Review and Herald d. 1. september 1885

tillbaka

Kristen artighet

Oavsett omgivningarna den kristne befinner sig i, oavsett frestelserna, bör han inte vara ohövlig. Gud utvecklade vår förmåga till tillgivenhet, vänlighet och fördragsamhet som en beredelse för umgänget med himmelska änglar.

Många, som söker glädjen, gäckas i sina förhoppningar, eftersom de inte söker den på rätt sätt. Sann lycka uppnås inte genom egenkär tillfredsställelse, utan på pliktens väg. Gud önskar, att människan skall vara lycklig, och av det skälet har han gett oss föreskrifterna hos sin lag, så att vi genom att lyda dem, alltid kan vara lyckliga. När vi visar moralisk rättskaffenhet, är principfasta och behärskar våra krafter, kan vi ej vara olyckliga. När själen har rötterna fast förankrade i Gud, blomstrar den mitt ibland vantro och fördärv, men många, som oavlåtligt blickar framåt mot lyckan, uppnår den inte; eftersom de genom att försumma livets små plikter och små artigheter, gör våld på de principer, som lyckan är avhängig av.

Bibliska sanningar måste tecknas i hjärtat och levas ut i vardagen. Den kristne kan lyfta upp själen till Gud för styrka och nåd mitt ibland all modlöshet. Vänliga ord, kärleksfulla blickar och ett glatt ansikte ger den kristne en tilldragande kraft, som gör hans inflytande nästan oemotståndligt. Detta är ett sätt, att vinna aktning och utvidga sitt inflytande på, som inte kostar mycket. Kristi religion i hjärtat utmynnar i vänliga ord och ödmjukt uppförande, till och med av dem, som har de enklaste plikter att uppfylla i livet. En oförskämd, kritisk och högfärdig person är ingen kristen, ty att vara en kristen, är att vara lik Kristus. Det är inte utmärkande för en kristen, att hela tiden försvara värdigheten. Människans sanna värdighet består i, att glömma bort jaget och fortlöpande förläna eller ge andra frid och tröst. Den, som ger prov på detta uppförande, beklagar inte, att han ej får den respekt, som tillkommer honom.

Den, som lägger sig till med Kristi anda, låter den flöda ut i vänliga ord och uttrycker den genom hövligt uppträdande. Frälsningsplanen går ut på, att mjuka upp det hårda och ohyvlade i ens temperament och jämna till det grova och skarpa i uppförandet. Ens yttre uppträdande vittnar om en inre förändring. Sanningen helgar och förädlar. När den tas emot i hjärtat, verkar den med en dold kraft och förändrar mottagaren. Men de, som bekänner sanningen och på samma gång är grova och sura samt ovänliga i ord och uppförande, har inte lärt sig av Jesus. Allt detta tillkännager, att de fortfarande är den ondes tjänare. Ingen kan vara en kristen, utan att äga Kristi Ande och uppenbara mildhet, vänlighet och fina manér.

Hanok var en framstående person. Många betraktar hans liv som något utöver det människor i allmänhet kan uppnå. Hanoks liv och karaktär, som var så helgad, att han blev förvandlad för himmelen, utan att smaka döden, representerar det liv och den karaktär, som alla måste ha, om de, liksom Hanok, skall förvandlas vid Kristi ankomst. Alla, som är intimt förbundna med Gud, skall leva som Hanok. Låt oss komma ihåg, att han var omgiven av ett inflytande så ödeläggande, att Gud sände en vattenflod över världen, för att döda dess invånare på grund av deras fördärv. Vore Hanok på jorden i dag, skulle hans hjärta vara helt i harmoni med Guds krav; han skulle vandra med Gud, även om han vore omgiven av det mest onda och förnedrande inflytande. Palmträdet är en bild på en kristens liv. Det står rätt upp och ned i den brännande heta sandöknen, och torkar inte ut, ty det suger upp sin näring från livets källsprång under ytan.

