Review and Herald d. 4. augusti 1874

tillbaka

Kristi frestelse (fortsättning)

Kristus hade kommit till världen, för att kullkasta Satan och släppa lös hans bundna fångar. Med sitt eget segrande liv skulle han motstå Satans frestelser och ge människorna ett exempel de kunde följa. Så snart, som Jesus kom ut i ödemarken, för att bli frestad, förändrades hans ansiktsuttryck. Härligheten från Guds tron, som återspeglades i hans anlete, då himlen öppnade sig och Faderns röst förkunnade, att detta var hans Son, den älskade, som han hade sin glädje i, var nu borta. Världens syndaskuld vilade tungt på hans själ, och ansiktet bar prägel av en sorg och själssmärta, som människor aldrig hade erfarit. Han kände, hur en oemotståndlig svallvåg av lidelse hade fått fritt utlopp i världen och åsamkat människorna obeskrivliga plågor. Aptiten och lidelserna hade i stigande grad tillfredsställts från generation till generation sedan syndafallet, och människorna hade till slut så litet moralisk kraft, att de inte längre kunde segra utan hjälp. Å människornas vägnar skulle Kristus segra över aptiten, genom att bestå ett förfärligt prov på detta område. Ensam skulle han vandra på frestelsens väg, och ingen skulle få hjälpa, trösta och stötta honom. Han skulle utkämpa en strid mot mörkrets makter.

Eftersom människorna inte förmådde, att stå emot Satans frestelser, åtog Jesus sig uppgiften. Han bar bördan för människorna och vann å deras vägnar över aptiten. Å deras vägnar måste han visa en självförnekelse, uthållighet och principfasthet, som var större, än hans förfärliga svält. Han måste få en makt över aptiten, som var starkare, än svälten, ja, starkare, än själva döden.

Då Kristus bestod provet på aptitens område, var han inte som Adam i det vackra Eden, med strålglansen från Guds härlighet på allt, som omgav honom. Nej, han befann sig i en tröstlös ödemark, omgiven av vilddjur. Allt omkring honom var nedslående, och verkade frånstötande på människonaturen. I sådana omgivningar fastade han i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och han åt inget under den tiden, och då de dygnen hade gått, led han av svält (Lukasevangeliet 4:2). Han hade magrat på grund av den långa fastan, och han var utsvulten. Han var värre anfäktad än någon annan och såg inte ut som en människa.

Så här började Kristus ett liv i strid, för att besegra den mäktige fienden. Han bestod just det prov Adam inte mäktade med. Om han segrade, kunde han bryta Satans makt och befria människorna från syndafallets skam och vanära.

Allt gick förlorat, då Adam gav efter för aptiten. Frälsaren, som var både Gud och människa, tog Adams plats och genomförde en fruktansvärd fasta på nästan sex veckor. Längden på denna fasta är det starkaste bevis för, hur syndig en förvänd aptit är, och vilken makt den äger över människan.

Som människa steg Kristus ned till det lägsta av mänskligt elände. Han gjorde sig till ett med den svaga och fallna människan. Som Guds Son höll han fast i Guds hand. Men han bar icke människornas syndaskuld, för att ge dem tillfälle till, att fortsätta i överträdelse. Denna hade gjort människan skuldsatt till lagen, en gäld, som Kristus måste betala med livet. Kristi prövningar och lidelser skulle få människorna att förstå, vilken stor synd de begick, då de överträdde Guds lag, och hjälpa dem till omvändelse och lydighet, och genom lydighet bli godtagna av Gud. Hans rättfärdighet skulle tillräknas människorna, och det skulle ge dem ett så högt moraliskt värde för Gud, att deras försök till, att hålla hans lag, kunde godtas. Kristi uppgift var, att genom sin mänskliga natur försona människan med Gud och att genom sin gudomliga natur försona Gud med människan.

Så snart, som Jesu långa fasta i ödemarken började, var Satan där med sina frestelser. Han var klädd i ljus och utgav sig för, att vara en ängel från himmelen, sänd, för att trösta honom och befria honom från hans lidande. Han försökte, att få Jesus till att tro, att Gud inte krävde av honom, att han verkligen skulle gå igenom den självförnekelse och de lidanden, som väntade på honom. Han sade sig vara utsänd från himmelen med budskapet, att Gud endast önskade, att utröna, om han var villig till, att utstå allt detta.

Satan förklarade för Jesus, att han bara behövde inleda sin vandring på den blodbestänkta stigen, inte att han behövde gå på den. Liksom Abraham, skulle han prövas, för att det skulle bli uppenbart, huruvida han tänkte vara fullkomligt lydig. Han sade också, att han var den ängel, som hejdade Abrahams hand, då kniven var lyftad, för att offra Isak. Nu hade han kommit, för att rädda Jesu liv. Det var inte nödvändigt för honom, att utstå denna gnagande hunger och så dö av svält. Han skulle hjälpa honom med, att genomföra en del av frälsningsplanen.

