de: ”Helig, helig, helig, HERREN Gud Allsmäktig”. De heliga i molnet ropade: ”Ära, Halleluja”. Vagnen rullade uppåt mot den Heliga Staden. Jesus öppnade portarna till den Gyllene Staden och förde oss in. Här blev vi hälsade välkomna, ty vi hade hållit ”Guds bud” och hade ”rätt till Livets träd.”