Review and Herald d. 30. juli 1889

tillbaka

Erfarenheter på Väg från Battle Creek till Williamsport

Lång tid före lägermötet i Williamsport, hade jag lovat bröderna i Pennsylvania, att jag, om Herren ville ge mig krafter, skulle övervara deras lägermöte. Under delstatsmötet i Des Moines, Iowa, i fjol höst, gav Herren mig ett budskap till folket, och deras hjärtan rördes till, att reagera på ljuset. Genom stående omröstning, blev jag inbjuden till, att delta på lägermötet i Iowa. Jag sade till folket, att i fall jag vore på den här sidan om Klippiga Bergen, och Herren ledde mig därtill, skulle jag gladeligen godta inbjudan. Men då tidpunkterna för lägermötena tillkännagavs i Review, såg jag att möterna i Iowa och Pennsylvania skulle infalla samtidigt. Jag blev rådvill beträffande min uppgift, och bad om Herrens vägledning. Efter att saken hade lagts fram för de predikande bröderna, i hopp om möjliga ändringar, men utan att några gick att göra, beslutade jag till sist mig för, att delta vid mötet i Williamsport.

Jag skulle ha besparats en lång och utmattande resa, om jag hade deltagit på Iowamötet, i stället för på mötet i Williamsport. Efter att ha skrivit till de ansvariga i Iowa, och inte fått svar om tingens tillstånd där, tycktes min uppgift klar, att bege mig till Pennsylvania, i synnerhet som brev från bröderna kom vecka efter vecka, och uppmanade mig allvarligt, att jag ej skulle grusa deras förhoppningar. Mötet i Williamsport skulle äga rum nästan omedelbart efter lägermötet i Kansas, där jag hade verkat i tre veckor. Jag behövde vila, då jag återvände till Battle Creek, men av det blev inget; för nya, besvärliga bördor lades på mig.

Den 30. Maj, på kvällen, lämnade vi Battle Creek på väg till Williamsport. Vårt tåg var försenat med en och en halv timme. På grund av det ihållandet regnet, måste tåget gå långsamt, så nästa morgon fann vi oss tre timmar försenade och ej kunna ta det avsedda tåget till Elmira, New York. I Buffalo blev vi sittande i fem timmar, och då vi äntligen nådde fram till Elmira, sade man åt oss, att det var omöjligt att resa till Williamsport, eftersom broarna var bortspolade och järnbanan helt förstörd. Man sade slutligen till oss, att det bästa vi kunde göra, var att stanna i Elmira, ty där skulle det vara bekvämare för oss, än någon annanstans Vi steg därför av tåget med tanken, att stanna kvar i Elmira. Vi var endast två damer, som reste ensamma. Men efter några minuters eftertanke bordade vi åter tåget; för vi hade beslutat oss för, att komma så nära vår destination, som vi kunde. Vi hoppades, att rapporterna om järnvägens dåliga skick skulle vara överdrivna. Vi träffade broder Teft med familj på väg till mötet. Knappt två och en halv kilometer från Canton stannade tåget, då spåret var alldeles ödelagt, och vek in på ett sidospår. Här blev vi stående hela Sabbaten, ehuru vi hade tänkt, att vi skulle ha varit i Williamsport klockan 5 på Fredag eftermiddag.

Jag måste snart lämna sovvagnen, då luften var väldigt dålig. Det gick nämligen inte, att ha fönstren öppna på grund av det starka regnet, och vagnen var full av människor, av vilka somliga fördrev tiden med, att spela kort och röka tobak. Men vi fann en behaglig plats i passagerarvagnen, där vi kunde hålla Herrens Sabbat i ro. Fastän vi ängslades, kunde vi koncentrera oss på Herren.

Då vi inte tog oss längre, och ej kunde vistas i sovvagnen, tänkte vi, att vi tre damer kunde få lov till, att göra vår toalett i sovvagnens toalettutrymme, men då vi hade uttryckt vårt önskemål, sade sovvagnskonduktören genast, att det stred mot reglerna och kunde inte tillåtas. Denne man verkade inte ha minsta förståelse för vår svåra belägenhet. Men vi är glada över att kunna säga, att detta var första gången, som vi stött på sådan bristande artighet under våra många resor. Tidigare har vi alltid mött vagnskonduktörer, som har varit beredda, att bistå passagerare i obehagliga omständigheter. Konduktörer har visat taktkänsla, uppträtt som gentlemen, och försökt, att göra det oundvikliga så behagligt som möjligt. Dagkonduktören var väldigt vänlig och tillmötesgående, och hans hövliga sätt skilde sig märkbart från sovvagnskonduktörens i allt ohyfsade uppförande.

