Review and Herald d. 12. augusti 1884

tillbaka

Enhet och kärlek

Text: ”Älska varandra uppriktigt.” Romarbrevet 12:9.
Den stora lärdom, som Kristus förmedlade till oss genom sitt liv och sitt exempel, var den om enhet och kärlek mellan bröder. Denna kärlek är ett kännetecken på hans lärjungar, den är det himmelska legitimationsbeviset, som den kristne bär på inför världen. ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.’” {Johannesevangeliet 13:35.} Kärlek till Gud och människor skall vara en invävd princip i själen, ty det är det enda sätt, varpå den kristne kan ”få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen.” Andra Petrusbrevet 1:4.

Det skiner ett stort ljus, och vissa har tagit emot det dyrbara ljuset och håller fast vid det med jubel. Men Satan har haft för stor makt även över dem. De har inte ägt ett ivrigt och klarvaket, osjälviskt intresse svarande mot sanningen, som de tror på. Kärlek har varit en bristvara, och vår listige fiende är högst tillfreds med det. Han är uppfinnaren av ondska, missunnsamhet, avund, hat och splittring, och han gläder sig, när dessa ogräs stryper kärleken, den ömtåliga plantan av himmelskt ursprung. I sin försyn tillåter Gud dem, som är bedragna av fienden och har valt fabler i stället för oförfalskad sanning, att hysa samma känslor mot dem, som håller Guds bud, som den judiska nationen närde mot sin Mästare – känslor, som ledde till, att de förkastade honom som den utlovade Messias, och överlämnade honom till, att lida en förfärlig död. Men när Guds folk möter motstånd från mörkrets makter och den ogudaktiga omgivningen, dras de närmare varandra.

Spörsmålet dyker upp igen och igen: Varför låter Gud dessa prövningar att komma, och varför detta hat mot dem, som älskar Jesus och håller hans bud? Jesus led för oss, och vi uppmanas till, att tänka ”på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare”, så att vi inte förtröttas och tappar modet. {Hebréerbrevet 12:3.} Kampen mellan mörkrets makter och ljusets makter fortsätter ständigt. Kristus och Satan är bägge på slagfältet: Kristus för att frälsa till det yttersta alla, som kommer till honom; medan Satan beslutsamt plågar och kontrollerar. Satan är arg på de rättfärdiga; för deras liv och lydnad mot Gud för dem i ständig kollision med hans planer och önskningar.

Vi lever nu under den avbildande försoningsdagen. Det stora och högtidliga arbetet fortskrider i den himmelska helgedomen. Det förväntas, att alla människor i sorg över synden skall rannsaka sina själar inför Gud; det krävs, att varje hjärta skall vara i harmoni med den gudomliga viljan. I denna betydelsefulla tid ställer den store fienden sig mellan människorna och deras Skapare. Han försöker hela tiden, att skilja Guds folk från Jesu kärlek, att få bort dem från hans beskyddande omsorg. Det är han, som frestar den mänskliga själen till fåfänglighet. Han får människor till, att dra till sig uppmärksamhet, och får dem till, att ta emot beröm och ära, som borde ges till Gud. De största prövningar, som människorna möter, kommer som följd av deras blindhet för Satans frestelser.

Herren verkar å sitt folks vägnar. Han försöker, att knäcka den förfärliga makt, som Satan har över människors barn; och han skulle göra stora ting för dem, i fall de ville överlämna sig åt hans auktoritet, i stället för, att välja att tjäna Satan. Han verkade på ett förbluffande sätt för det forna Israel, för att frigöra dem från det förtryckande slaveriet i Egypten. Han gick igenom Faraos stolta land med storm och eld, med plåga och död. Han räddade dem från deras förnedrande slavtillstånd, och förde dem till ett gott land, ett land, som genom Hans försyn var förberett på dem, som en tillflyktsort från deras fiender, där de kunde bo i skuggan från hans vingar. Han förde dem till sig själv och omgav dem med sina eviga armar; i gengäld för all sin godhet mot dem, väntade han sig, att de inte skulle ha några andra gudar, än honom, den levande Guden, liksom att de skulle upphöja hans namn och göra det härligt på jorden.

