Review and Herald d. 15. augusti 1893

tillbaka

Begrunda Kristi Fullkomlighet, inte Människans Ofullkomlighet (Avslutning)

Många har lämnat främmande länder, och har kommit till Amerika, för att få en erfarenhet och en utbildning. Några har inte gett upp sin dröm på grund av synbara brister hos bröderna. Deras tro har inte rubbats, därför att de har upptäckt oäkta trossyskon. De har funnit sanna och uppriktiga bröder, Guds älskade barn, vars ord varit visdomens ord, vars hjärtan varit ödmjuka, som vandrat i ljuset, liksom Kristus är i ljuset. Dessa elever har vägrat, att överge sitt syftemål eller mista modet. De har anlänt, för att lära känna sanningen, som skulle helga dem, och samlat omfattande och nödvändiga fakta i sinnets förrådshus, som varit av livsviktig betydelse. De har granskat doktrinerna, och funnit kedjor av sanning dyrbarare, än juveler upphängda på trådar av guld. Kristus, hans karaktär och arbete är navet och den sammanhållande kraften för all sanning, han är den kedja, som lärdomarnas juveler är fastlänkade vid. Hos honom finns sanningens fullständiga system.

Eleverna måste vandra i all ödmjukhet, och lägga jaget under Guds disciplin. De måste verka med Kristus, sanningens knutpunkt, och genom tro på honom vinna sina själars frälsning. Levande tro tydliggörs med en Kristuslik karaktär, och i fullkomlig lydnad mot alla hans krav.

Kristi visdom var oändlig och ändå fann han för gott, att ta emot Judas, fastän han visste, att hans sinnelag var felande. Johannes var inte fullkomlig och Petrus förnekade sin Herre; och dock var det dessa män, som stiftade de första kristna församlingarna. Jesus antog dem, för att de av honom skulle lära sig, vad en fullkomlig kristen karaktär är. Varje kristens uppgift är, att studera Kristi sinnelag. De läxor, som Jesus bibringade sina lärjungar, harmonierar inte alltid med deras resonemang. Det förelåg en omätlig motsättning mellan sanningarna han lärde ut – dessa når ju upp till himmelen och omfattar evigheten – och de ting, som hörde till det vardagliga, timliga och jordiska livet. Världens Återlösare försökte alltid, att föra sinnet från det jordiska till det himmelska. Kristus undervisade hela tiden lärjungarna, och hans heliga lärdomar ägde ett formande inflytande på deras karaktärsdrag. Judas var den ende, som inte lät sig påverkas av det gudomliga ljuset. Till det yttre var han rättfärdig, och ändå hade han så lätt för, att anklaga och fördöma andra. Han hade kommit till Kristus med samma anda, som den unge mannen med de talrika ägodelarna, vilken ställde frågan: ”’Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?’ Jesus sade till honom: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud. Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor.’ Mannen sade: ’Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung.’ Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: ’Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’” Genom detta krav vidrörde Jesus den känsliga punkten – fläcken på hans hjärta – själviskhet och habegär. ”Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.” {Markusevangeliet 10:17-22, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Judas kom till Jesus bärande på samma självrättfärdighet; och i fall han hade frågat: ”Vad fattas mig?”, skulle Jesus ha svarat: ”Håll buden.” Judas var självisk, hasjuk, tjuv, och likväl räknades han till lärjungarna. Hans sinnelag var bristfälligt, och han omsatte inte Kristi ord i verket. Han förhärdade sin själ, så att den stod emot sanningens inflytande och samtidigt som han klandrade och fördömde andra, försummade han den egna själen och stärkte sina medfödda, onda karaktärsdrag, till dess han var så förhärdad, att han sålde sin Herre för trettio silverpengar.

Oh, låt oss uppmuntra våra själar till, att se på Jesus! Säg åt alla, hur farligt det är, att försumma sin egen själs eviga hälsa, genom att betrakta andras sjuka själar, genom att tala om karaktärsfulheterna hos bekännande kristna. Själen liknar inte allt mera Kristus, genom att man beskådar det onda, utan liknar det onda, som den uppfattar. Samma kärlek till jaget, samma överseende med självet, samma hetsiga anda, samma irriterade temperament, samma känslighet och stolthet gällande den egna uppfattningen, samma ovillighet till, att ta emot råd, samma ohelgade, oavhängiga omdöme, kommer till uttryck hos dem, som kritiserar brister hos andra. De uppträder, som om de saknade Kristus som förebild och föredöme. Oh, hur mycket behöver vi inte vara på vår vakt mot Satans list!

Aposteln Paulus skriver om Guds utvalda folk och säger: ”Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen. Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär till det onda.” {Första Korintierbrevet 10:5-6.} Därefter följer en uppräkning av de synder, som sårar Guds Ande; och aposteln säger vidare: ”Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss. Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut. Därför, mina älskade, fly bort från avgudadyrkan. Jag talar till er som till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger.” {Verserna 11-15.}

Det är inte ovanligt, att se ofullkomligheter hos dem, som arbetar inom Guds verk. Besök vilket ställe som helst, där det finns en stor församling, där det står viktiga intressen på spel, såsom i Battle Creek, och där kan vi se Satans djupa sammansvärjningar; men detta bör inte komma oss, att uppehålla oss vid deras ofullkomligheter, som ger efter för hans lockelser. Skulle det inte bättre behaga Gud, i fall vi betänkte, hur många själar tjänar Gud och hedrar honom med sina medel och förmågor? Skulle det inte vara klokare, att betrakta Guds mirakulösa kraft, att förvandla arma syndare, som har varit fulla av moralisk smitta? Dessa har förändrats, så att de liknar Kristus till karaktären, har del i gudomlig natur och har undflytt fördärvet hos världens lustar?