Medan vi väntade på detta ställe, passerade ett reparationståg oss, och snart var tjugo män ivrigt i färd med, att laga banan, som hade spolats bort av det stigande vattnet. På kvällen upplystes vi om, att spåret var så pass åter inståndsatt, att vi kunde färdas vidare till Canton. Vi rörde oss högst försiktigt framåt över den nylagda banan, men erfor snart, att det var omöjligt att komma längre, än till Canton med järnvägen, eftersom översvämningen hade sköljt bort allting framför sig.

Det var omöjligt för oss, att underrätta våra vänner om, var vi befann oss, och hur vi mådde; för alla förbindelselänkar till den övriga världen var avskurna. Vi visste, att de skulle vara oroliga för oss och hade fördenskull redan i Buffalo telegraferat till Williamsport, att vi skulle anlända vid midnatt; men vi var inte alls säkra på, att telegrammet skulle nå fram. Nu försökte vi igen, att sända ett telegram till Williamsport via New York, men fick till svar, att alla telegraflinjer låg nere, och att anknytning var ogörlig.

Inte fullt 26 kilometer från Canton hade tio människor omkommit, och mellan Canton och Williamsport hade arton broar svepts bort. Många hus och två stora kvarnar hade sköljts bort i dalen av den förfärliga vattenfloden. I Canton var man ivrigt sysselsatta med, att reparera vägen. En slänt hade rasat, men hade ersatts med en tillfällig bro, som tåget kunde färdas över. Men man sade åt oss, att det skulle dröja flera veckor, innan vägarna hade lagats ända till Williamsport. Bron i Canton, som förband den ena delen av staden med den andra, hade också rivits bort, och den tidigare stilla ån hade förvandlats till en rasande ström. En man såg, att en lada nära invid strömmen snart skulle spolas bort. Han vågade sig flera gånger in i den, för att rädda diverse tillhörigheter. Han blev varnad för faran, men vågade sig ändå in en gång för mycket. Floden rev ladan med sig, och mannen drunknade. Fem timmar senare återfann man hans livlösa kropp. Medan vi betraktade ruinens sceneri, låg han i sin likkista. Ack, hur starkt denna scen påminnde om livets osäkerhet!

Kunnigt folk förklarade, att det skulle ta veckor, innan järnvägen hade blivit tillräckligt återställd, så att trafik skulle gå att återuppta. Alla passagerare till Williamsport, med undantag för vårt sällskap, bestämde sig för, att återvända till Elmira. Dock beslutade vi oss inte för, att vända om, för vi var överbevisade om, att vi hade gjort vårt yttersta, för att komma fram. Senare hörde vi, att vägen mellan Canton och Elmira också var oframkomlig, och att de passagerare, som hade anträtt återresan, måste uppehålla sig på ett sidospår till på Måndagen.

Vi tog in på hotell i Canton och ansåg, att vi hade mycket att vara tacksamma för. Våra liv hade skonats under många faror. Efter Sabbaten försökte vi, att få fatt i häst och vagn, som kunde föra oss till Williamsport. Hotellägaren lovade, att köra oss på Måndagen, i fall vägarna var farbara. Williamsport ligger 64 kilometer från Canton. På Söndag morgon sade han till oss, att det skulle vara den största dårskap, att försöka att komma till Williamsport, innan vägarna hade reparerats. Det inrapporterades, att vägen på många ställen var så söndrad, att endast djupa diken återstod, och att den på andra ställen var full av bråte från floden. Alla broar, både små och stora, var borta. Broder Rockwell från Roaring Branch kom emellertid med häst och vagn och hämtade oss till sitt hem, 16 kilometer från Canton, sedan han hade blivit medveten om vår belägenhet. I Roaring Branch har vi en församling, och då bröderna och systrarna här hade hindrats från, att resa till lägermötet på grund av översvämningen, önskade de, att jag skulle tala till dem på Tisdag kväll. Det var oss under dessa omständigheter särskilt kärt, att råka själar med samma dyrbara tro som vi.

