Review and Herald d. 23. juli 1889

tillbaka

Tältmöte i Ottawa, Kansas

Vi lämnade Battle Creek, Michigan, den 6. Maj, 1889, för att delta på lägermötet i Ottawa, Kansas. Efter ett angenämt och givande besök hos våra vänner i Chicagomissionen, och ett uppehåll på fem timmar i Lawrence, Kansas, kom vi till Forest Park, Ottawa, klockan åtta på Tisdag kväll. Arbetarmötet hade pågått i flera dagar. Tack vare broder och syster Rousseaus gästfrihet, som lånade oss sitt prydligt inredda tält att bo i, hade vi det gott förspänt under mötesserien.

Atmosfären var tryckande, och mitt hjärta var i så svagt skick, att det var svårt för mig, att tala till folket. Min ständiga bön till Gud var: ”Ge mig fysisk styrka, mental klarhet och andlig kraft, så att jag genom Din nåd kan vara till välsignelse för folket.” Orden: ”Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar” {Jesaja 45:22} var högst dyrbara för mig. Jag kände, att jag behövde bli frälst, helad fysiskt, stärkt mentalt, få andlig kraft, så att jag kunde hjälpa dem, som var samlade, för att be till Gud.

Starka krafter verkar hela tiden, för att bekämpa dem, som sänds ut med varnande, tillrättavisande eller uppmuntrande budskap till Guds folk, för att styrka det, som återstår, men som håller på att dö. Satan försöker hela tiden, att motverka Guds avnsikt, och han har sina ombud, som inte ser följderna av sitt handlande, varigenom han strävar, för att genomföra sina planer.

Det är fara värt, att våra bröder och systrar blir oförsiktiga, och inte skönjer sina andliga brister, så att de inte är på sin vakt vid dessa allmänna möten; och när de genom att acceptera ljuset skulle växa sig starka, kommer de att bli svaga och avvisa det, därför att de inte har vakat och bett. Var än Guds folk är samlat, finns Satan och hans änglar där, för att utöva sin kraft mot mänskliga redskap. I fall den Onde finner en själ, som är öppen för hans antydningar, utnyttjar han tillfället. När jordiska böjelser behärskar sinnet, förslöas den andliga naturen, och människor ”ser utan att se och hör utan att höra eller förstå.” {Matteusevangeliet 13:13.} Den naturliga tankegången är inte andlig, och det är svårt för dem, vars sinnen är öppna för misstänksamhet, onda tankar, missunnsamhet och vantro, att ta emot sanningen, eller att få intryck av Guds budskap.

Satan finner rika tillfällen till, att så ogräs i den jord, som har beretts för sådd. I fall han kan säkra åt sina agenter dem, som känner sanningen, når han genom dessa andra samlade till gudsdyrkan, och genom att så vantrons frö i ett sinne, får han tillgång till många andra personers sinnen. Men fastän Satan arbetar ihärdigt, behöver vi inte mista modet; ty Herren Sebaot har sagt: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden”; ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut’”; ”var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.’” {Matteusevangeliet 28:18; 20; Johannesevangeliet 16:33.}

När Herren ger oss ett arbete att göra, och vi utför det i gudsvördnad, godtar Gud det i allt. Inte ett komma eller en prick hos hans löften sviktar för dem, som trofast gör sin del, som lever av varje ord, som utgår ur Guds mun. Vi skall tro på och lyda Guds bud. Jag måste utkämpa många strider mot mörkets krafter, så att jag inte ger efter för mina svagheter, och ger upp det pågående kriget för sanningens sak. Jag prisar Gud, att jag har varit i stånd till, att se på Jesus, och gå framåt i arbetet, fastän mina känslor har motsatt sig det; och jag bär vittnesbörd till Guds ära, att hans löften inte är som kvicksand under fötterna, utan som en fast klippa och en säker grund. Inget av hans ord har sviktat.

