Review and Herald d. 25. juli 1871

tillbaka

Kristen rekreation

Kristna bör vara de gladaste och lyckligaste människor, som finns. De kan äga förvissningen om, att Gud är deras Fader och deras evige Vän. Likväl är det många bekännande kristna, som på felaktigt sätt representerar den kristna tron. De är tungsinta, som om de levde under mörka moln. De nämner ofta de stora offer, som de har gjort, för att bli kristna. Sådana, som inte har tagit emot Kristus, måste få intrycket av deras exempel och uttalanden, att de måste ha gett avkall på allt, som kan göra livet behagligt och fröjdefullt. De kastar en mörk skugga över den kristnes saliga hopp. Man får intrycket, att Guds fordringar är en börda, även för villiga själar, och allt det, som kunde innebära behag, eller som skulle smaka gott, måste uppoffras.

Vi drar oss ej för att säga, att denna klass av så kallade kristna inte sitter inne med äkta kristendom. Gud är kärleken. Den, som förblir i Gud, förblir i kärleken. Alla, som genom erfarenhetens kunskap har blivit medvetna om vår himmelske Faders kärlek och ömma omsorg, sprider ljus och glädje, varhelst de kommer. Deras närvaro och inflytande är för omgivningen som doften från ljuvliga blommor, eftersom de är förenade med Gud och himmelen, och himmelens renhet och upphöjande kärlek förmedlas genom dem till alla, som nås av deras inflytande. De utgör världens ljus och jordens salt. De är i sanning en livets lukt till liv och inte en dödens lukt till död.

Det är de kristnas privilegium och plikt, att söka att förnya sin ande och vederkvicka sina kroppar genom oskyldig rekreation med avsikten, att använda sina fysiska och andliga förmågor till Guds ära. Vår rekreation bör inte vara av det slaget, att den framkallar överdriven munterhet, som yttrar sig i larvighet. Vi kan rekreera på sådant sätt, att det blir till fördel och förädling av dem, som vi är tillsammans med, och bättre kvalificerar oss och dem till, att med större framgång uppfylla de plikter, som vilar på oss som kristna. Gud ser inte med välbehag på oss, om vi deltar i förlustelser, som riskerar att göra oss oförmögna till, att trofast utföra livets allmänna plikter, och som därför minskar vår lust, att tänka på Gud och det himmelska. Kristi religion äger ett glatt och upplyftande inflytande. Den är upphöjd över allting, som liknar jönserier och skämt, tomt och intetsägande snack. När som helst vi söker rekreation, kan vi från den gudomliga styrkans källa erhålla nytt mod och ny kraft, så att vi med större framgång lever ett liv i renhet, sann gudsvördnad och helgelse.

Även den store Guden är en älskare av det sköna. Han har gett oss ofelbara bevis på detta i form av sina händers gärningar. Han planterade en ljuvlig lustgård i Eden åt våra första föräldrar. Han lät olika slags träd växa upp ur marken till nytta och prydnad. De fina blommorna danades med enastående skönhet, utstyrda med alla slags färger och former samt fyllde luften med vällukt. De glada sångarna med sina mångahanda fjäderutsmyckningar lät sina fröjdefulla sånger ljuda till Skaparens pris. Det var Guds mening, att människan skulle finna lycka, genom att syssla med omvårdnad av de ting, som han hade skapat, och att alla hennes behov skulle tillfredsställas genom frukterna på lustgårdens träd.

Gud, som gjorde våra första föräldrars Edenhem så outsägligt vackert, vill också, att de praktfulla träden, de sköna blommorna och allt det ljuvliga i naturen skall vara till vår lycka. Han har gett oss dessa tecken på sin kärlek, för att vi skall få ett korrekt intryck av hans karaktär. Han har i sina barns hjärtan lagt ned kärlek till det vackra, men denna kärlek har förvänts hos många. Det sköna och nyttiga, som Gud har skänkt oss, har blivit tillbett, medan den härlige Givaren har blivit bortglömd. Detta är högsta graden av otacksamhet. Vi borde erkänna Guds kärlek till oss i allt det, som han har skapat och som tack för alla dessa bevis på hans kärlek borde vi ge honom våra hjärtans bästa och heligaste känslor.

