Review and Herald d. 28. juli 1874

tillbaka

Kristi frestelse – 1

Jesus var inte lika väl gynnad, att möta Satans frestelser i öknen, som Adam var, då han blev frestad i Edens Lustgård. Guds Son förnedrade sig och tog människans natur, efter att människorna hade varit borta från Edens Lustgård i fyra tusen år, och varit i avsaknad av dess ursprungliga renhet och rättskaffenhet lika länge. I århundraden hade synden satt sina djupa spår, och fysiskt, mentalt och moraliskt förfall präglade mänskofamiljen.

Då Adam blev angripen av frestaren i Edens Lustgård, fanns det inte ett spår av synd hos honom. Han stod inför Gud, stark och fullkomlig. Alla förmågor och anlag var harmoniskt utvecklade.

Vid frestelsen i ödemarken tog Jesus Adams plats, för att segra, där han hade sviktat. Å syndarens vägnar fick Kristus här ta vid fyra tusen år efter det, att Adam hade måst lämna sitt hem i Edens Lustgård. Skilda från Guds närvaro, hade människorna i generation efter generation kommit ständigt längre bort från den ursprungliga renhet, visdom och kunskap, som Adam ägde i Edens trädgård. Jesus bar människornas synd och skröplighet, sådan den var, då han kom till jorden, för att hjälpa dem. Å mänsklighetens vägnar skulle han motstå Satans frestelser på alla de punkter, där han angriper.

Adam var omgiven av allt, vad hjärtat kunde begära. Han saknade ingenting. Det förekom ingen synd och inga tecken på förfall i det sköna Eden. Guds änglar talade fritt och vänligt med de två människorna. Glada fåglar sjöng Skaparens pris. Djuren lekte fredligt omkring Adam och Eva och var alltid lydiga. Adam stod i sin mandoms fulla styrka som den ädlaste av skaparverket. Han bar Guds bild och var endast litet mindre, än änglarna.

Det var helt andra förhållanden för den andre Adam, då han begav sig ut i ödemarken, för att – ensam och utan hjälp – ta upp kampen mot Satan! Efter syndafallet hade människorna avtagit i storlek och fysisk styrka, och moraliskt sjönk de stadigt lägre intill tiden för Kristi ankomst till världen. För att kunna hjälpa fallna människor, måste Jesus nå dem, där de var. Han iförde sig den mänskliga naturen och fick del i dess skröpligheter och degenerering. Han, som inte kände till synd, blev synd för oss. Han förnedrade sig själv till det lägsta djup av mänskligt elände, för att han skulle kunna nå människorna och dra dem upp ur det träsk, som synden hade sänkt dem i.

”Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning” (Hebréerbrevet 2:10).

”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd” (Hebréerbrevet 4:15).

Satan hade motarbetat Guds ledning, sedan han inledde upproret. Hans seger, då han frestade Adam och Eva och förde in synden i världen, hade gjort denne ärkefiende övermodig. Inför himmelens änglar triumferade han stolt över, att Kristus som människa skulle vara den svagaste, och att han skulle komma att vinna över honom. Han var skadeglad över, att Adam och Eva i Edens Lustgård inte hade kunnat motstå hans frestelser, då han vädjade till aptiten. Med samma medel – aptiten och lidelsen – hade han besegrat människorna, som levde före Syndafloden. Genom aptiten besegrade han israeliterna. Han sade hånfullt, att till och med då Guds Son gick med Mose och Josua, förmådde han inte, att stå emot hans makt, då det gällde, att leda sitt utvalda folk in i Kanaans land, för nästan alla, som lämnade Egypten, dog i ödemarken. Självaste den ödmjuke Mose hade han frestat till, att tillvälla sig den ära, som tillkom Gud. David och Salomo, som hade blivit särskilt välsignade av Gud, hade han lockat till, att synda och ådra sig Guds misshag genom hjälp av aptiten och lidelsen. Och han triumferade över, att han nog skulle klara av, att omintetgöra Guds plan till frälsning för människorna genom Jesus Kristus.

I frestelsens ödemark var Jesus utan mat i fyrtio dagar. Mose hade av särskilda orsaker varit lika länge utan mat, men han hade inte känt någon svält. Han blev inte frestad och plågad av en lömsk och mäktig fiende, som Guds Son blev. Mose stod då hävd över mänskliga behov. På ett särskilt sätt blev han styrkt genom Guds härlighet, som omgav honom.

Satan hade varit så lyckosam, då han bedrog Guds änglar och frestade Adam, att han menade sig också kunna vinna över Kristus, då han förnedrade sig och blev människa. Med stort välbehag betraktade han utfallet av sina frestelser och den ständigt ökande omfattning av synd och överträdelser av Guds lag i mera, än fyra tusen år. Han hade bragt ödeläggelse över Adam och Eva och fört synden in i världen, och han hade fört otaliga människor, i alla tidsåldrar, länder och samhällsskikt ut i olycka. Han hade till den grad haft kontrollen över städer och folk, att Gud till slut måste utplåna dem genom eld, vatten, jordskalv, krig, hunger och pest. Genom list och oförtröttliga ansträngningar hade han vunnit herraväldet över aptiten och väckt lidelsen i så förfärlig grad, att det nästan hade lyckats honom, att sudda ut Guds avbild i människorna. Deras fysiska och moraliska värde förstördes i stor utsträckning, och deras karaktär och fysik liknade nästan inte alls de fullkomliga människornas i Guds trädgård.

Då Kristus kom för första gången, hade Satan reducerat människorna från en ursprungligt upphöjd renhet, och hade därmed vanställt det fina guldet med synd. Människan, som var skapad till, att vara herre i Edens Lustgård, hade han förvandlat till en jordbunden slav, som stönade under syndens förbannelse. Den härliga strålglans, som Gud hade gett den syndfrie Adam, försvann efter syndafallet. Guds härliga ljus kunde inte täcka över synd och olydnad. I stället för hälsa och rika välsignelser, kom fattigdom, sjukdom och allt slags lidande. Detta var den lott Adams efterföljare mötte.

Genom sin bedrägliga förmåga hade Satan med hjälp av tom filosofi lett människorna till, att tvivla på och till slut förneka existensen av en Gud och att han kunde uppenbara sig. Han kunde blicka ut över en värld full av moraliskt förfall, och en mänsklighet, som var utsatt för vrede från en Gud, som måste bestraffa synd. Han var full av djävulsk triumf över, att det hade lyckats honom, att lägga så många människors livsväg i mörker och få dem till, att bortse ifrån Guds lag. Han gjorde synden tilltalande, för att kunna ödelägga många.

Men hans mest framgångsrika plan, för att bedra människor, har varit, att dölja sin verkliga avsikt och sitt rätta jag. Detta gör han, genom att utge sig för, att vara mänsklighetens sanne vän och välgörare. Han får människorna till att tro, att det inte finns någon upprorsman, att det inte finns någon farlig fiende, som de måste vara på vakt mot, och att det endast är övertro, att det finns en personlig Djävul. Genom att dölja sin existens, får han full kontroll över många människor. På samma sätt, som han försökte, att bedra Kristus, inbillar han dem, att han är en ängel från himmelen, som endast vill människornas bästa. Folk är så förblindade av synd, att de inte genomskådar Satans bedrägeri, och de ärar honom, som om han vore en ängel från himmelen, samtidigt som han är i färd med, att leda dem ut i evig förtappelse.