Review and Herald d. 29. juli 1873

tillbaka

Moses och Aron

På berget Horeb dog Aron och blev begravd. Mose, Arons bror och Eleasar, hans son, ledsagade honom upp på berget. Den smärtsamma plikten lades på Mose, att ta av brodern Aron prästdräkten och ikläda Eleasar den, för Gud hade sagt, att han skulle följa Aron i prästtjänsten. Mose och Eleasar var vittnen till Arons död och Mose begravde honom på berget. Sceneriet på Horebberget leder våra tankar tillbaka till några av de mest anmärkningsvärda händelserna i Arons liv.

Aron hade en älskvärd natur. Gud valde ut Aron till, att en kort tid vara språkrör åt Mose. Gud kunde gärna ha valt Aron till ledare; men han, som känner människornas hjärtan, som förstår den mänskliga karaktären, visste, att Aron var eftergiven och saknade moraliskt mot till, att stå som försvarare för det rätta under alla omständigheter, oavsett följderna. Arons önskan om, att vinna folkets bifall, kom honom flera gånger, att begå allvarliga fel. Han gav ofta efter för deras böner och därmed vanärades Gud. Samma brist på fasthet för det riktiga i hans familj medförde hans två söners död. Aron var framträdande i fromhet och nytta, men han försummade, att tukta sin familj. I stället för, att lära sönerna nödvändig aktning och vördnad, lät han dem lyda sina böjelser. Han uppfostrade dem inte till självförnekelse, utan gav efter för deras önskemål. De var inte uppfostrade till, att respektera och vara vördsamma mot föräldrarnas myndighet. Fadern var den rätte härskaren i den egna familjen, så länge som han levde. Hans myndighet upphörde heller inte efter det, att hans barn var vuxna och hade egna familjer. Gud själv var nationens monark och han krävde lydnad och ära av folket.

Rikets ordning och framgång berodde på församlingens goda ordning. Och den nutida församlingens framgång, harmoni och ordning beror på familjernas goda ordning och grundliga disciplin. Gud har gett föräldrar i uppgift, att bevara faderlig och moderlig styrning, som ligger till grund för församlingens disciplin och nationens utveckling. Han straffar föräldrars trolöshet härvidlag. Ett ouppfostrat barn har ofta ödelagt församlingens harmoni och frid och eggat en nation till, att knorra och bli upprorisk. På det högtidligaste sätt har Herren ålagt barnen deras uppgift, att respektera och ära sina föräldrar kärleksfullt. Och å andra sidan kräver han, att föräldrar skall uppfostra sina barn och med oupphörlig flit undervisa dem om hans lags påbud, liksom om kunskap om och vördnad för honom. Dessa förmaningar, som Gud, med stort allvar, ålade judarna, vilar med samma tyngd på kristna föräldrar. De, som försummar ljuset och undervisningen i Guds ord om, att lära upp barnen och styra det egna hemmet, kommer att få avlägga en förfärlig räkenskap. Arons brottsliga försummelse i, att påbjuda sina söner aktning och vördnad, utmynnade i deras död.

Gud utkorade Aron, genom att välja honom och hans manliga efterkommande till prästtjänsten. Hans söner tjänade i det heliga ämbetet. Nadab och Abihu visade inte vördnad för Guds bud, då de tände vanlig eld jämte helig rökelse i rökelsekaret. Det hade Gud förbjudit och straffade dem med döden, för att de hade brukat vanlig eld tillsammans med rökelsen.

Men här ses resultatet av slapp disciplin. Då dessa Arons söner inte helt hade uppfostrats till, att respektera och ära sin fars påbud, genom att de överträdde den faderliga myndigheten, insåg de ej nödvändigheten av, att följa Guds påbud ingående. De föll till föga för vinets tjusning och under denna eggande stimulans omtöcknades deras förnuft och så skönjde de inte skillnaden mellan det heliga och det vardagliga. I motsats till Guds klara förordning, vanärade de honom, genom att offra vanlig eld i stället för helig eld. Gud hemsökte dem med sin vrede; eld gick ut från hans närhet och dödade dem.