När Kristus framträder, kommer våra förgängliga kroppar att förvandlas och göras lika hans härlighetskropp. Dock kommer då ingen fördärvad karaktär att göras helig. Förvandlingen av karaktären måste ske, innan han anländer. Våra naturer måste vara rena och heliga, och vi måste ha Kristi sinne, så att han kan glädja sig åt, att se sin bild återspeglad i våra själar. Ingen av oss är, som Gud önskar sig, och som vi bör vara, samt som hans ord kräver, att vi skall vara. Det är vår vantro, som skiljer oss från Gud. Josef bevarade sin rättskaffenhet, fastän omgiven av Egyptens avgudadyrkare, synd, bespottelse och ett nedbrytande inflytande. Då han frestades, att vända sig bort från dygdens väg, svarade han: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?’” {Första Moseboken 39:9.} Hanok, Josef och Daniel var avhängiga av en allsmäktig kraft. Detta är den enda säkerheten för kristna i vår tid. De, som bekänner sig till, att tro på Kristus, är för eftergivna i sina kristna liv, för att övervinna vanskligheter och vara tålmodiga, vänliga och förlåtande.

Dessa framstående mäns liv var dolda med Kristus i Gud. De var lojala mot Gud i en ogudaktig värld, rena mitt i fördärvet, heliga och allvarliga, då de kom i beröring med ateism och avgudadyrkan. Genom tro, samlade de ihop bara det, som tjänade till utvecklingen av en ren och helig karaktär. Så kan det också vara med oss. Oavsett, vilka förhållanden vi är i och hur frånstötande eller bedårande våra omgivningar måtte vara, kan tron sträcka sig upp över allt och finna den Helige Ande.

Vi kan få den anda, som Hanok, Josef och Daniel ägde. Vi kan dricka ur samma kraftkälla, erfara samma styrka till självbehärskning, och samma dygder kan lysa upp våra liv. Genom att återspegla Kristi ljus till alla omkring oss, skall vi bli världens ljus. Kristus sade: ”Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.” ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” {Matteusevangeliet 5:14, 16.} En kverulerande, självisk och ovänlig person kan icke utöva detta helgande inflytande.

Behagliga, vänliga och väluppfostrade kristna utövar inflytande för Gud och hans sanning; det kan inte vara på annat sätt. Det ljus de lånar från himmelen, sänder genom dem sina upplysande strålar över andras vandringsväg, vilket får dem att utbrista: ”HERRE Gud Sebaot”, ”Saliga är de människor som har sin styrka i dig”. {Psaltaren 84:9, 6.} De ord vi talar i det dagliga livet, är de frukter, som gror på trädet. Därest frukten är sur och osmältbar, drar inte rötterna näring från en ren källa. Om våra känslor bringas i samklang med vår Frälsare, om vi är ödmjuka och saktmodiga, vittnar det om, att våra liv är dolda med Kristus i Gud, och då lämnar vi efter oss en upplyst stig. Den kristnes liv är i så stark motsättning till den icke-troende och mörkrets barn, att de som ser oss, blir varse, att vi har varit med Jesus och lärt oss av honom.

Den kristne behöver inte vara ensam; men när det är nödvändigt, att umgås med världen, är han inte av världen. Kristen artighet bör uppammas genom daglig övning. Man bör låta det ovänliga ordet vara osagt. Den egenkära likgiltigheten för andras lycka bör ersättas med sympati och omtänksamhet. Sann hövlighet blandad med sanning och rättfärdighet gör livet inte bara värdefullt, utan skönt. Det är inget bevis för, att den kristne har förlorat tron, att utomstående ger honom goda vitsord. Dygd, ärlighet och trofast renhet formar en ädel karaktär; sådant vinner även de icke-troendes gillande, och denna karaktärs inflytande i menigheten är väldigt värdefullt. Gud kräver, att vi gör rätt i viktiga saker, och säger oss, att trohet i små ting gör oss skickade för större ansvar.