Jag har aldrig förr varit så säker på, att Herren har stärkt mig, som vid mötet i Kansas. Bröderna A. T. och D. T. Jones, och andra, har arbetat oförtrutet, för att inpränta sanningen hos folket, men det tycktes vara vanskligt för folket, att erkänna nödvändigheten av, att utöva levande tro. I en nattlig syn framställdes mitt arbete öppet för mig, och fastän svag, vek och skälvande, försökte jag, att följa de anvisningar jag hade fått. Ingen annan, än jag själv har en aning om, hur besvärligt det var för mig, att gå in i arbetet, då hjärtat var så svagt. Men den tröstande förvissningen kom till mig: ”Frukta ej, Jag är med Dig. Jag har ett budskap, som måste komma till det här folket.” Och jag fick krafter till, att göra alla ansträngningar. Stundom var jag svårt nedtryckt, och då jag lämnade tältet, måste jag kämpa mot svaghet; men då jag stod framför folket, kom styrka, frimodighet och kraft över mig, och jag kunde säga med visshet: ”jag vet vem jag tror på”. {Andra Timoteusbrevet 1:12.} Jag visste, att Gud allena kunde uträtta det arbete, som var nödvändigt för detta möte. Kristus sade: ”utan mig kan ni ingenting göra.” {Johannesevangeliet 15:5.} Hur gagnlös är inte människors visdom och hjälp!

Jag var väldigt rädd för, att det ack så viktiga arbete, som skulle uträttas för folket på platsen, inte skulle bli gjort. Mörkrets furste utövar sin kraft på alla tänkbara sätt, för att lamslå vårt folks moraliska insikt, så att han kan hålla dem i schack, och de därmed stöttar hans sak. Han håller utkik efter varje tillfälle till, att bearbeta människors tankar, så att han kan påverka dem till, att tjäna hans intressen. Han försöker, att hålla människor i andlig blindhet, så att de inte uppfattar den Sanne Herdens röst.

Vid mötet i Kansas bad jag till Gud om, att Satans makt måtte brytas, och att människor, som hade varit i mörker, måtte öppna hjärtat och sinnet för det budskap, Gud skulle sända dem, så att de skulle se denna sanning. Denna var ny för många, men var en gammal sanning i ny fattning. Guds folks förståelse har rubbats; ty Satan har framställt Guds karaktär i falsk belysning. Vår gode och nådige Herre har framställts med Satans egenskaper, och sanningens sökare har så länge betraktat Gud i ett falskt ljus, att det är vanskligt att avlägsna mörkret, som döljer honom för dem. Många har levt i en stämning av tvivel, och det verkar vara nästan omöjligt för dem, att ta emot det hopp Kristi evangelium kan ge oss.

Fredag afton drogt ett mullrande åskväder med kraftiga blixtar fram över lägret. Vi förväntade oss, att oron i atmosfären skulle rensa luften; och då jag lyssnade till tordönsbullret, önskade min själ allvarligt, att Guds kraft måtte visa sig ibland folket, så att den moraliska atmosfären måtte renas. På Sabbaten framhölls sådant, som var nytt för de flesta i församlingen. Nytt och gammalt hämtades från de rika källorna i Guds ord. Sanningar uppenbarades för människorna, som nästan inte kunde fatta dem eller ta dem åt sig. Förhållandet mellan lag och evangelium blev belyst från Guds ord och det faktum, att Kristus är vår rättfärdighet. För människor, som hungrade och törstade efter sanningen, tycktes ljuset vara för dyrbart, för att kunna tas emot. Men Sabbatens ansträngningar var ej förgäves. Söndag förmiddag märktes klara bevis för, att Guds Ande var i verksamhet, och det medförde stora förändringar både moraliskt och andligt hos de närvarande. Några, som länge hade befunnit sig i mörker, överlämnade sig till Gud och avlade gripande vittnesbörd. En broder talade om den strid, han hade måst gå igenom, innan han kunde ta emot det goda budskapet om, att Kristus är vår rättfärdighet. Kampen var hård, men Herren hjälpte honom. Hans sinne blev förnyat, och han fick ny styrka. Herren gjorde sanningen klar och tydlig för honom och uppenbarade faktumet, att Kristus ensam är källan till allt hopp om frälsning. ”I honom var liv, och livet var människornas ljus... Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.” {Johannesevangeliet 1:4, 14).

En av våra unga predikanter sade, att han hade fått mera av Guds välsignelse och kärlek under detta möte, än i hela sitt tidigare liv. En annan berättade, att de prövningar och konflikter han hade gått igenom, var av sådan art, att han nära nog hade gett upp. Han hade tyckt, att det inte fanns något hopp för honom, med mindre han skulle få mera av Guds nåd. Men inflytandet från detta möte gjorde, att han upplevde en inre förnyelse och fick större insikt om frälsning genom tro på Kristus. Han förstod, att det var möjligt för honom att bli rättfärdiggjord genom tro. Nu hade han frid med Gud, och med tårar i ögonen berättade han om den lättnad, han kände och den välsignelse han hade fått. Vid alla vittnesbördsmöten avlades det många vittnesbörd om friden och glädjen hos dem, som tog emot ljuset.