Guds Son avvisade alla dessa snärjande frestelser. Han höll fast vid sin föresats, att han både enligt anden och bokstaven skulle genomföra planen in i minsta detalj så, som planen hade lagts för fallna människors frälsning. Men Satan hade flera frestelser, för att fånga Jesus och få herravälde över honom. I fall det inte lyckades med en, skulle han försöka med en annan. Han trodde, att han skulle klara det, enär Kristus hade nedvärderat sig och blivit människa. Han inbillade sig, att hans förklädnad som ängel inte skulle bli genomskådad. Han lät, som om han betvivlade, att Jesus kunde vara Guds Son, så utmagrad som han var och så hemsk, som den här platsen var.

Kristus visste, att han som människa inte kunde mäta sig med himmelens änglar till utseendet. Satan framhöll starkt, att i fall Jesus verkligen var Guds Son, måste han kunna bevisa, att han ägde en så upphöjd ställning. Han frestade Jesus på aptitens område. Han hade besegrat Adam på denna punkt, och han ägde herraväldet över hans avkomma. Genom att tillfredsställa aptiten, hade han fått dem till, att reta Gud genom sin synd, till dess deras förbrytelser var så förfärliga, att Gud utplånade dem med vattenfloden.

Det var en direkt följd av Satans frestelser, att israeliterna hade gett aptiten fria tyglar, och därmed förletts till, att begå allvarliga synder. Dessa föranledde, att de drabbades av Guds straffdomar och omkom i ödemarken. Han menade, att han skulle kunna besegra Kristus på samma område. Han sade Kristus, att en av de upphöjda änglarna hade förvisats till jorden, och att Kristi utseende tydde på, att han inte var Guds Son, utan att han var denne fallne ängel, och att detta var orsaken till, att han var utsvulten och hade ett så förfärligt utseende.

Därnäst gjorde Satan honom uppmärksam på sitt eget tilltalande utseende, klädd som han var i ljus och med stor makt. Han hävdade, att han var ett sändebud, som kom direkt från Guds tron, och påstod sig ha rätt till, att kräva bevis på, att Jesus var Guds Son. Om det var möjligt, skulle Satan gärna avstå ifrån, att tro på det, som uttalades från himmelen, då Jesus blev döpt. Han var fast besluten, att besegra Jesus och om möjligt säkra sitt eget herravälde och sitt liv. Hans första frestelse gällde aptiten. På den punkten hade han nästan hela världen under kontroll, och hans frestelser mot Jesus var anpassade till plats och omständigheter. Det gjorde frestelsen på aptitens område nästan överväldigande.

Kristus kunde ha utfört ett mirakel, för att gynna sig själv, men det skulle inte ha varit förenligt med frälsningsplanen. De många storgärningarna under Kristi liv visar, att han ägde makt, att utföra underverk, till det bästa för en lidande mänsklighet. Genom ett mirakel gav han fem tusen människor mat med hjälp av fem bröd och två små fiskar. Detta visar hans undergörande förmåga, och att han kunde ha stillat sin svält. Satan inbillade sig, att han kunde få Jesus att tvivla på orden, som kom från himmelen vid hans dop. Och i fall han kunde få honom att betvivla, att han verkligen var Guds Son, och tvivla på orden från Fadern, skulle han vinna en stor seger.

Han fann Kristus allena ute i ödemarken, utan mat och under stora lidanden. Omgivningarna var trista och tröstlösa. Satan antydde för Kristus, att Gud inte tänkte låta sin Son vara utan mat och utsatt för så oerhörda lidanden. Han hoppades, att han skulle beröva Kristus tilliten till sin Fader, som hade låtit honom hamna i denna hopplösa belägenhet ute i ödemarken, där det aldrig hade funnits spår av människor. Satan hoppades, att kunna så varaktiga tvivel angående Faderns kärlek, och att Jesus, som var så nedtryckt och plågad av sin förfärliga svält, skulle göra ett mirakel till egen förmån, och undandra sig sin himmelske Faders ledning. Detta var verkligen en frestelse för Kristus. Men inte för ett ögonblick lät han den få plats i sitt sinne. Han tvivlade inte för en sekund på Faderns kärlek, även om han tycktes vara nedtryckt av obeskrivlig smärta och ångest. Satans frestelser var listigt uttänkta, men de rubbade inte Guds Sons rättskaffenhet. Hans tillit till sin Far var oförändrad.