Review and Herald d. 24. juli 1883

tillbaka

Samarbete med predikanter

För att utföra det stora arbete, som det innebär, att ge världen den sista varningen, krävs det allvarliga och målinriktade ansträngningar. Som ett folk har vi inte alltid uppvisat den visdom och det förutseende, som uppdragets viktighet fordrar. Våra ledande predikanter arbetar för hårt, och som resultat är de nästan alltid utmattade. Somliga av våra ledande män dör i förtid, bokstavligt talat utslitna, medan det faktiskt finns en del dugliga män ibland oss, som inte uträttar något för saken. Våra predikanter blir själva trötta av, att göra det, som borde lämnas åt andra, samtidigt som tänkbara medhjälpare – riktigt instruerade – skulle vara villiga hjälpredor, men rostar sönder på grund av inaktivitet.

Guds sak har inte rönt den framgång, som den borde ha gjort, därför att predikanter och ledande män har känt, att de måste göra allt själva. De har slitit och släpat, för att hålla hjulen i gång, och varit tyngda av ansvar och bördor i församlingsarbetets olika avdelningar, i Sabbatsskolan och i alla andra grenar av verket. De tror, att de måste göra allt detta, annars blir det inte gjort; och sannerligen blir det heller inte gjort, eftersom de inte har rådgjort med andra och lärt upp dem i verket.

När jag skriver om detta tema, riktas min uppmärksamhet till följande avsnitt, som berör denna punkt:

”Det är, som om vissa predikanter tror, att de måste ta ledningen, styra och ställa med alla avdelningar inom kyrkans arbete. De måste ordna med detaljerna för alla verksamheter. Nå, det kan finnas församlingar, där pastorn måste uträtta allt detta, eljest blir inget gjort; men i väldigt många församlingar finns det massor av dugliga lekmän för dessa uppgifter, och om pastorn kunde tänka sig, att skicka vederbörande fram till fronten, skulle han bespara sig mycket besvär och hårt arbete, och samtidigt göra en tjänst åt dem, som han härigenom motiverar för församlingens allmänna arbete.

I vissa hänseenden äger pastorn en ställning, som liknar förmannens för ett arbetslag, eller kaptenens för en skeppsbesättning. De förväntar sig, att de personer de är satta över, fullgör det arbete de har tilldelats och gör det korrekt och omgående, och i fall situationen kräver det, skall de endast i nödläge utföra det i detalj.

Ägaren av en stor kvarn fann en gång sin arbetsledare i en hjulgrop, upptagen av några enkla reparationer, medan ett halvt dussin arbetare stod vid sidan av och bara tittade på. Efter att ägaren hade fastställt fakta, för att ingen orättvisa skulle ske, kallade han förmannen till kontoret, där han räckte honom hans skriftliga avsked och full betalning. Överraskad, bad arbetsledaren om en förklaring. Den kom med dessa ord: ’Jag anställde dig, för att hålla sex personer sysselsatta. Jag fann de sex sysslolösa och Dig uträtta endast en persons arbete, och Ditt arbete kunde lika gärna ha gjorts av en av de sex. Jag har inte råd med, att betala lön åt sju, för att Du skall lära de sex, hur de skall vara sysslolösa.’

Denna episod går att tillämpa på många situationer, men inte på alla. Men många pastorer känner inte till, hur, eller försöker inte, att få alla medlemmar av församlingar helt engagerade i kyrkoarbetets skilda avdelningar. Om pastorer ville vara mera uppmärksamma på, att sätta hjorden i arbete och hålla den verksam, kunde de uträtta mycket mera gott, och få mera tid över för, att studera och till hembesök, liksom att undvika många orsaker till osämja.”

För våra ledande predikanter har våra lägermöten inneburit mycket hårt och tröttande arbete. Härigenom har de gjorts oförmögna till det viktiga arbete, som krävt deras uppmärksamhet efter mötenas avslutning. När de möts och rådgör sinsemellan, lägger de sina arbetsplaner; för att genomföra planerna med framgång, behöver de en klar hjärna, sinnesro och ett hjärta fyllt av mod; men de saknar alla tre av dessa förutsättningar. De har begått allvarliga misstag i arbetet, som åvilat dem, och har uträttat mycket, som andra borde ha gjort, och detta kunde ha varit en välsignelse för dessa, och gett dem en dyrbar erfarenhet i arbetet för Jesus. Även om inte alla kan vara förkunnare, kan alla och bör alla göra en del av arbetet.

