Review and Herald d. 27. augusti 1861

tillbaka

Slaveriet och Kriget

Gud straffar denna nation för dess allvarliga slaverikriminalitet. Han håller nationens öde i sina händer. Han kommer att straffa Sydstaterna för deras slaverisynd, och Nordstaterna, för att de har funnit sig så länge i deras bedrägliga och listiga inflytande.

Hela himmelen ser med harm på, hur människor, Guds tjänare, reduceras till förnedringens största djup och ställs på nivå med djuren av sina medmänniskor. Och bekännande efterföljare av den käre Frälsaren, vars medkänsla alltid väcktes, då han bevittnade mänskligt lidande, engagerar sig i denna enorma och fruktansvärda synd, och säljer slavar och människosjälar. Änglar har antecknat hela saken. Den står skriven i en bok. Tårarna från gudfruktiga, bundna män och kvinnor, från fäder, mödrar och barn, bröder och systrar, har alla samlats i himmelen. Lidande, människors lidande, förs från ort till ort, och köps och säljs. Gud kommer endast att hålla tillbaka sin vrede en kort tid ytterligare. Hans vrede brinner emot denna nation, och i synnerhet mot de religiösa inrättningar, som har godkänt och själva varit inblandade i detta förfärliga geschäft. En sådan orättfärdighet, en sådant motstånd, ett sådant lidande bevittnar många efterföljare av den saktmodige och ödmjuke Jesus med hjärtlös likgiltighet. Och många av dem kan själva med hatfylld tillfredsställelse utsätta andra för detta obeskrivliga, och ändå törs de dyrka Gud. Det är ett allvarligt hån och Satan jublar över det, ja, han klandrar Jesus och Hans änglar för sådant självmotsägande agerande, varpå han säger med helvetisk triumf: Sådana är Kristi efterföljare!

Dessa bekännande kristna läser om martyrernas lidanden, varvid tårarna rinner längs kinderna. De förundras över, att människor någonsin har kunnat vara så förhärdade, att de har visat sådan omänsklig grymhet mot nästan, när de samtidigt håller nästan i slaveri. Och detta är inte allt. De bryter naturens band, när de dagligen förtrycker sina medmänniskor. De kan utöva den omänskligaste tortyr med obarmhärtig gruvlighet, vilken tävlar med de hemskheter, som påveanhängarna och hedningarna utsatte Kristi efterföljare för. Det kommer att bli lindrigare för hedningarna och påveanhängarna vid straffets verkställande på Guds stora domedag, än för vederbörande. Ropen och lidandena från de förtryckta har nått himmelen, och änglarna slås av häpnad inför åsynen av personer, skapade till Guds avbild, som av hårdhjärtade individer åsamkas oräkneliga pinor. Vederbörandes namn står skrivna i blod, de är tecknade med strimmor och simmar i lidandets brännheta tårar på grund av sina plågor. Guds vrede kommer ej att upphöra, förrän han har fått ljusets land, att tömma hans vredes bägare.

Vid Rooseveltkonferensen, då bröder och systrar var samlade på den dag, som har reserverats för ödmjukelse, fasta och bön, Sabbaten, den 3. Augusti, vilade Herrens Ande över oss, och jag fördes bort i en syn, och visades syndens slaveri.

Slaveri har länge varit en förbannelse för denna nation. Lagen om flyende slavar var ägnad, att tvinga alla ädla och storsinta känslor av medlidande ur folk, i vars hjärtan de annars skulle ha dykt upp till försvar för den förtryckte och lidande trälen. Detta går direkt emot Kristi lära. Nu är Guds harm väckt emot Nordstaterna, då de under lång tid har tillåtit slavhanteringen. Nordstaternas synd rörande mänskligt slaveri är stor. De har stärkt Sydstaterna i deras synd, och stadfäst slaveriets omfång, och gjort en betydande del, för att utsätta nationen för sina nuvarande kval.

Jag blev visad, att många inte erkänner omfånget av det onda, som har kommit över oss. De har inbillat sig, att nationens vanskligheter snart skall avklinga, och förvirring och krig upphöra; men alla borde erkänna, att saken omfattar mera, än så. Många har väntat på, att Nordstaterna skall svänga ett trollspö, och så kommer stridigheterna att upphöra.