Aron bar sitt svåra lidande med tålamod och ödmjuk underkastelse. Sorg och stark pina tryckte ned hans själ. Han blev överbevisad om sin pliktförsummelse. Han var präst åt den högste Guden, för att göra försoning för folkets synder. Han var präst för sitt hem, likväl var han svag för, att överse med sina barns galenskaper. Han hade försummat sin plikt, att lära upp dem till lydnad, självförnekelse och vördnad för föräldrars auktoritet. Under förnimmelsen av fel slags överseende, underlät han, att forma deras karaktärer till, att visa stor ära och respekt för eviga ting. Aron insåg inte mera, än vad många andra nutida kristna föräldrar inser: Att hans malplacerade kärlek för sina barn och fördragsamhet med deras fel gjorde dem till föremål för Guds oundvikliga misshag och för hans vrede, som bröt ut över dem till deras fördärv. Aron försummade, att förklara för dem om denna myndighet och därmed väcktes Guds dom över dem. Aron skulle lära sig, att hans vänliga invändningar, utan en fast, faderlig hand och hans okloka mildhet mot sönerna, i högsta grad var ett gruvligt fel. Gud tog domsverket i sina egna händer och dödade Arons söner.

Då Gud kallade till sig Mose upp på berget, dröjde det sex dagar för honom, att bli mottagen i skyn, i Guds personliga närvaro. Bergstoppen glödde av Guds härlighet. Och fastän Israels barn såg härligheten, var deras vantro ändå så naturlig för dem, att de började, att knorra av missnöje, för att Mose var borta. Eftersom Guds härlighet tillkännagav hans heliga närvaro på berget, och deras ledare samtalade intimt med Gud, borde de ha helgat sig själva genom noggrann hjärterannsakan, ödmjukelse och gudsvördnad. Gud hade låtit Aron och Hur ta Moses plats. Under hans frånvaro skulle folket rådgöra med dessa av Gud utsedda män.

Här ses Arons bristfällighet som ledare för och härskare över Israel. Folket ansatte honom, för att göra åt dem gudar, som skulle gå framför dem. Här var ett tillfälle för Aron, att visa sin tro på och fasta tillit till Gud och med fasthet och beslutsamhet trotsa folkets planer. Men hans naturliga önskan om, att behaga folket och ge efter, fick honom att offra Guds ära. Han bad dem om, att ta med sig sina smycken till honom och av dem gjorde han en guldkalv och sade till folket: ”'Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egypten.'” {Andra Moseboken 32:4.} Och åt denne omedvetne gud gjorde han ett altare och proklamerade följande dag en högtid för Herren. All återhållsamhet verkade ha försvunnit från folket. De offrade brännoffer till guldkalven och de greps av lättsinne. De hängav sig åt skamliga upptåg och dryckenskap; de åt, de drack och reste sig upp, för att leka.

Endast några få veckor hade gått, sedan de hade ingått ett högtidligt förbund med Gud om, att lyda hans röst. De hade lyssnat till Guds lags ord, som uttalades på skräckinjagande sätt från Sinaiberget, mitt uppe i tordön och blixtar samt jordskalv. De hade hört tillkännagivandet från Guds egna läppar: ”Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.” {Andra Moseboken 20:1-6.}

Aron och hans söner hade hedrats, genom att kallas till berget, för att vara vittnen till Guds härlighet. ”De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet.” {Andra Moseboken 24:10.} Gud hade valt ut Nadab och Abihu till det heligaste arbete, fördenskull ärade han dem på det mest förunderliga sätt. Han gav dem en syn av sin storslagna härlighet, så att de scener de skulle bevittna på berget, skulle stanna kvar i deras minnen och bättre kvalificera dem till hans tjänst och ge honom den upphöjda ära och vördnad inför folket, som skulle skänka dem klarare begrepp om hans karaktär och väcka sann lydnad och aktning för hans krav på dem.

Innan Mose lämnade sitt folk, för att gå upp på berget, läste han upp för dem paktens ord, som Gud hade utfärdat och de svarade samstämmigt: ”'Allt vad HERREN har talat vill vi göra.'” {Andra Moseboken 19:8.} Hur stor måste inte Arons synd ha varit, hur förargelseväckande i Guds ögon!