Det har begåtts ett fel i, att aktivera talanger, som har kunnat användas till verket, men som har saknat utveckling och förfining. Vi har endast haft få predikanter och några få män till, att bära ansvar, och det har berott på bristen på lärare. Vi har mist mycket, därför att vi har haft så få med utbildarförmåga, som har kunnat lära upp de oerfarna, och skicka ut dem på fältet.

Det är få verkliga medarbetare i denna sak, ändå omfattar verket ett stort fält; och det är ofta omöjligt för medarbetarna, att följa upp väckt intresse, och de inser inte, att de måste ta hjälp av församlingens lekmedlemmar, och lära dem att arbeta, för att försvara gjorda framgångar, och fortsätta framåt. Arbetsplanen har varit sådan, att folket kommit att tro, att de kunnat uträtta väldigt litet själva; om något skulle uträttas, måste de ha en predikant.

Vid våra lägermöten ginge det, att göra tio gånger så mycket, som vanligtvis görs. Från första början bör predikanterna organisera grupper av medarbetare, som de kan lita på utför diverse väsentliga plikter för mötets framgång. Det kan vara flera tillstädes, som har arbetat på mindre platser, där de har prövat sina förmågor och lärt sig, att lära ut sanningen. Om dessa personer verkligen önskar, att lära sig i Kristi skola, så att de kan undervisa andra om frälsningens väg, är lägermötet den plats, där de kan lära sig mycket, inte genom att se på, när andra arbetar, utan genom att själva delta i arbetet. Var och en bör ha något att göra, någon börda att bära. Om det alls finns en plats att bearbeta, är det vid dessa stora samlingar. Först bör de rannsaka sig själva och ta reda på, om deras egna hjärtan har gjorts mjuka och underordnat sig Kristi nåd, så att de är redo, att hjälpa andra. De bör saktmodigt och kärleksfullt verka för de modlösa och avfallna, inbjuda dem till ett undanskymt ställe, och där be tillsammans med och för dem. Det bör vara många små grupper, som ber till Gud i intervaller mellan predikningarna. Så gjorde man 1844. Vid våra allmänna möten spreds små grupper åt alla håll, för att nalkas Gud och söka hans välsignelse. De sökte inte förgäves. Herrens rika välsignelse kom över dem som svar på deras böner. Om detsamma gjordes nu, skulle det leda till samma resultat.

Några av våra predikanter har haft så litet att göra vid dessa allmänna möten, att de själva har avfallit från Gud. Hur annorlunda skulle inte deras erfarenhet ha varit, om de hade verkat allvarligt för andra! Det finns ett arbete att utföra i familjetälten. Passande personer bör väljas till, att på beskedligt och klokt sätt inleda religiösa samtal med de närvarande i de olika tälten. Fall med personer i behov av hjälp bör påtalas för predikanterna, som kanske bäst förstår, vad som bör göras. Det finns tillräckligt mycket för alla att göra. Många har blivit omvända genom personliga ansträngningar, och en salig väckelse går att vänta sig efter sådant arbete.

De äldre predikanterna bör vara noga med, att de inte, genom föreskrift eller exempel, får de unga människorna att tro, att medarbetarnas enda uppgift på fältet består av förkunnelse. Den utbildning, som unga predikanter är i störst behov av, är den, som gör dem i stånd till, att verka inom sakens olika grenar, och avlasta dem, som håller på att bli utarbetade. Det finns också lekmän i församlingen, vars förmågor går att använda, och som bör göras ansvariga för en del av verket. Låt dem besinna, att ingen skall stå overksam i Herrens vingård.

De, som älskar Herren och hans sanning, bör sluta sig samman, två eller tre åt gången, och uppsöka stillsamma platser, för att nedkalla Guds välsignelse över predikanten, som själv knappt får tid till bön, eftersom han ständigt är upptagen av, att lyssna till så många önskemål, sitta i styrelsemöten, besvara frågor, ge råd och skriva viktiga brev. De rättfärdigas innerliga, starka böner bör stiga upp till Gud om, att det talade ordet måtte bli ett sanningens budskap, som berör åhörarnas hjärtan, och att själar därigenom vinns för Kristus.

Något annat, som bör ges uppmärksamhet, både vid våra lägermöten och annorstädes, är sång. En predikant bör inte låta psalmer sjungas, förrän han har förvissat sig om, att sångarna kan den. Den rätte bör utses till, att leda dessa övningar, och det bör vara hans uppgift, att se till, att sådana hymner väljs ut, som går att framföra med både anden och förståndet. Sång är en del av Guds tillbedjan, men på det vimsiga sätt, som den ofta framförs på, gagnar den icke sanningen och är inte till Guds ära. Det bör vara system och ordning i detta, såväl som i alla andra delar av Herrens verk. Organisera en grupp av de bästa sångarna, vars stämmor kan leda församlingen, och låt då alla, som vill, stämma in med dem. De sjungande bör anstränga sig för, att sjunga i harmoni; de bör sätta av tid för övning, så att de kan använda denna talang till Guds ära.