Jag fördes tillbaka i tiden till det gamla Israel, som befann sig i egyptisk träldom. Herren verkade genom Mose och Aron, för att befria Israels barn. Det utfördes mirakel inför Farao, för att överbevisa honom om, att de var Guds särskilda utsända, och påbjuda honom, att släppa Israel. Men Farao förhärdade hjärtat mot Guds budbärare, och han bortförklarade de underverk, som de utförde. Sedan blev egyptierna varse Guds straffdomar. De hemsöktes av plågor. Medan de led under verkningarna av de olika plågorna, gick Farao med på, att låta israeliterna gå. Men så snart som orsaken till deras lidanden var borta, förhärdades hans hjärta på nytt. Hans mäktiga män och rådgivare spjärnade också emot Gud och understod sig, att bortförklara plågorna med naturliga orsaker. Nästa hemsökelse från Gud var svårare, än föregående, likväl vägrade de, att låta Israels barn gå, innan Herrens ängel dödade egyptiernas förstfödda. Från kungen på tronen, ned till den anspråkslösaste och lägste, hördes det gråt och knorrande. Så släppte Farao taget om Israel. Efter det, att egyptierna hade begravt sina döda, gav Farao Israel lov till att gå. Hans rådgivare och mäktiga försökte, att uppväga sin smärtsamma förlust. De ville inte medge, att hemsökelsen eller straffdomarna varit från Gud, och så förföljde de Israels barn. Då israeliterna såg den förföljande egyptiska hären, dels till häst, dels i stridskördon, och utrustade för krig, försvann modet. Röda Havet låg framför dem, och den egyptiska hären kom bakifrån. De såg ingen flyktväg. Ett segerrop ljöd från den egyptiska hären, för att Israel helt skulle falla i deras makt. Israeliterna blev starkt förfärade. Herren befallde Mose, att påbjuda Israels barn framåt marsch och att han själv skulle lyfta staven och räcka handen över havet och dela det. Det gjorde han, och se, havet delade sig och Israels barn gick torrskodda över. Farao hade länge trotsat Gud, och förhärdat sitt hjärta emot hans mäktiga, förunderliga gärningar, så han for i sin blindhet ut på stigen, som Gud hade ordnat för sitt folk på mirakulöst vis. Mose befalldes igen, att räcka ut handen över havet, och då: ”vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. {Andra Moseboken 14:27.}

Denna scen visades för mig som illustration på den själviska kärleken till slaveriet, de förtvivlade förhållanden, som Sydstaterna kommer att gå igenom, för att bevara denna institution, och de förfärliga åtgärder de kommer att ta till, innan de ger sig. Slaveriets ohyggliga system har reducerat och förnedrat människor till djurs nivå, och de flesta slavhållare betraktar dem som sådana. Deras samveten har torkat in och förhärdats, liksom Faraos; och i fall de tvingas till, att frige sina slavar, är deras principer oförändrade, och om möjligt kommer de att påminna slavarna om sin förtryckande kraft. För mig ter det nu sig omöjligt, att avskaffa slaveriet. Gud allena kan befria slaven från hans desperate och obarmhärtige förtryckare. All den misshandel och gruvlighet, som utövas mot slaven, är lika oföränderlig för slavordningens upprätthållare, antingen de kommer från Sydstaterna eller Nordstaterna. Nordstaterna och Sydstaterna presenterades för mig. Nordstaterna har varit bedragna avseende Sydstaterna. De är bättre förberedda på krig, än det har framställts. De flesta av deras män är fullt dugliga soldater, en del av dem har stridserfarenhet, andra erfarenhet av allehanda idrott. I detta hänseende äger de Nordstaternas respekt, men allmänt saknar de uthållighet och det mod, som Nordstatsarmén besitter.