Hela himmelen är angelägen om människan, och önskar, att hon skall bli frälst. Detta är Herrens stora mål med alla sina handlingar gentemot individen. Nu, år 1884, bönfaller Jesus vid nådatronen för sitt folk, och de himmelska härskarorna förundras oändligt mycket över, att endast ett fåtal bryr sig om, att befrias från de onda makternas slaveri, att ytterst få är villiga, att bruka alla sina krafter i harmoni med Kristus i den stora kampen för sin frälsning. Om människorna kunde se genom mörkret omkring sig, skulle de begripa, hur den store bedragaren försöker, att bevara dem som bitterhetens och syndens fångar. Hur allvarliga ansträngningar skulle de då inte vidta, för att avlägsna mörkrets gärningar, hur vaksamma skulle de inte vara, för att falla i frestelse, hur omsorgsfulla skulle de inte vara, för att upptäcka och avlägsna varje defekt, som ödelägger Guds bild i dem; hur ivrigt skulle de inte söka, att hålla sig i Jesu närhet, och vilka ärliga och uppriktiga bönesuckar skulle då inte stiga upp till himmelen, för att uppnå en mera naturlig, avslappnad, nära och lycklig vandring med Gud!

Jesus kom till jorden, för att bli, inte bara världens Frälsare, utan världens stora, upphöjda exempel. Hans liv var ett fullkomligt liv, ett liv i ödmjukhet, enkelhet, renhet och obegränsad tillit till Gud. Han var en sorgernas man, väl förtrogen med krankhet, förtvivlan och ångest och han lärde oss rent praktisk den stora läxan om trygg, konstant, osviklig tillit till vår himmelske Fader. Han tillåter frestelser, prövningar och vanskligheter att komma över oss. Frestelserna, prövningarna och vanskligheterna är hans nåds verksamma medel och de kommer över oss, för att få oss tillbaka varje gång, som vi villar oss bort från honom. Detta ger oss en djupare förnimmelse av hans närvaro och hans försyns omsorg. Friden, som övergår allt förstånd, ges inte till dem, som viker undan för prövningar, strider och självförsakelse. Vi kan inte rätt värdesätta friden och glädjen i Kristus, och det eviga livets gåva, i fall vi är ovilliga, att offra absolut allt, för att få dessa stora välsignelser.

Jesu öga vakar över oss varje ögonblick. I sin stora visdom och genom sin försyn tillåter Gud, att skyar kommer mellan våra själar och Rättfärdighetens Sol, för att vår tro skall stärkas och gripa tag om det stora hopp, de säkra löften, som strålar ofördunklade genom alla stormars mörker. Tron måste växa genom konflikt och lidande. Vi måste var och en lära oss, att lida och bli styrkta, och inte sjunka ned i modlöshet eller ge upp, när motgång eller olycka drabbar oss. Låt oss inte räkna våra liv som dyrbara för oss själva, utan låt oss vandra på pliktens väg och ge avkall på jaget för Kristi skull.

Vägen till frihet från synd går genom korsfästelse av jaget och kamp med mörkrets makter. Ingen bör tappa modet, genom att tänka på de allvarliga prövningar, som vi skall möta under Jakobskampen, som fortfarande väntar oss i framtiden. Vi skall arbeta allvarligt, ihärdigt, inte bara med tanke på framtiden, utan för nuet, för dagen i dag. Vad vi bör önska oss, är kunskap om sanningen, sådan den är i Kristus i dag, och personlig erfarenhet till hjälp för i dag och för den stundande framtiden. I dessa dyrbara, avslutande timmar av nådatiden är det av största vikt, att skaffa sig en djup och levande erfarenhet. På så sätt kan vi forma karaktärer, som säkrar vår befrielse under nödens tid.

Nödens tid är den smältdegel, som skall få de Kristusliknande sinnelagen att blomstra. Nödens tid är avsedd för Guds folk, att frånsäga sig Satan och alla hans frestelser. Den sista striden kommer att avslöja Satans sanna jag för Guds barn, de kommer att skönja, vilken gruvlig tyrann han är, och det kommer att hjälpa dem, såsom inget annat, till att få honom avlägsnad, ryckt upp med roten ur deras känsloliv. Ty att älska och främja synden är, att älska och ära syndens uppfinnare, Kristi dödlige fiende. När vi ursäktar synden och klänger oss fast vid våra fördärvade karaktärer, ger vi Satan utrymme i våra liv.