Vägarna var inte så dåliga, som vi hade väntat; dock kunde vi överallt se spår av den förfärliga ödeläggelsen. I Ralston hade två stora kvarnar, jämte andra byggnader, slungats bort, och många liv hade gått förlorade. Formen på spårskenorna hade förvrängts på ett märkligt sätt.

Vi träffade en ung man, som var på väg till Williamsport till fots, och han trodde, att vi måhända skulle komma till Williamsport, om vi toge vägen längs bergen; men vägen i dalen var alldeles oframkomlig. Detta kunde tyckas vara ett vågspel; men vi beslutade oss för, att försöka, och på Tisdag morgon gav vi oss i väg i en bra vagn med två förspända hästar och ledsagade av två män. Längs hela vägen var arbetare i färd med, att iståndsätta vägen, och bygga broar. Vägen var i uselt skick, men absolut inte ofarbar, och vi beslutade oss för, att resa så långt det gick. Först då vi kom till ett oöverstigligt hinder, vände vi tillbaka till Roaring Branch, inte tidigare. Vi har färdats på farliga vägar i Colorado, men aldrig på någon, som varit värre, än den från Canton till Williamsport. Mitt hjärta vände sig i bön till Gud, att hans änglar måtte gå framför oss och bevara oss för det onda.

Vi måste flera gånger korsa vattendrag, där broarna var borta, och forcera andra allvarliga hinder; men min sekreterare och jag själv tog oss alltid fram vid behov på en planka, och männen ledde hästarna försiktigt nedför och uppför de branta backarna och slänterna. Hotellvärdens ord besannades: På många ställen, där det gått en fin väg, återstod det bara diken, medan andra avsnitt var fulla av klippblock, som låg ojämnt fördelade i stora högar, som om hela vagnslaster av dem hade tippats längs vägen. Vi fick gå åtskilliga kilometer under resan, och det var nästan ett mirakel, att jag klarade av strapatserna så väl, som jag gjorde. Jag bröt fotlederna för flera år sedan, och sedan dess har de varit svaga. Före avresan från Battle Creek till Kansas, vrickade jag ena foten så illa, att jag under en tid måste använda kryckor. Men på denna resa kände jag ingen svaghet eller smärta och tog mig över de skrovliga, glidande stenarna.

På ett ställe var vägen spärrad framför oss av ett stort träd, som hade fallit tvärs över vägen, och då vi försökte, att ta oss över det, gick vagnaxeln av. Men vi hade tänkt till och tagit med oss redskap och stroppar för sådana eventualiteter, och vi ersatte axeln med en tjock trädgren och körde vidare. Ett annat stort träd, som blott delvis hade fallit, spärrade vägen med sina tunga grenar, vilka vi måste hugga av, för att komma vidare. Ett tredje träd kunde vi varken köra över eller hugga bort, utan vi måste göra en väg runt det. Med skickligt körande tog vi oss igenom skogarna.

Då vi var många kilometer från bebodda trakter, började det att regna, blixtar ljungade och åskan mullrade; men vi körde 27 kilometer till, utan att se skymten av bebyggelse, och vi började verkligen att ängslas över, att vi skulle nödgas, att övernatta ute i skogen, eftersom det skulle vara förenat med stor fara, att färdas i mörkret. Men strax före mörkrets inbrott fick vi syn på den lilla byn Trout Run. Vi fann den dessvärre full av tecken på ödeläggelse och ruin. Dock fann vi en tillflyktsort på ett litet tyskt hotell, vars ägare sade, att han visst kunde tillhandahålla rum och sängar, men ingen mat, för sådan hade de inte. Nå, vi själva var rikt försedda med proviant. Det var med nöd och näppe, som vi lyckades att tända eld med hjälp av några cigarraskar, men den var inte tillräcklig, för att torka våra blöta kläder. Dock var vi glada över, att både vi själva och våra hästar hade kommit helskinnade fram så här långt.