Vi är en del av mänsklighetens stora väv. Vi förvandlas av och kommer att likna det, som vi uppehåller oss vid. Hur viktigt är det då inte ur den synvinkeln, att öppna våra hjärtan för det, som är sant och skönt samt har gott rykte! Låt Rättfärdighetens Sol komma in i hjärtat. Ge inget utrymme åt bitterheten, så att den slår ut i blom och smittar ned många. De ogynnsamma omständigheter, som har utvecklat sig i Battle Creek eller på andra orter, skulle inte göra oss förvirrade och nedslgna. Det är Herrens mening, att allt, som vi ser av mänsklig svaghet, skall förmå oss till, att fästa blicken på honom, så att vi inte i något sammanhang sätter vår lit till människor och förtröstar på denna värld. Låt oss minnas, att vår store Överstepräst går i forbön framför nådastolen å sitt förlossade folks vägnar. Han lever alltid, för att gå i forbön för oss. Syndar någon, har vi en talesman hos Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdige. {Jämför Första Johannesbrevet 2:1. Övers. anm.} Genom sitt blod, går Jesus i förbön med kraft och verksam kraft för dem, som är avfallna, för dem, som är upproriska, för dem, som syndar mot stort ljus och kärlek. Satan står vid vår högra sida, för att anklaga oss, och vår Talesman står vid Guds högra sida, för att gå i förbön för oss. Han har aldrig förlorat ett fall, som har anförtrotts åt honom. Vi kan lita på vår Talesman; för han bönfaller ut ifrån sina egna förtjänster å våra vägnar. Hör hans bön före sitt förrådande och sin rättegång. Lyssna till hans bön för oss; ty han tänkte på oss. Han kommer ej att glömma sin församling i frestelsens värld. Han ser på sitt prövade och lidande folk och ber för dem. Låt varje ord bli ingraverat på själens tavlor. Han säger: ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi... Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda... Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen”, för att de skall få del med mig i självförnekelse, självuppoffring och i mina lidanden. {Johannesevangeliet 17:11, 15, 18.} Ja, han beskådar sitt folk i denna värld, som är en plågad värld, som är ärrad och hemsökt av förbannelsen, och han vet, att de behöver alla gudomliga resurser från hans förståelse och hans kärlek. För vår skull har vår förlöpare gått innanför förhänget, och genom kärlekens och sanningens gyllene kedja är han likväl länkad till sitt folk i den intimaste sympati.

Han går i förbön för de mest beskedliga, de mest förtryckta och lidande, för de mest prövade och frestade människor. Med höjda händer ber han: ”Se, på mina händer har jag upptecknat dig.” {Jesaja 49:16.} Gud älskar att höra, och besvara, sin Sons förböner. Paulus skriver: ” Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” {Hebréerbrevet 4:14-16.}

Se, oh se, på den öppna dörr, som Gud har öppnat, och ingen människa kan stänga. Jesus Kristus har han upphöjt till en Furste och en Frälsare, som ger Israel omvändelse och syndernas förlåtelse; och skall han då inte skänka oss allt annat jämte dessa dyrbara nådegåvor? Det fullständiga löftet är vårt; Gud förfalskar inte sitt ord. Jesus säger: ”Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er.” {Johannesevangeliet 14:18.} Skilj inte själen från Gud genom vantro och otrohet. Tro endast, var endast ordets görare, så kommer Ni i beröring med varje fulländad sida hos hans varelse. Ni är ett med Kristus, liksom han är ett med Fadern. Angående sina efterföljare, bad Jesus: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd.” {Kapitel 17:24.} Oh, vilken bön! Vilken öm, outsäglig kärlek innesluts i denna enträgna bön! Vårt levande Överhuvud längtar efter, att knyta medlemmarna i sin kropp till sig. De har haft gemenskap med honom i hans lidanden, och han kommer inte vara bli nöjd, med mindre de har gemenskap med honom i hans härlighet. Detta hävdar han som sin rätt. Johannes skriver om Kristi majestät i sin syn på Patmos, och säger: ”Jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt ibland ljusstakarna en som liknade Människosonen, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande malm som glöder i smältugnen, och hans röst lät som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun gick ett tveeggat, skarpt svärd, och hans ansikte lyste som solen, när den skiner i all sin kraft. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter, och han lade sin högra hand på mig och sade: ’Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet.” {Uppenbarelseboken 1:12-18.}

Oh, varför är mänskliga varelser så snabba, att ge efter för frestelse? Varför är de så villrådiga, så dåliga på, att praktisera Guds ord? Varför handlar de så obeslutsamt? Varför ses Jesu härlighet som i en dimma? Varför inses hans dyrbarhet så litet, varför erfars hans kärlek så ofullkomligt? Låt vår bön vara: ”’Låt mig få se din härlighet.’” {Andra Moseboken 33:18.} Om vi ser Återlösarens härlighet på jorden, skall vi se den i dess fulla utsträckning i himmelen där uppe.