Review and Herald d. 28. augusti 1888

tillbaka

Behovet av Kärlek

Jesus kom ned från himmelen, för att låta sitt ljus skina ut över världen, som var fördärvad av synd. Han klädde sig i mänsklig gestalt och blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. De, som han kom för att frälsa, värdesatte honom inte. Människorna bespottade och förkastade honom. Han skämdes ut och förföljdes och naglades sist vid det hemska korset, för att han skulle frälsa människorna från deras förhärdelse och deras hjärtans hårdhet. Han steg ned till det djupaste elände och förnedring ibland människorna, för att lyfta den fallna människan och föra henne till dygd och glädje. Han älskade oss in i döden, och han sade: ”ni skall älska varandra så som jag har älskat er. ... Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.’” {Johannesevangeliet 15:12; 13:35.}

O, hur flitigt mänsklig stolthet och självupphöjelse hyllas! Hur många självgoda tankar och förfärliga känslor, som vanpryder Kristus och hans lärdom! Kan vi inte frigöra oss från denna skarpa och tvingande anda, vilken har kommit oss att betrakta varandra med svartsjuka och misstanke? Kan vi inte låta Jesu ömma, vinnande kärlek ta våra hjärtan i besittning, så att den kan flöda ut till andra som en uppfriskande ström? Budet lyder så här: ”Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän.” {Jesaja 35:3.} Hur kan vi veta, när vi betraktar varandras anleten, att det inte är sista gången, som det blir oss förunnat? Låt oss älska varandra.

Aposteln säger: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek ... om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag”. {Filipperbrevet 2:1.} Därmed inte sagt, att vi skall ge upp våra sanningsprinciper, för att vara välvilliga, utan att vi inte skall vara ovänliga, oartiga, hårda och okänsliga mot omgivningen. Vi bör inte stöta bort någon från oss, utan vi bör binda dem till våra hjärtan genom kärlek och ömhet. Har vi inte låtit allvarliga fel skada våra karaktärer? Har vi inte ofta visat brist på den ömhet, omtanke och kärlek, som fordras av varje Guds barn? Vem av oss kan påstå, att han är oskyldig? Vi behöver lära oss, att tänka högre om andra och mindre om oss själva.

Det är många, som tycks njuta av, att uppehålla sig vid andras fel. De menar som så, att när en broders fel avslöjas och han tillrättavisas, då behöver inte de egna felen vara så stora, att de bör bli föremål för ogillande. Detta är i enlighet med Satans anda. Han framställs som stående framför tronen, där han uppträder som brödernas anklagare. Han påpekar för Gud de synder, som Guds folk begår, och försöker att ursäkta sin egen synd, samt hoppas på, att Gud inte skall förlåta de skyldiga, som Kristus dött för. Men Guds överbevisande kraft kommer ned till oss, som bekänner hans namn, som en pant på hans villighet, att tillge och ta emot den själ, som ångrar sig uppriktigt.

De, som jublar över andra, för att dessa har tillrättavisats, äger fariséns självrättfärdiga anda. Han tackade Gud för, att han inte var som andra människor. Han stod i templet och prisade sig själv, samtidigt som han rackade ned på andras karaktärer, och ändå kände Gud hans stolta hjärta. Tullaren stod litet längre bort. Han var ödmjuk, med en förnimmelse av sin egen ovärdighet. Han erkände sin svaghet och syndighet så grundligt, att han inte vågade att lyfta blicken mot himmelen; utan slog sig för bröstet och ropade: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” {Lukasevangeliet 18:13.} Ändå gick han hem mera rättfärdig, än den andre. O, att vi kände samma misstro mot oss själva, samma erkännande av vår yttersta ovärdighet. Skall vi inte låta Kristi nåd komma in i våra själar, så att vi kan gå hem rättfärdiggjorda?

Jesus sade: ”lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt.’” {Matteusevangeliet 11:29.30.} Orsaken till, att det förekommer så litet vila och frid i hjärtat, är att självet älskas så högt. Självet blandas in i allt vi har med att göra. Vi måste ha mindre av självet och mera av Jesus. I fall vi kunde träda fram inför Kristi domstol, och höra vad som sägs om oss, vilken annan värdering skulle vi då inte höra om våra karaktärer, än vi ger oss själva! Vi måste falla på Klippan och brytas sönder, så att det inte återstår något av självet, utan allt av Jesus.

Det är stort behov av god religion i hemmet, så att det går att utöva ett frälsande inflytande i våra familjer. Låt oss lära oss, att bli missionärer i våra egna hem, genom att vara blida, medkännande, milda och tjänstvilliga mot våra kära vänner vid brasan. Det föreligger stort behov av kärlekens anda i många hem. De ord, som sägs, är ofta lika det obarmhärtiga haglet, som slår ned den svaga plantan, när de i stället borde likna regnet och daggen, som faller ned och uppfriskar och upplivar den. Arbeta i den egna vingård och uppodla kärlekens anda. Var inte så bekymrade för arbetet i en vidare krets, förrän det i Era hjärtan och församlingar syns och märks en lärvillig, kristlig anda, som blir till välsignelse för alla, som hamnar inom dess räckvidd.

