Review and Herald d. 14. augusti 1900

tillbaka

Förmätenhetens synd

I sitt agerande med människosläktet står Gud länge ut med de obotfärdiga. Han använder sina utsedda ombud för att kalla människor till trohet och erbjuder dem sin fulla benådning om de omvänder sig. Men eftersom Gud är långmodig, utnyttjar människorna hans barmhärtighet. ”Därför att domen inte genast fälls över det onda, styrks människors barn att göra det som är ont.” {Predikaren 8:11.} Guds tålamod och långmodighet, som bör mjuka upp och underkuva själen, har ett helt annat inflytande på de oförsiktiga och syndiga. Det leder till att de kastar av sig återhållsamheten och stärks i sitt motstånd. De tror att den Gud som har stått ut med så mycket från dem inte kommer att bry sig om deras perversitet. Om vi levde i en tid med omedelbar vedergällning, skulle brott mot Gud inte inträffa så ofta. Men även om det är försenat är straffet inte desto mindre säkert. Det finns gränser till och med för Guds tålamod. Gränsen för hans tålamod kan nås, och då kommer han säkert att straffa. Och när han tar upp fallet med den förmätne syndaren, kommer han inte att upphöra förrän han har gjort slut på honom.

Ytterst få inser syndighetens fördärv; de smickrar sig själva med att Gud är för god för att straffa förövaren. Men fallen med Mirjam, Aron, David och många andra visar att det inte är säkert att synda mot Gud i handling, i ord eller ens i tankar. Gud är en varelse av oändlig kärlek och medkänsla, men han förklarar sig också vara en ”förtärande eld, han är en nitälskande Gud.” {Femte Moseboken 4:24.}

Av sorglig erfarenhet lärde Mirjam och Aron att Gud inte ser med välvilja på dem som tar hans godhet för given, särskilt dem som han placerar i ansvariga positioner. Herren behandlar denna synd som en svår sak; ty han blir alltid bedrövad när förmätna själar vågar att tala emot hans utsedda tjänare för att tillfredsställa sina egna ohelgade impulser. Aron och Mirjam trodde att Mose hade gjort ett misstag då han tog en etiopisk kvinna till hustru, och de förråddes av känslor av avundsjuka och svartsjuka. De hyste känslor mot honom som var helt onödiga. Mose bar en tung börda av ansvar, och Herren hade utsett Mirjam och Aron till att hjälpa honom. Men i stället för att göra detta gjorde de hans bördor svårare att bära. ”’Är då Mose den ende som HERREN talar genom?”, sade de. ”Talar han inte också genom oss’?” {Fjärde Moseboken 12:2.}

”Och HERREN hörde detta.” {Samma.} Gud var närvarande då förbrytarna trodde att han var långt borta, och han svarade Aron och Mirjam som om de hade gaddat ihop sig mot honom. ”Genast sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: ’Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.’ Och de gick dit ut alla tre. Då steg HERREN ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. Och han sade: ’Hör nu mina ord. Om det finns en HERRENS profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd. Jag talar ansikte mot ansikte med honom, tydligt och inte i gåtor, och han får se HERRENS gestalt. Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?’ Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem. När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska.” {Verserna 4-10.}

Sedan talade Aron med all vördnad till sin bror och sade: ”’O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. . . . Då ropade Mose till HERREN: ’O, Gud, gör henne frisk!’” {Verserna 11, 13.} Och Herren hörde honom. Samme Frälsare som hundratals år senare sade till den spetälske: "’Jag vill. Bli ren!’", tog bort sjukdomen. {Matteusevangeliet 8:3.} Men Miriam hade varit anstiftaren till detta onda verk. Hennes synd var svår i Guds ögon, och han befallde att hon skulle hållas utanför lägret i sju dagar. Gud hade visat sanningen genom sin Ande inför Aron och Mirjam. Han hade gett dem resonemangsförmåga och hade inplanterat ett element av tro i deras hjärtan; men eftersom deras önskningar hade gått över styr, tog de parti för fienden. Och Gud straffade dem tydligt för deras gnäll och klagomål.