Gud har omgett oss med naturens bedårande scenerier, för att våra sinnen skall lockas och intresseras därav. Det är hans avsikt, att vi skall skönja likheten mellan naturens härlighet och hans karaktär. Därest vi trofast studerar naturens bok, kommer vi att finna en ständigt strömmande källa till insikt om Guds oändliga kärlek och makt.

Många besitter konstnärens duglighet till, att framställa vackra målningar på pannån, och de lägger ned all sin kraft på sin konst, men hur underlägsen är inte denna naturens utseende! Konsten når aldrig upp till den fullkomlighet, som syns i naturen. Många så kallade kristna utbrister i begeistring över en målning av en solnedgång. De dyrkar konstnärens skicklighet, men med likgiltighet betraktar de den härligaste solnedgång, som det är deras förmån, att uppleva varje molnfri afton. Varifrån får konstnären sina motiv? Från naturen; men den gudomlige Konstnären har på himlens skiftande pannå framkallat den sjunkande solens härlighet. Han har målat och förgyllt himlen med guld, silver och purpur, som om himlens portar vore öppnade, för att vi måtte få en glimt av dess härlighet och vår fantasi skulle sysselsätta sig med skönheten där innanför. Många vänder sig med liknöjdhet från denna av himmelen utförda bild. De ser inte Guds oändliga kärlek och makt i de skiftande och sköna scenerier, som himmelen uppenbarar, men blir alldeles betagna, när de betraktar och tillber de ofullkomliga målningar, som är en efterapning av den store Konstnärens verk.

Världens Förlösare brukade välja platser utomhus, till att hålla sina undervisningslektioner i, framför att bli sittande innanför stängda dörrar. Han gjorde sina lärosatser mera intrycksfulla, då de omgavs av naturens skönhet. Han valde lundarna och kusten, där han möttes av en inbjudande utsikt över landskapet och ett varierat sceneri, vilket lät honom åskådliggöra betydelsefulla sanningar om Guds rike, med hjälp av Guds verk i naturen. Han använde sig av fåglar, som obekymrat framförde sina lovsånger, och av liljorna i dalen och deras skönhet, som ställde Salomo i all sin prakt i skuggan, och av liljan, renhetens emblem. Han reagerade på insjöns sköte, de högresta träden, de uppodlade åkrarna, de böljande sädesfälten, den ofruktbara jorden, trädet, som inte bar frukt, de eviga höjderna, de bubblande strömmarna, den nedgående solen, himlens färgskiftning och gyllene utseende, som gav åhörarna intryck från den gudomliga sanningen.

Han knöt Guds fingrars verk på himlen och jorden till livets ord, som han önskade, att inpränta i deras sinnen, innan de härnäst skulle komma att betrakta Guds förunderliga väsen i naturen. Hans lektioner skulle förbli friska i deras minnen. Han prisade Guds visdom för hans skapelseverk, och gav mening åt sina heliga lärdomar, genom att rikta deras tankar genom naturen upp till naturens Gud. Dalens landskap, träd, fåglar och blomster – kullarna, sjön och den vackra himlen förenade deras tankar med heliga sanningar, som skulle ha ett helgande inflytande på dem, då de tittade på dem efter Kristi himmelsfärd.

I det, att vi dras till det sköna i naturen, och kopplar de ting, som Gud har skapat, till människors lycka, kommer vi att betrakta Gud som en öm och älskande Fader, i stället för att se honom som en hård domare. När nu Guds karaktär bär kärlekens, omsorgens, skönhetens och attraktionens egenskaper, dras sinnet till honom. Hjärtat vederkvicks och pulserar med ny och djupare kärlek, blandad med aktning och vördnad, när vi skådar Gud i naturen.

Det är för vår hälsas och lyckas skull, som vi bör gå man ur huse och använda så mycken tid som möjligt i friska luften. Den sjuke bör flytta tankarna från jaget till de sköna scenerna i naturen. Vi kan endast vara glada, när vi lyssnar till de lyckliga fåglarnas musik, och riktar blicken på blomstrande ängar och hagar. Vi bör inbjuda våra sinnen till, att intressera sig för alla de härliga ting Gud har åstadkommit åt oss med givmild hand. Vår del inför dessa rika tecken på hans kärlek och omsorg är, att glömma våra skavanker, vara glada och sjunga i våra hjärtan för Herren.
E. G. White.