Medan Mose mottog Guds lag på berget, berättade Herren för Mose om Israels upprörande synder och bad honom om, att lämna folket, så att Gud kunde utplåna det. Men Mose gick i förbön hos Gud för folket. Ehuru Mose var den saktmodigaste man, som någonsin har levat, stod nu på spel intresset åt det folk, som Gud hade satt Mose till att leda. Han förlorade sin naturliga förlägenhet och med enastående och vidunderlig frimodighet gick han i förbön inför Gud för Israel. Han ville inte ge sitt samtycke till, att Gud skulle utplåna sitt folk, fastän Gud hade lovat honom, att efter deras utrotande upphöja Mose och väcka upp ett bättre folk, än Israel.

Mose segrade. Gud besvarade hans allvarliga bön om, att inte sudda ut sitt folk. Mose tog pakttavlorna, de Tio Buden, och steg ned från berget. Israels barns stojande dryckeslag nådde hans öron långt innan han kom till lägret. Då han såg deras avgudadyrkan och eftersom de på det mest markanta vis hade brutit pakten, blev han överväldigad av sorg och leda över deras djuriska avgudadyrkan. Förvirring och skam grep honom och han kastade tavlorna i marken, så att de förstördes. Då de hade brutit sin pakt med Gud, tillkännagav Mose för dem, genom att slå sönder tavlorna, att Gud också hade brutit sin pakt med dem. De tavlor, som Guds lag var skriven på, hade brutits itu.

Aron försökte med sin älskvärda natur, så milt och behagligt som möjligt, att lugna Mose, som om folket inte hade begått en så allvarlig synd och att han inte skulle ta det så hårt. Mose svarade i vrede: ”'Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?'” Aron svarade: ”'Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.'” {Andra Moseboken 32:21-24.} Aron ville få Mose till att tro, att ett fantastiskt mirakel hade omformat deras guldsmycken till en tjurkalvs gestalt. Han berättade ej för Mose, att han, tillsammans med konstförfarna män, hade skapat avbilden.

Aron hade tyckt, att Mose hade varit för omedgörlig inför folkets önskningar. Han ansåg, att om Mose vore mindre fast och stundom mindre beslutsam och om han skulle göra eftergifter för folket och tillfredsställa deras önskningar, skulle han få mindre bekymmer och djupare frid och samklang skulle härska i Israels läger. Han prövade därför denna nya linje. Han hade följt sitt naturliga temperament, genom att ge efter för folkets önskningar, undvikit missnöje och säkrat sig deras goda vilja och därmed förebyggt uppror, vilket han tänkte med säkerhet skulle komma, i fall han inte fogade sig efter deras önskemål. Men hade Aron stått utan att vackla för Gud; hade han med vrede och avsky bemött folkets önskan om, att göra gudar, som skulle gå framför dem, vilket deras planer förtjänade; hade han nämnt för dem deras skräck vid Sinai, där Gud hade uttalat sin lag med sådan härlighet; hade han påmint dem om deras högtidliga förbund med Gud om, att lyda alla hans fordringar; hade han förklarat för dem, att han inte, om det så kostade honom livet, skulle foga sig efter deras böner, skulle han ha vunnit så stort inflytande över folket, att ett fruktansvärt avfall skulle ha förebyggts. Men fastän hans inflytande, under Moses frånvaro, var menat att användas på rätt sätt, fastän han borde ha stått fast och orubblig som Mose, för att hindra folket från, att slå in på en syndig kurs, användes hans inflytande på fel sätt. Han var maktlös och kunde inte göra sig gällande, genom att försvara Guds ära och hålla hans heliga lag. Men på den felaktiga sidan härskade det ett mäktigt inflytande. Han befallde och folket lydde.

Då Aron tog det första steget i fel riktning, blev han omgiven av den anda, som tillskyndade folket och han tog ledningen och befallde som en general och folket var helt lydigt. Här hade Aron beslutat sig för, att gå med på de värsta synder, därför att detta var mindre svårt, än att stå som försvarare för det rätta. Ehuru han vände ryggen åt sin tidigare renhet och lät folket synda, tycktes han vara fylld med en för honom ny beslutsamhet och allvar samt nitiskhet. Hans räddhåga verkade gå upp i rök. Med en iver, som han aldrig hade visat, då han hade stått upp till försvar för Guds ära emot det felaktiga, fattade han tag om verktygen, för att utarbeta en kalv. Han gav order om, att bygga ett altare och, med förvissning om en bättre sak, förkunnade han för folket, att det i morgon skulle hållas högtid för Herren. Basunklangen underströk Arons ord, vilka upprepades från kompani till kompani i Israels här.