Vi tackar Gud av hela vårt hjärta för, att vi har detta budskap, som är sanningen för denna tid. Budskapet om, att Kristus är vår rättfärdighet, har bragt befrielse till många, många själar, och Gud säger till sitt folk: ”Gå framåt!” Budskapet till Laodiceas församling passar in på vårt nuvarande tillstånd. Hur tydligt är inte deras förhållande skildrat, som tror sig äga hela sanningen, som stoltserar med sin kunskap om Guds ord, samtidigt som dess helgande kraft inte har märkts i deras liv. Guds kärleks innerlighet fattas i deras hjärtan, men det är denna kärleks innerliga värme, som gör Guds folk till världens ljus. Det Sanna Vittnet säger om en kall, livlös kristen församling: ”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun.” {Uppenbarelseboken 3:15-16.} Lägg märke till det, som följer: ”Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken.” {Vers 17.} Här framställs ett folk, som är stolt över sitt andliga vetande och sina andliga fördelar. Men de har inte varit tacksamma för de oförtjänta välsignelser, Gud har gett dem. De har varit fulla av uppror och otacksamhet, och de har glömt Gud. Han har likväl hela tiden behandlat dem, som en kärleksfull och förlåtande far behandlar sin otacksamme och egensinnige son. De har stått emot hans nåd, de har missbrukat de privilegier, han har gett dem, de har tackat nej till de möjligheter, han har skapat åt dem, och de har låtit sig nöja med, att sjunka ned i låg självtillfredshet, skamlig otacksamhet, tomt formväsen och hycklande falskhet. Med fariséisk stolthet har de pratat och pratat, tills det blivit sagt om dem: ”Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting”.

Har Herren Jesus inte sänt budskap på budskap med tillrättavisningar, varningar och förmaningar till dessa självgoda människor? Har hans råd inte föraktats och förkastats? Har hans utvalda budbärare inte behandlats med förakt och deras ord tagits emot som tomt tal? Kristus kan inte förespråka dem, som är sig själva nog. Han kan icke gå i förbön för ett folk, som inte känner något behov av hans hjälp, utan säger sig veta och ha allt.

Den store Förlossaren framställer sig som en himmelsk köpman med dyrbara varor, som går från hem till hem och erbjuder dem, i det att han säger: ”Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se. Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” {Uppenbarelseboken 3:18-20.}

Låt oss överväga, hur vi tar oss ut i Guds ögon, och låt oss ta emot det Sanna Vittnets råd. Ingen av oss får vara fylld med fördom, som judarna var, så att ljuset inte slipper in i våra hjärtan. Låt det inte bli nödvändigt för Kristus att säga, som han sade om dem: ”Men ni vill inte komma till mig för att få liv.” {Johannesevangeliet 5:40.)

Vid vartenda möte sedan Generalkonferensens samling {i Minnesota} har själar tagit emot det dyrbara budskapet om Kristi rättfärdighet med stor iver. Vi tackar Gud för, att det finns själar, som inser sig behöva något, som de ännu inte är i besittelse av: Trons och kärlekens guld, Kristi rättfärdighets vita kläder, den andliga förnimmelsens ögonsalva. I fall Du äger dessa dyrbara gåvor, kommer själens tempel inte längre att vara likt en vanhelgad helgedom. Bröder och systrar, jag kallar Er i Jesu Kristi namn, att verka där, varest Gud verkar. Nu är det de nådefulla tillfällena och privilegiernas tid. Måtte ingen förråda heliga, invigda sanningar, liksom judarna gjorde. Stå inte emot nåden, missbruka inte förmånerna, dämpa inte Guds Andes överbevisning med Er mänskliga stolthet. Förakta inte varningarna, slå Er inte till ro i hjärtats hårdhet, i förhärdelse, liksom Farao gjorde, Egyptens upproriske kung. Måtte envar lyssna till den Sanne Herdens röst, och inte endast höra den, utan åtlyda, och det kommer att gå väl med Era själar.