Men sång bör inte avleda tankarna från andaktstimmarna. I fall en timme försummas, låt det vara timmen för sång. Det är en av denna tidsålders största frestelser, att ta musiken till ytterlighet, och göra den mera framträdande, än bön. Här har många själar förstörts. När Guds Ande väcker samvetet och överbevisar om synd, föreslår Satan en sångstund eller en sångövning, som, om den utförs på ett lättsamt och skojfriskt sätt, utmynnar i bannlysning av allvaret, och släcker all önskan om Guds Ande. Således stängs hjärtedörren, som höll på att bli öppnad för Jesus, och barrikaderas av stolthet och styvsinthet, och många gånger kan den inte längre öppnas.

Genom de frestelser, som följer i och med dessa sångövningar, förleds många tidigare verkligt till sanningen omvända till, att skilja sig från Gud. De har valt sång framför bön, bevistat sångskolor framför religiösa möten, tills sanningen inte längre utövar sin helgande kraft på deras själar. Sådan sång är ett hån emot Gud.

Vi kan ingenting göra något utan Kristi nåd. Vi måste ha hjälp ovanifrån, i fall vi skall stå emot Satans mångahanda frestelser, och undvika hans bedrägerier. Mitt i det förhärskande mörkret måste vi ha ljus från Gud, för att blir varse villfarelsens snaror och fällor, annars ramlar vi pladask. Vi bör använda tillfällen till bön, både i det dolda och omkring familjealtaret. Många behöver lära sig både, att be och att sjunga. När vi i ödmjukhet berättar för Herren om våra behov, inskrider Anden själv för oss; när vår förnimmelse av behov får oss till, att blottlägga våra själar för den Allsmäktiges allseende ögon, då når våra innerliga böner innanför förhänget, varvid vi kan åberopa Guds löften, och då anländer hjälp som svar på bön.

Bön är både en plikt och ett privilegium. Vi måste ha den hjälp, som Gud allena kan ge, och den hjälpen kommer inte utan bön. I fall vi är för självrättfärdiga, för att känna vårt behov av hjälp från Gud, får vi den heller inte, när vi bäst behöver den. I fall vi är för oberoende och självtillräckliga till, att dagligen klänga oss fast vid en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänster, överlämnas vi till Satans frestelser.

Vi har gått miste om mycket på våra möten på grund av vår egen likgiltighet. Det förekommer mycket meningslöst snack, men föga allvarlig och uppriktig bön. Sådana böner skänker styrka och nåd till, att motstå mörkrets krafter. Gud vill välsigna. Han är mer, än villig till, att ge den Helige Ande till dem, som ber honom, än föräldrar är, att skänka sina barn goda gåvor. Många känner dock inte sina behov. De erkänner inte, att de är maktlösa utan Jesu hjälp. Fördenskull arbetar de hårt, men får endast föga uträttat. Satan arbetar med all sin makt, för att spärra vägen, och utan enkom hjälp från Gud, gör sanningens sak inga framsteg.

Jag har blivit visad, att Guds änglar står redo, att förmedla nåd och kraft till dem, som känner behovet av gudomlig styrka. Men dessa himmelska budbärare ger inga välsignelser, med mindre de blir ombedda. De har väntat på, att själar i sin svält och törst skall ropa efter Guds välsignelser; ofta har de väntat förgäves. Det har förstås förekommit formella böner, men inte de enträgna vädjandena från ödmjuka, syndaångrande hjärtan. Möte efter möte har avslutats med knappt någon yttring av Guds Ande och kraft. Folket har verkat vara nöjda med, att inte nå högre; de har inte tyckts vänta sig ett kraftfullare Guds verk; därför har änglarna vänt sig med sorg och besvikelse från den förvirrade scenen, där tälts har tagits ned, och folket har gjort sig i ordning, för att återvända hem utan den välsignelse, som Himmelen har varit mer, än villig, att ge dem.

De, som vill ta emot Herrens välsignelse, måste själva bereda vägen, genom syndabekännelse, genom ödmjukhet inför Gud, med sann ånger och tro på Kristi blods förtjänster. Lägermötet bör vara ett ställe, där alla kristna rättar in sig i ledet. I fall de aldrig har arbetat, för att bringa själar till Jesus och sanningen, är det på tiden, att de börjar nu. Det fordrar Gud av dem, och om de inte till sist tänker bli förklarade som odugliga tjänare, måste de involvera sig helhjärtat i detta arbete.