Arons entydiga övertygelse om det riktiga hos det felaktiga gav honom större inflytande hos folket, än Mose kunde ha haft, då han ledde dem på rätt kurs och dämpade deras upproriskhet. Vilken fruktansvärd andlig blindhet hade drabbat Aron, då han hävdade, att ljus var mörker och mörker var ljus! Vilken inbilskhet han led av, då han förkunnade en Herrens högtid till hyllning för en avgudabild! Här ses den makt Satan har över människor, som inte helt styrs av Guds Ande. Satan hade ställt sitt banér mitt ibland israeliterna. Där tronade det som Guds banér.

”'Detta är”, sade Aron utan darr på stämman eller skam, ”din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egypten.'” {Andra Moseboken 32:4.} Aron påverkade Israels barn till, att gå till större ytterlighet i avgudadyrkan, i stället för att rätta till deras inre. De var inte längre bekymrade över, att den brinnande härligheten och den flammande elden på berget måhända hade förtärt deras ledare. De tänkte, att de hade en general, som var lika lämplig för dem och de var beredda, att följa alla hans förslag. De offrade till sin guldgud; de offrade fredsoffer och hängav sig åt vällust, orgier och dryckenskap. De var säkra på, att deras många bekymmer i ödemarken inte berodde på, att de hade felat; utan då allt kom omkring, låg vanskligheterna hos deras ledare. Han var inte den rätta typen. Han var för stel och framhöll hela tiden deras synder för dem och varnade, tillrättavisade och behandlade dem enligt Guds misshag. Nu hade det införts en ny världsordning och de var nöjda med Aron och med sig själva. De tänkte: Bara Mose hade varit lika älskvärd och mild som Aron, vilken frid och harmoni skulle då inte ha härskat i Israels läger! De bekymrade sig inte längre om, huruvida Mose alls skulle komma ned från berget.

Då Mose såg Israels avgudadyrkan och hans vrede tändes över deras skamliga glömska av Gud, så att han kastade ifrån sig stentavlorna och hade sönder dem, kom Aron ödmjukt fram och tog emot Moses kritik med lugn och fattning. Folket tjusades av Arons älskvärdhet och kände vämjelse över Moses raseri. Men Gud ser inte som människor ser. Han fördömde inte Moses hetta och vrede mot Israels djupa förfall.

Den egentlige ledaren intog så sin ståndpunkt för Gud. Han hade kommit direkt från Herrens närhet, där han hade bett honom om, att avvända sin vrede från det vilsegångna folket. Nu hade han ett annat verk att fullgöra, som Guds tjänare, att försvara hans ära inför folket och låta dem se, att synd är synd och rättfärdighet är rättfärdighet. Han hade ett arbete att göra med, att uppväga Arons förfärliga inflytande. ”Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: 'Var och en som tillhör HERREN skall komma hit till mig.' Då samlades alla leviterna kring honom, och han sade till dem: 'Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.' Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. Och Mose sade: 'Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till HERRENS tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse.'” {Andra Moseboken 32:26-29.}

Här preciserade Mose ofläckad helgelse som lydnad mot Gud, att försvara det rätta och visa villighet, att genomföra Guds önskan även genom de obehagligaste plikter. Härigenom visas, att Guds kraft övergår vänners krav och de närmaste släktingars liv. Levis söner helgade sig själva åt Gud, för att fullborda Guds dom mot förbrytelse och synd.

Både Aron och Mose syndade, genom att inte ge Gud ära och härlighet vid Meribas vatten. De var bägge trötta och spända på grund av ständiga klagomål från Israel och, vid en tidpunkt, då Gud var för nådig, för att visa folket sin härlighet, för att mjuka upp och kuva deras hjärtan samt leda dem till ånger, åberopade Mose och Aron sin makt, att öppna klippan för dem. ”'Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?'” {Fjärde Moseboken 20:10.} Här var ett gyllene tillfälle, att helga Herren i deras mitt, att visa dem den långmodige Guden och hans ömma medömkan för dem. De hade knorrat emot Mose och Aron, därför att de inte hade funnit något vatten. Mose och Aron tog knorrandet som en stor prövning och vanära för dem själva och glömde, att det var Gud, som folket klagade på. Det var Gud, som de syndade emot och vanärade, inte dem, som var utvalda av Gud till, att genomföra hans avsikter. De hånade sin bäste Vän, genom att tillskriva Mose och Aron sina olyckor; de knorrade över Guds förutseende.