Jag fick en syn om det senaste, olycksaliga slaget i Manassas, Virginia. Det var en upprivande, ryslig och smärtsam scen. Sydstatshären hade alla fördelar, och var förberedd på en ohygglig kamp. Nordstatshären gick segrande fram, de betvivlade inte, att de skulle annat, än vinna. Många var dumdristiga, och marscherade frimodigt fram, som om segern redan var deras. Då de närmade sig slagfältet, var många ganska hungriga och trötta, och de saknade förfriskningar. De väntade inte så våldsamt motstånd. De inledde slaget, och kämpade tappert och förtvivlat. Det låg döda och döende på bägge sidor. Både Nordstaterna och Sydstaterna led svårt. Sydstaternas män kände av slaget, och skulle ha dragit sig tillbaka ett stycke. Nordstaternas män for fram, trots att deras förluster var påtagliga. Just då steg en ängel ned och rörde med handen bakåt. Genast uppstod det förvirring i leden. För Nordstaternas vidkommande verkade deras här retirera, fastän detta inte var, vad som skedde; och en huvudlös retirering inleddes. Det tedde sig förunderligt för mig. Så blev det förklarat, att Gud hade denna nation i sin egen hand, och tänkte inte vinna flera segrar, än han hade förordnat, och inte tillåta flera förluster för Nordstaternas män, än han i sin visdom fann för gott, och straffa nordstatarna för deras synd. Och i detta slag hade Nordstatshären trängt något längre fram, i sitt hungriga och utmattade tillstånd. Ett långt större slag och förluster väntade dem, som skulle ha gett Sydstaterna en stor seger. Gud ville inte tillåta detta, och sände en ängel, att gå emellan. Nordstatstruppernas plötsliga tillbakavikande var ett mysterium för alla. De visste inte, att Gud påverkade utgången.

Förlusterna för Sydstatshären var så stora, att de inte hade något att yvas över. Synen av döda, döende och sårade ingav dem föga mod till seger. Denna ödeläggelse, som skedde trots deras stora fördel, och Nordstaternas stora besvär, gjorde dem väldigt förtvivlade. De visste, att i fall Nordstaternas utsikter var lika så goda som deras, skulle segern vara säker för Nordstaterna. Deras enda hopp var, att inta ställningar, som var svåra att närma sig, och så vidta arrangemang, för att sprida död och förintelse omkring sig.

Sydstaterna har stärkts betänkligt, sedan de först inledde sitt uppror. Om de rätta åtgärderna hade vidtagits av Nordstaterna, skulle detta uppror snabbt ha krossats. Men det, som först var litet, har växt i styrka och antal, tills det är ett mäktigt uppror. Andra folk håller ögonen på denna nation, för vilket syfte jag inte är informerad om, och vidtar ingående förberedelser, för att något skall ske.

Det största bekymmer råder nu ibland nationens viktiga män. De är alldeles rådvilla. Män, som är för slaveriet och förrädare, finns i deras mitt, och så länge de bekänner sig till, att vara för Unionen, har de inflytande på beslutsfattandet, som delvis är till Sydstaternas fördel.

Jag blev visad jordens invånare i den största förvirring. Det var krig, blodsutgjutelse, brist, avsaknad, hungersnöd och pest, och då dessa ting var förhärskande, började Guds folk, att sluta sig samman, och glömma sina små vanskligheter. Självvärdigheten kontrollerade dem inte längre. Djup ödmjukhet tog dess plats. Lidande, rådvillhet och avsaknad kom förnuftet, att återta tronen, och liderliga och oförståndiga personer blev vettiga, och handlade med sinnesnärvaro och visdom.

Min uppmärksamhet riktades sedan till en annan scen. Det verkade inträffa en kort stunds frid. Jordens inbyggare framställdes igen för mig, och allt var i den yttersta förvirring på nytt. Strid, krig och blodsutgjutelse, med hungersnöd och pest, härjade överallt. Andra nationer var inblandade i denna förvirring och krig. Krig var orsak till hungersnöden. Brist och blodsutgjutelse var orsak till pesten. Och så kommer människors hjärtan att svikta i dem av fruktan ”i väntan på det som skall komma över världen.” {Lukasevangeliet 21:26.}

Den icke-troende världen skall snart få något att tänka på, utöver kläder och utseende; och i och med, att deras uppmärksamhet flyttas från dessa ting, på grund av kval och förvecklingar, har de ingen att vända sig till. De är inte hoppets fångar, och vänder sig fördenskull inte till ”Fästningen”. De skall ge upp andan på grund av grämelse och fruktan. De har inte gjort Gud till sin tillflykt, och då kommer han inte att vara deras grundval, utan kommer att skratta åt deras olycka, och håna dem, när deras fruktan är ett faktum. De har föraktat och trampat på Guds ords sanningar. De har ifört sig överdådiga kläder, och har levat i munterhet och vällust. De har sått vind, de måste skörda storm.

I den sorgens och förtvivlans stund, som nationerna erfar, kommer det fortfarande att vara många, som inte har gett sig själva hän åt världens fördärvande inflytande och Satans tjänst. Dessa kommer att ödmjuka sig inför Gud, och vända sig till honom helhjärtat och finna erkännande och förlåtelse.
Ellen G. White.