Jesus älskar oss, och vi borde vara så fyllda av hans kärlek, att andra skulle känna dess inflytande, när de träder in i våra hem. Där kärlekens anda bor, genomsyrar den hela hushållet, varvid de bittra, skarpa och vredgade orden hålls tillbaka. Öppna hjärteporten, fäder och mödrar. Släpp in Jesus. Låt honom stanna kvar hos Er. Sedan kan Ni ta honom med Er till kyrkan, och vart Ni än går, kommer Ni att vara som fyllda och brinnande lampor, som sprider ljus omkring Er åt alla håll, antingen Ni är ute ibland främlingar, eller i Era egna hem. Var och en av Er skulle erhålla Guds gunst. Därest Jesus vore en ständig gäst i varje hem, skulle församlingen erfara Herrens närvaro. Det finns ett arbete att göra för de vilsegångna. Men det går inte att argumentera med dem. När jag försöker, att verka för sådana, och de söker bråk, svarar jag inte tillbaka. Jag berättar för dem, att jag inte har kommit, för att diskutera, utan för att tala om Guds kärlek till oss, och ta reda på, hur deras ställning är i denna hans doms timme. Jag försöker, att säga trons och hoppets ord, för att undanröja den vantro, som leder dem bort från Jesus.

Envar av oss borde fråga sig själv: ”Hur står det till med mig i andligt hänseende?” Bröder och systrar, känner Ni den närvarande sanningens kraft i Era hjärtan, och helgar den Era liv och karaktärer? För Ni själar till Gud? När Ni ser någon i sin trötthet falla ute på vägen, skyndar Ni Er då ditt, för att stärka och hjälpa honom? Böjer Ni Er i bön till Gud för hans själ? Det sägs, att en vantrogen en gång kom till herr Moody, för att diskutera frågan om sin vantro med denne. Evangelisten sade till den vantrogne: ”Låt oss be, innan vi talar om dessa ting.” De föll på knä, och medan herr Moody bad, förnyade Gud mannens hjärta. Det var Gud, som gjorde, vad bevisföring inte förmådde. Låt oss arbeta efter denna plan och be för varandra, i det att vi genom bönen bär fram varandra inför Guds ansikte med levande tro. Herren känner alla våra tankar och våra hjärtans känslor, och hur enkelt han kan smälta oss! Hur kan inte hans Ande likt en eld övervinna det stenhårda hjärtat och likt en hammare slå klippan i bitar! Han kan meddela oss sin Ande och sin nåd och göra oss skickade till, att gå ut och arbeta för andra. Församlingen borde förnimma denna kraft i dag, och den skulle förnimmas, om vi blott ville ge akt på Kristi lärdom och undervisning. Och när Jesus kommer in, skulle vi höra hans ljuva stämma säga: ”Frid vare med Er!” Han ger oss inte den frid, som världen ger, utan den frid, som övergår allt förstånd, och med Guds frid i hjärtat kommer Ni att bli i stånd till, att säga just de rätta orden vid den rätta tidpunkten, när Ni ser en broder, som är fallen på vägen. Ni kommer att vara skickliga arbetare, som inte behöver stå där med skammen.

Gud har satt ett pris på människornas själar. Han säger: ”Jag skall göra en man mer sällsynt än fint guld, en människa mer sällsynt än guld från Ofir.” {Jesaja 13:12.} I fall en människa är så dyrbar i Guds ögon, hur bör hon då värderas av sina medmänniskor? Skäms Jesus för oss i dag, eftersom vi är så fjärran ifrån, att vara hans representanter i världen? Skäms han för, att kalla oss för bröder, eftersom vi söker vår egen ära, i stället för Guds ära? Gud har gjort så mycket för oss. Vad gör vi för Kristus, och för varandra?

O, lägg bort det hårda och kritiserande talet. Ursäkta inte Dig själv med, att det är naturligt för Dig, att tala på ett visst sätt. Säg aldrig: ”Det är mitt sätt, att vara rå och öppenhjärtig”, och mena, att detta är orsak nog till denna vana. Riv sönder hjärtat, inte kläderna, och vänd Dig till Herren. Försök, att visa Din kärlek för dem, som Kristus dog för. Och när det rättfärdiga folk, som håller sig till sanningen, marscherar in, kommer Du att ingå i den segerrika här, som kommer att stå framför den stora, vita tronen och tillskriver Gud och Lammet frälsningen. Ja, Ni måste alla njuta förmånen, att stå i den rentvättade skara, som har vunnit genom Lammets blod, och genom sitt vittnesbörds ord. Hur kommer inte Ditt hjärta att bulta av glädje, när Du hör detta: ”Bra, du gode och trogne tjänare ... Gå in i din herres glädje!” {Matteusevangeliet 25:21.}