Dessa goda ledares synd var stor. Deras liv kunde ha varit strålande in i minsta detalj. De hade varit väldigt upphöjda och ärade; likväl har Gud inte mera överseende med synd hos dem i upphöjda positioner, än han gör hos dem i blygsammare ställningar. Många bekännande kristna betraktar sådana, som inte tillrättavisar och fördömer fel, som medkännande personer och faktiska kristna, medan de anser, att det rättas frimodiga försvarare, som i sin rättskaffenhet ej ger efter för ohelgad påverkan, är utan fromhet och kristen anda.

De, som står upp till försvar för Guds ära och håller fast vid sanningens renhet till varje pris, kommer att få många prövningar, liksom vår Frälsare gjorde i frestelsens öken. Samtidigt kan de, som ger efter för frestelser, som inte har mod till, att fördöma fel, utan är tysta, när deras inflytande behövs till försvar för det rätta mot varje påtryckning, undvika många hjärtesorger och mycken rådvillhet. De kommer också att mista en väldigt rik lön, även om de vinner sina själar. De, som är i harmoni med Gud och som genom tro på honom får styrka till, att motstå det felaktiga och försvara det rätta, kommer alltid att ha svåra strider att utkämpa och måste ofta stå nästan helt ensamma. Men dyrbara segrar blir deras, när de gör sig avhängiga av Gud. Deras moraliska omdöme blir starkt och klart och deras moraliska krafter i stånd till, att stå emot osunt inflytande. Deras renhet kommer, liksom Moses, att vara av det ädlaste slag.

Arons milda och eftergivna anda och hans önskan om, att behaga folket, hade förblindat hans ögon för deras synder och för deras förbrytelsers ohygglighet, så han fann sig i dem. Hans tillvägagångssätt, som stärkte det felaktiga och synden i Israel, kostade tre tusen människors liv. Vilken motsats är inte detta till Moses tillvägagångssätt! Efter att han hade vittnat för folket om, att de inte kunde driva gäck med Gud, utan att straffas; efter att han hade visat dem Guds misshag på grund av deras synder, genom att ge den ohyggliga ordern om, att slå ihjäl vänner och släktingar, som höll fast vid sitt avfall – efter domsverket, för att avvärja Guds vrede, oberoende av deras förståelse för vänners och släktingar fortsatt hårdnackade uppror – var Mose redo för en annan gärning. Han ville utröna, vem som var Guds vän och vem, som var folkets vän.

”Nästa dag sade Mose till folket: 'Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till HERREN. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.' Mose gick tillbaka till HERREN och sade: 'O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.' HERREN svarade Mose: 'Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd.' Så straffade HERREN folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.” {Andra Moseboken 32:30-35.}

Mose gick i förbön hos Gud för det syndande Israels bästa. Han försökte inte, att förringa deras synd inför Gud; han ursäktade dem inte för deras synd. Han medgav rent ut sagt, att de hade begått en allvarlig synd, genom att göra sig gudar av guld. Så lade han undan sin blygsel, eftersom Israels angelägenheter var så kraftigt inflätade i hans liv, att han gick frimodigt till Gud och bad honom, att tillge hans folk. I fall deras synd, bad han, var så stor, att Gud inte kunde tillge dem och om deras namn måste strykas i hans bok, borde Herren hellre sudda ut hans namn. Då Herren förnyade sitt löfte till Mose, att hans ängel skulle gå framför honom och leda folket till det utlovade landet, visste Mose, att hans bön var besvarad. Men Herren försäkrade Mose om, att i fall han bleve provocerad till, att hemsöka folket för deras överträdelser, skulle han med säkerhet också straffa dem för denna förfärliga synd. Men om de från och med nu vore lydiga, skulle han stryka ut denna stora synd i sin bok.
Ellen G. White