Fiendens verk är inte något, som sker plötsligt, utan förvarning. Resultatet kommer inte abrupt eller överraskande; det utgörs av en hemlig, smygande underminering av principernas fästningsverk. Det börjar i det lilla med små ting – till exempel försummad trofasthet mot Gud och förtröstan på honom allena, eller böjelsen för, att ge efter för världens krav, för att skaffa sig fördelar, i form av nya församlingsmedlemmar. Men snart nog öppnar sig ett väldigt svalg mellan församlingens pastors inställning och Guds ords enkla sanningar. Vår enda säkerhet består i, att rannsaka Skrifterna och i, att ofta ligga på knä inför Gud, varvid vi bönfaller honom enträget om, att genomsyra oss med sin Ande, så att när fienden kommer likt en stormflod, lyfter Herrens Ande upp ett banér mot honom. {Andra Moseboken 17:15; Jesaja 11:12.}

Det visar stor kärlek från vår himmelske Faders sida, när Han tillåter, att vi hamnar i omständigheter, som minskar världens tilldragningskraft och förmår oss till, att rikta in våra känslor på det himmelska. Ofta lär förlusten av jordiska välsignelser oss mer, än om vi äger dem. När vi går igenom prövningar och strider, är det inte ett bevis på, att Jesus inte älskar och välsignar oss. Guds medömkansfulla Lamm sätter likhetstecken mellan sina och de lidandes intressen. Han beskyddar dem varje sekund. Han känner till varenda sorg och förtvivlan; han är medveten om varje lockelse från Satan; han vet om varje tvivel, som plågar själen. Han känner med oss, när vi är sjuka; för han har upplevt mycket mer, än vi får lov till att erfara. Han led, då han blev frestad, så han vet, hur han kan komma dem till hjälp, som frestas. Således kan han föra många söner och döttrar till härlighet. Och när vi grunnar på detta, kommer den gudomliga kärleken att röra vid och verka på våra hjärtan.

Jesus, vår Advokat, inbjuder oss till, att vandra med honom. Han bönfaller Fadern å deras vägnar, som är frestade, gör fel och saknar tillräcklig tro. Han kämpar, för att lyfta dem upp till gemenskap med sig själv. Det är hans uppgift, att helga sitt folk, att rena, förädla, upphöja dem och fylla deras hjärtan med frid. Härigenom gör han dem skickade till härlighet, ära och evigt liv; till ett arv rikare och mer beständigt, än det, som en jordisk prins kan få.

Som Guds barn, medlemmar av kungafamiljen, skall vi uppamma osjälvisk kärlek till varandra. Vi måste sluta oss tätt samman, knyta våra hjärtan till varandra. Vi bör bevaka våra bröders intressen, även när vi menar, att de gör fel. Vi är inte ofelbara i oss själva; vi är inte odödliga. Elia var en mäktig man i Gud; likväl var han ”en människa som vi” {Jakobsbrevet 5:17, Bibel 2000.} Vi skall vara milda, vänliga och trofasta mot varandra. ”Om ni har kärlek till varandra”, säger Kristus, ”skall alla förstå att ni är mina lärjungar.’” {Johannesevangeliet 13:35.}

Kära bröder och systrar, om vi har Jesu religion i våra hjärtan, kommer den till uttryck i våra liv. Om vi älskar Kristus, kommer vi också att älska varandra. Låt våra liv tala starkare för vår Frälsare, än våra läppar. Det är genom ett välordnat liv och genom ett gudaktigt uppförande och tal, som Ni representerar honom för världen.

avsn nr:1
avsn nr:2
avsn nr:3
avsn nr:4
avsn nr:5
avsn nr:6
avsn nr:7
avsn nr:8
avsn nr:9
avsn nr:10
avsn nr:11
avsn nr:12
avsn nr:13
avsn nr:14
avsn nr:15