Review and Herald d. 26. juli 1906

tillbaka

En budbringare

I går kväll, i en syn, stod jag inför en församling av vårt folk och frambar ett beslutsamt vittnesbörd om nuvarande sanning och nuvarande plikt. Efter framställningen samlades många omkring mig och ställde frågor. De önskade så många förklaringar om den punkten, och den punkten och en annan punkt, att jag sade: "En i taget, är Ni snälla, så att Ni inte förvirrar mig."

Och sedan vädjade jag till dem och sade: "I åratal har Ni fått många bevis på att Herren har gett mig ett arbete att göra. Dessa bevis kunde knappast ha varit större än de är. Vill Ni borsta bort alla dessa bevis som ett spindelnät på grund av antydan om en persons otro? Det som gör att det svider i hjärtat är det faktum att många som nu är förbryllade och frestade är de som har ägt ett överflöd av bevis och möjligheter att överväga och be och förstå; och ändå urskiljer de inte arten av de sofisterier som presenteras för att påverka dem till att avvisa de varningar som Gud har gett för att rädda dem från dessa sista dagars vanföreställningar."

Vissa har snubblat över det faktum att jag har sagt att jag inte har gjort anspråk på att vara profetissa och de har frågat: Hur kommer det sig?

Jag har inte haft några anspråk att göra, bara att jag har blivit sagd att jag är Herrens budbärarinna; att han kallade mig i min ungdom att vara hans budbärarinna, att ta emot hans ord och ge ett tydligt och bestämt budskap i Herren Jesu namn.

Tidigt i min ungdom fick jag flera gånger frågan: Är Du profetissa? Jag har alltid svarat, att jag är Herrens budbärarinna. Jag vet att många har kallat mig för profetissa, men jag har inte gjort anspråk på denna titel. Min Frälsare förklarade mig vara hans budbärarinna. "Ditt arbete", förklarade han för mig, "är att bära fram mitt ord. Underliga saker kommer att ske, och i Din ungdom avskilde jag Dig för att föra budskapet till de felande, att bära fram ordet inför otroende och att med penna och röst tillrättavisa från Ordet handlingar som inte är rätta. Förmana utifrån Ordet. Jag skall göra mitt Ord klart för Dig. Det skall inte vara som ett konstigt språk. I enkelhetens sanna vältalighet skall budskapen som jag ger komma att höras från en som aldrig har fått en omfattande utbildning. Min Ande och min kraft skall vara med dig.

Var inte rädd för människor, för min sköld skall skydda Dig. Det är inte Du som talar: det är Herren som ger budskap med varning och tillrättavisning. Avvik aldrig från sanningen under några som helst omständigheter. Ge det ljus jag skall ge Dig. Budskapen för dessa sista dagar skall skrivas i böcker och skall stå odödliggjorda, för att vittna mot dem som en gång har glatts åt ljuset, men som har förmåtts att ge upp det på grund av ondskans förföriska inflytanden."

Varför har jag inte gjort anspråk på att vara profetissa? – Därför att i dessa dagar är många som frimodigt hävdar att de är profeter ett hån mot Kristi sak; och för att mitt verk omfattar mycket mer än vad ordet "profet" eller ”profetissa” antyder.

Då detta arbete först gavs mig, bad jag Herren att lägga bördan på någon annan. Arbetet var så stort och brett och djupt att jag fruktade att jag inte skulle klara av det. Men genom sin Helige Ande har Herren gjort det möjligt för mig att utföra det verk som han gav mig att utföra.

Gud har gjort klart för mig de olika sätt på vilka han skulle använda mig för att föra ett speciellt verk vidare. Visioner har getts mig, med löftet: "Om Du förmedlar budskapen troget och håller ut till slutet, skall Du få äta av frukten från livets träd och dricka av vattnet från livets flod."

Herren gav mig stort ljus om hälsoreformer. I samverkan med min man skulle jag bli medicinsk missionär. Jag skulle vara ett exempel för församlingen genom att föra de sjuka hem till mig och ta hand om dem. Detta har jag gjort och gett kvinnorna och barnen stärkande behandlingar. Jag skulle också tala om ämnet kristen nykterhet och måttfullhet, som Herrens utsedda budbärarinna. Jag engagerade mig hjärtligt i detta arbete och talade till stora församlingar om nykterhet i dess vidaste och sannaste mening.

Jag fick instruktioner om att jag alltid måste uppmana dem som bekänner sig tro på sanningen nödvändigheten av att utöva sanningen. Detta betyder helgelse, och helgelse betyder uppammandet och tränandet av varje förmåga för Herrens tjänst.