Fallet med kungen Ussia avslöjar hur Gud straffar förmätenhetens synd. Den inspirerade uppteckningen om denne kung lyder: ”Ussia var sexton år när han blev kung, och han regerade i femtiotvå år i Jerusalem. . . . Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, alldeles som hans fader Amasja hade gjort. Han rådfrågade Gud så länge Sakarja levde, han som lärde honom förstå HERRENS syner. Så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå väl för honom. . . . Men när Ussia hade stärkt sin makt blev hans hjärta högmodigt, till hans eget fördärv. Han handlade trolöst mot HERREN, sin Gud, genom att gå in i HERRENS tempel för att tända rökelse på rökelsealtaret. Då gick prästen Asarja dit in efter honom med åttio av HERRENS präster, modiga män. Dessa trädde fram mot kung Ussia och sade till honom: ’Det är inte din sak, Ussia, att tända rökelse åt HERREN, utan det tillhör prästerna, Arons söner. De är invigda till att tända rökelse. Gå ut ur helgedomen, för du har handlat trolöst, och detta skall inte ge dig ära från HERREN Gud.’” {Andra Krönikeboken 26:3, 4, 5, 16-18.}

Ussia blev uppfylld av vrede över att han, kungen, skulle dikteras av prästerna, och medan ”han rasade mot prästerna, slog spetälska ut på hans panna, inför prästerna, inne i HERRENS hus. . . . Översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till honom, och se, han var spetälsk i pannan! De drev genast ut honom därifrån, och själv skyndade han också ut, eftersom HERREN hade straffat honom så. Kung Ussia var sedan spetälsk ända till sin dödsdag”. {Verserna 19-21.}

Herren har ordinerat män till vissa positioner i sin kyrka, och han vill inte att de skall lämna de platser som han har utsett dem till. När Herren ger dem ett mått av framgång, får de inte bli upphöjda och anse sig vara kvalificerade att utföra ett arbete som de inte är lämpliga för och som Gud inte har kallat dem till.

På Noas tid såg Gud sin heliga lag bruten och trampad under fötterna av ett släkte illgärningsmän. Han var tålmodig med deras uppror; men i stället för att bli uppmjukade av Guds tålamod, hans godhet och långmodighet, uppmuntrades den gamla världens invånare till ytterligare motstånd. Till slut var Guds tålamod uttömt, och han förklarade att han skulle straffa människorna för deras missgärning. ”Då sade Gud till Noa: ’Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden. . . . Se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden för att utrota alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden skall förgås.” {Första Moseboken 6:13, 17.}

Då jorden åter befolkades förlorade människorna på nytt fruktan för Gud i sina hjärtan. Satan verkade för att ställa dem mot Gud. Därför sökte han att uppnå full besittning av jorden. Han misstolkade Guds karaktär och anklagade honom för just de egenskaper som han själv hade, samtidigt som han dolde sin egen karaktär för dem. Han bekände sig vara deras bäste vän, en som arbetade för att Guds godtyckliga makt inte skulle föra dem in i avskyvärt slaveri. Genom den fallna människan förnyade han sina fientligheter mot Gud och triumferade inför Himmelen.

Genom efterföljande generationer har orättfärdigheten ökat, tills vi närmar oss den tid när Gud skall säga: Deras missgärnings bägare är full. På Davids tid ledde föraktet för Guds lag honom att utropa: ”Det är tid för HERREN att handla, ty de har gjort din undervisning om intet.” {Psaltaren 119:126. King James Version: ”de har gjort din lag om intet.” Övers. anm.} Den respektlöshet som visades mot lagen minskade inte dess värde i psalmistens åsyn. I stället såg han ett desto större behov av att stå upp till dess försvar; och eftersom han såg den trampas under oheliga fötter, utbrast han: ”Därför älskar jag dina bud mer än guld, ja, mer än fint guld.” {Vers 127.} I den här tidsåldern har människorna gått väldigt långt i arrogans och i hädiskt fördömande av Guds lag. De har accepterat en falsk vilodag i stället för den dag som Gud helgade och gav till människan som ett minne av skapelsen. Deras olydnad är stor, och må väl bönen gå ut från okonstlade läppar: "Det är tid för HERREN att handla, ty de har gjort din undervisning om intet." Snart är gränslinjen nådd. Krisen kommer snart, och då kommer Gud att inskrida. När barmhärtighetens gränser passeras kommer Gud att ingripa och visa att han är Gud. Hela jordens Domare skall upprätthålla sin ära och straffa jordens upproriska invånare.