I Trout Run sade man till oss, att det var helt omöjligt, att köra vidare. Vi kunde förvisso ta oss över floden i en liten båt, men hur skulle hästarna och vagnen komma över? Vi föreslog bygget av en flotte, att frakta vagnen på.

Medan dessa förberedelser för vår flottning vidtogs, gick vi ut, för att se på den drabbade byn. De, som aldrig har bevittnat en sådan scen, kan knappast föreställa sig den. Stormfloden hade orsakat ohygglig förödelse. Staket, trädstammar, gamla skåp, skräp och föremål av alla de slag hade vräkts ned i dalen och blivit till en enda röra. Broar var bortrivna, vägar bortspolade, järnvägsräls uppsliten. Ett hus pekades ut för mig som en gång byns skönaste; men nu var de rika, välskötta tunnlanden mark dolda av sand och upprivna träd. På den plats, där jag stod, låg det nästan en meter sand över åkerns grödor. Den ödeläggelse, jag här såg, övergår min förmåga att beskriva.

Efter tre timmars förlopp var flotten färdig och en båt framskaffad. Ett rep fästes vid flotten, på vilken vagnen hade ställts, och så drogs flotten över till andra sidan av två män, som hade rott till andra sidan av vattendraget. Skälvande av fruktan, såg vi den första hästen simma över; ty stundtals slog vågorna över honom. Då den skulle försöka, att stiga upp på stranden, kämpade den så våldsamt mot böljorna, att den gled ut ur repet, som skulle leda den, och då stranden var väldigt brant, ja, bildade ett tak, eftersom vattnet hade grävt ur jord där, verkade det förfärligt vanskligt för hästen, att få fotfäste. Den lyckades dock omsider, att ta sig upp. Den andra hästen var större och lugnare, och då en skicklig ryttare simmade över med den, var det mindre besvärligt för denna, att komma upp. Då det ädla djuret steg upp ur vattnet, kunde jag inte undvika, att prisa Gud högljutt, samtidigt som jag grät som ett barn. Vi blev sedan rodda över i en båt och snart satt vi åter i vagnen på vägen till Williamsport.

Alla dessa tecken på härjande och ödeläggelse runt omkring oss påminde oss kraftfullt om de scener, som kommer att inträffa, när Kristus uppenbaras. Hur raskt tecknen på hans ankomst fullbordas inför våra ögon, men hur få det är, som låter sig erinras om ödeläggelsen, som så snabbt närmar sig! Hur få det är, som vill ödmjuka sina själar, ångra sina synder, tro på Kristus och bli frälsta i det eviga riket!

Då jag såg mig om och skådade profetiornas uppfyllelse, beslutade jag mig för, att vaka och be mera, än någonsin och att lyssna noggrannare till Kristi röst. Jag önskade, att förstå allt mera av Guds eviga sanningar, att gå framåt och uppåt samt att samla varje ljusstråle, Gud sänder oss, för att kunna visa tillrätta, uppmuntra och väcka andra till tro, hopp och kärlek och bli ett ljus för alla, jag arbetar för med röst eller penna. Hur fort våra dagar försvinner! Kristus säger till oss: ”’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.” {Lukasevangeliet 19:42.} ”’Tänk om du i dag hade förstått” – det är oss, han tilltalar i dessa ord. Han talar till sitt folk, vars sinnen är förmörkade, eftersom de förkastar hans nåd. Medan de tror om sig själva, att de är rika och intet saknar, vet de inte, att de är fattiga och eländiga, blinda och nakna. Det är på tiden, att Guds folk vaknar! Det är på tiden, att komma till den himmelske köpmannen och köpa av honom guld, luttrat i elden, och vita kläder, så att vi kan skyla vår nakenhets skam; att erhålla den himmelska ögonsalvan, så att vi ser Guds försyns styrande hand och bli redo, att ta emot konungarnas Konung, när han kommer.

Vi ankom till Williamsport Onsdag, den 5. Juni klockan 3 om eftermiddagen. Lägermötet hade börjat dagen förut. Jag var svårt utmattad både till själ och kropp som följd av vår besvärliga och farofyllda resa; men samtidigt tacksam för, att Herren hade hållit sin beskyddande hand över oss.