I fall Du inte utför Kristi gärningar, kommer det att finnas de, som ställer sig upp på avgörandets dag och fördömer Dig. Psalmisten frågar: ”HERRE, vem får vistas i ditt tält, vem får bo på ditt heliga berg? Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne”. {Psaltaren 15:1-3.} När någon kommer till Dig med en anmärkning mot en vän, bör Du slå dövörat till. Du bör säga till honom: ”Har Du påtalat saken för honom?” I fall han inte har gjort det, säg till honom, att han bör lyda Bibelns regel, och först gå till sin broder, och nämna för honom hans fel mellan fyra ögon, och detta i kärlek. Om Guds anvisningar följs, kommer sladdrets slussportar att stängas.

När Era syskon och grannar kommer på besök, tala med dem om Jesu vidunderliga kärlek. Gläd och fröjda Er över, vad han har gjort för den fallna människan. Säg till Era vänner, att Ni älskar deras själar, eftersom de är köpta med Kristi blod. Gud förbjude, att vi skulle göra andra trötta vandrares väg tyngre, genom att blåsa upp deras fel och göra oss till domare över deras vandel. Gud hjälpe oss med, att tala ord fulla av tröst, hopp och mod och därmed uppmuntra de ensamma, modlösa och felande. Låt oss vara ens till sinnes och inte vara meningsskiljaktiga mot våra bröder för vrånghets skull. Kasta allt tillgängligt ljus på andras stig. Det är nog mörkt och svårt för dem ändå; ty Satan eftersträvar, att hölja varenda själ i mörker. Låt rättfärdighetens sols strålar skina på Era medvandrare, så att de kan glädja sig i Herren. Detta kan Ni göra genom missionsarbete i Era hem, grannskap och i den församling, till vilken Ni hör. Låt Ert ljus ständigt skina i sådana klara, starka strålar, att ingen kan stå upp i domen och säga: ”Varför berättade Du inte för mig om denna sanning? Varför kände Du ingen omsorg för min själ? Varför älskade Du världen med dess glädjeämnen så mycket, att jag fick intryck, att det var rätt även för oss att göra? Varför vandrade Du ej på den stig, som hade gjorts åt Herrens förlossade? Du visste, att vi satt i mörker, och Dina krokvägar har inneburit vår ytterliga undergång.”

O, måtte Gud hjälpa oss! Vi har endast fått en kort tid, att bereda oss för det eviga riket. I fall Du har gjort någon orätt, bör Du genast uppsöka vederbörande, fatta hans hand och säga: ”Jag är bedrövad över, att jag har förorättat Dig i tanke, ord eller handling.” Himmelen skulle med glädje betrakta en sådan scen. Vi måste alla befrias från den torra, kalla, fariséiska andan, och vår verksamhet i Sabbatsskolan, i församlingarna, på tryckerierna, på skolorna och på hälsohemmen behöver Guds Andes kraftfulla ledning. Jesus måste vara en ständig gäst i varje församlingsmedlems hjärta.

Ni skall stå inför världen som ödmjuka, trofasta Kristi soldater, redo att betvinga de hinder och det motstånd, som världen ställer i vår väg. Vi skall utöva ett sådant inflytande, att människorna skall känna sig manade till, att helhjärtat älska Gud och ta sådana nödvändiga steg som tro, ånger, omvändelse och dop. Det räcker ej, att vara kunnig i sanningen och förmå, att bevisa densamma, man måste också föregå med Jesu goda exempel. Vårt arbete kommer att först krönas med framgång, om Jesus beständigt ledsagar oss, ty han har sagt: ”utan mig kan ni ingenting göra.” {Johannesevangeliet 15:5.}

Jesus står och knackar – knackar på hjärtats dörr; och ändå – till trots för allt detta – är det några, som alltid säger: ”Jag finner honom inte.” Varför inte? Han säger: ”Jag står här och knackar.” Varför öppnar Du inte dörren och säger: ”Kom in, käre Herre”? Jag är så tacksam för dessa enkla vägledningar med avseende på nåden, varigenom man finner Jesus. I fall jag inte hade dessa, skulle jag inte veta, hur jag skulle finna den, vars närvaro jag så hett åstundar. Öppna dörren nu, befria själens tempel från köpare och säljare, och bjud Herren, att komma in. Säg till honom: ”Jag vill älska Dig med hela min själ. Jag vill vandra på rättfärdighetens väg och vandra på Dina buds ords stig.” Då kommer Du att erfara Jesu välsignade närvaro. Måtte Gud hjälpa Er, så att Ni till sist kan stämma in i segervinnarnas sång, få Era kläder tvagna och gjorda vita i Lammets blod, bära palmgrenen i handen och spela på guldharpan inför Guds tron jämte alla dem, som har vunnit den slutliga segern.