Det råder skriande brist på sann artighet nu för tiden. De goda egenskaper, som många är i besittning av, blir dolda, och i stället för att dra människor till Kristus, stöter de bort dem. I fall dessa kunde se inflytandet på de vantrogna av sitt ohövliga och ovänliga sätt, att uppträda på, och hur frånstötande ett dylikt uppförande är i Guds ögon, skulle de ändra på sina vanor, ty bristande hövlighet är en av de största stötestenarna för syndare. Egenkära, klagande, sura kristna stänger vägen, så att syndare inte bryr sig om, att nalkas Kristus.

Om vi kunde gå under ytan, skulle vi upptäcka, att hälften av livets elände beror på häftiga och ovänliga ord, som gott kunde ha förblivit osagda. Många människor åstadkommer ett helvete på jorden för sig själva och för dem de kunde ha tröstat och välsignat. Vederbörande är inte värda kristennamnet. Dessa kommer icke att bo i himmelen, i de rena änglarnas sällskap, som alltid är vänliga, hövliga och hänsynsfulla mot andra.

Jag kallar på dessa missnöjda, knorrande och kverulerande individer, att bättra sig, innan det är för sent. Det är fortfarande tid för Er, att lära Er av Kristus. Ni har allvarligt skadat hans sak, Ni har hållit många själar borta från himmelriket; men Ni måste ångra Er och bli omvända. Lägg undan oket, som Ni bär, och ta emot Kristi ok. Många är medvetna om sin stora brist, de läser, ber och fattar beslut, ändå gör de inga framsteg. De tycks sakna kraft till, att stå emot frestelse. Orsaken är, att de inte går tillräckligt på djupet. De eftersträvar inte själens grundliga omvändelse, så att dess strömmar skulle renas, och uppförandet vittna om, att Kristus härskar över dem.

Alla karaktärsbrister har sitt upphov i hjärtat. Stolthet, fåfänga, hetsighet och begär kommer från det egenkära hjärtat, som inte är förnyat genom Kristi nåd. I fall hjärtat är luttrat, uppmjukat och förädlat, märks det på ord och handling. När vi har överlämnat oss fullständigt till Gud, kommer vi att hysa en orubblig tillit till Guds löften, och vi kommer att be uppriktigt och göra målmedvetna ansträngningar, för att öva kontroll över ord och handlingar.

Somliga talar i barsk, ohövlig ton, som sårar andras känslor, och de ursäktar sig, genom att säga: ”Det är min natur, jag säger alltid mitt hjärtas mening”, och de rosar detta ogudaktiga karaktärsdrag som en dygd. Deras ohövliga uppförande borde allvarligt tillrättavisas, det är något, som de borde skämmas över – en gruvlig vana, som är uppfunnen av Satan, och inte är det minsta besläktad med himmelen. Mycket har ordats om de gjorda förbättringarna sedan patriarkernas dagar. Men de, som levde i den tidsåldern, kunde briljera med ett högre tillstånd av förädling och sann artighet, än folk kan i denna högst upplysta tid.

Helgjutenhet, rättfärdighet och kristen hövlighet är en skön kombination. Hövlighet är en av Andens dygder. Den är en himmelsk egenskap. Änglar brusar aldrig upp i vrede, de är aldrig avundsjuka, egenkära eller missunsamma. Inga barska eller ovänliga ord kommer över deras läppar. Och om vi skall vara tillsammans med änglar, måste vi också vara ädla och hövliga. Och vi har inte särskilt lång tid på oss, för att förändra våra felaktiga vanor, för att förändra våra bristfälliga karaktärsdrag, och bli lämpliga för umgänge med dem, som vi väntar oss att träffa inom kort. All hårdhet och stränghet, grovhet och ovänlighet måste övervinnas i detta liv; för de är sataniska egenskaper. Nu är det dags för oss att arbeta. Vi får ingen andra prövotid. Med mindre vi använder oss av dessa priviligierade stunder, skulle vi inte heller dra nytta av en andra prövotid, i fall vi skulle få en. Det är nu, så länge det kallas för i dag, som vi inte skall lägga bördor på våra hjärtan, och såra Kristus genom oheliga ord och uppträdande av oss, som bär hans namn.