Jag manades att inte försumma eller gå förbi dem som utsattes för orätt. Jag blev speciellt ålagd att protestera mot varje godtycklig eller förtryckande handling mot evangeliets tjänare av dem som besitter offentlig auktoritet. Även om plikten är obehaglig, skall jag tillrättavisa förtryckaren och vädja om rättvisa. Jag skall presentera nödvändigheten av att upprätthålla rättvisa och rättfärdighet vid alla våra institutioner.

Om jag ser att de i förtroendeställning försummar åldrade predikanter, skall jag lägga fram saken för dem vars plikt det är att ta hand om dem. Förkunnare som troget har utfört sitt arbete får inte glömmas bort eller försummas när de har blivit svaga i hälsa. Våra konferenser skall inte bortse från behoven hos dem som har burit bördorna av arbetet. Det var efter att Johannes hade blivit gammal i Herrens tjänst som han förvisades till Patmos. Och på den ensamma ön fick han fler meddelanden från himmelen än han hade fått under sin dittillsvarande livstid.

Efter mitt äktenskap erhöll jag instruktioner om att jag måste visa ett särskilt intresse för moderlösa och faderlösa barn, ta några under mina egna vingar för en tid och sedan hitta hem åt dem. Därigenom skulle jag ge andra ett exempel på vad de kan göra.

Även om jag är kallad att resa ofta och har mycket att skriva, har jag haft hos mig barn i tre och fem års ålder och tagit hand om dem, utbildat dem och skolat dem för ansvarsfulla befattningar. Jag har då och då tagit in pojkar från tio till sexton år i mitt hem, gett dem moderlig omsorg och en utbildning för tjänande. Jag har känt det som min plikt att för vårt folk visa det arbete som de i varje församling borde känna ett ansvar för.

Medan jag var i Australien fortsatte jag med samma verksamhet och tog in föräldralösa barn i mitt hem, som riskerade att utsättas för frestelser som kunde orsaka förlusten av deras själar.

I Australien arbetade vi också som kristna medicinska missionärer. Vid somliga tillfällen gjorde jag mitt hem i Cooranbong till en fristad för sjuka och drabbade. Min sekreterare, som hade fått en utbildning på Battle Creek Sanitarium, stod vid min sida och utförde arbetet som missionärssköterska. Ingen kostnad togs ut för hennes tjänster, och vi vann folkets förtroende genom det intresse som vi visade för de sjuka och lidande. Efter en tid byggdes Health Retreat i Cooranbong, och då befriades vi från denna börda.

Att påstå att jag är profetissa är något som jag aldrig har gjort. Om andra kallar mig vid det namnet motsätter jag mig ej det. Men mitt arbete har omfattat så mycket att jag inte kan kalla mig för något annat än en budbärarinna utskickad för att bära fram ett budskap från Herren till hans folk och att ta mig an arbetet inom vilket som helst område som han pekar ut.

Då jag senast var i Battle Creek sade jag inför en stor församling att jag inte gjorde anspråk på att vara profetissa. Två gånger hänvisade jag till den här saken, med avsikt att varje gång göra uttalandet: "Jag gör inte anspråk på att vara profetissa." Om jag yttrade något annat än detta, skall nu alla förstå att det jag hade i åtanke att säga var att jag inte gör anspråk på titeln profet eller profetissa.

Jag förstod att vissa var angelägna om att veta om fru White fortfarande hade samma åsikter som hon hade för flera år sedan då de hade hört henne tala i sanatorielunden, i Tabernaklet och vid lägermötena som hölls i förorterna till Battle Creek. Jag försäkrade dem att budskapet hon bär i dag är detsamma som hon har burit under de sextio åren av sin offentliga tjänst. Hon har samma tjänst att göra för Mästaren som ålades henne i hennes flickår. Hon får lektioner av samme Instruktör. De anvisningar som ges till henne är: "Berätta för andra vad jag har uppenbarat för Dig. Skriv ut de budskap som jag ger Dig, så att folket kan få dem." Detta är vad hon har försökt att göra.

Jag har skrivit många böcker och de har fått stor spridning. Av mig själv kunde jag inte ha tagit fram sanningen i dessa böcker, men Herren har gett mig hjälp genom sin Helige Ande. Dessa böcker, som ger den instruktion som Herren har gett mig under de sextio senaste åren, innehåller ljus från himmelen och kommer att tåla rannsakningens prövning.

Vid en ålder av sjuttioåtta sliter jag fortfarande. Vi ligger alla i Herrens händer. Jag litar på honom; ty jag vet att han aldrig kommer att lämna eller överge dem som litar på honom. Jag har förbundit mig till hans omvårdnad.

”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst”. {Första Timoteusbrevet 1:12.} Hälsohemmet, Cal., den 29. Juni, 1906.