Review and Herald d. 4. september 1900

tillbaka

Kristus, människans eksempel

Det finns inget som försvagar styrkan i en församling som stolthet och passion. Om en som är engagerad i Guds verk gör saker i motsats till en annan som är engagerad i samma arbete, uppstår det stridigheter och meningsskiljaktigheter. Om vi gör detta för att bli aktade eller för att upphöja oss själva, är det fåfäng ära och död för andlighet och kristen kärlek och handlingsenhet. Låt det inte finnas någon anda av motstånd ibland kristna. Kristus har gett oss ett exempel på kärlek och ödmjukhet och har ålagt sina efterföljare att älska varandra såsom han har älskat oss. Vi måste i ödmjukhet sätta högre värde på andra än på oss själva. Vi måste vara stränga mot våra egna karaktärsbrister, vara snabba att urskilja våra egna fel och misstag och göra mindre av andras fel än av våra egna. Vi måste känna ett särskilt intresse för att se på andras angelägenheter, inte att hysa begär, inte att leta fel, inte att anmärka på dem och framställa dem i ett falskt ljus, utan att vara strikt rättvisa i allt för våra bröder och för alla som vi har att göra med. En anda till fördel för vårt eget själviska intresse, för att få en liten vinst, eller för att arbeta för att visa överlägsenhet eller rivalitet, är en anstöt mot Gud. Kristi Ande leder hans efterföljare till att vara angelägna om, inte bara egen framgång och fördelar, utan att vara lika intresserade av syskonens framgång och fördelar. Detta är att älska vår nästa som oss själva; och en motsatt anda från detta skapar skillnader och främlingskap och brist på kärlek och harmoni.

Åh, hur malplacerad är all denna strid om överhöghet! Det är bara Jesus som skall upphöjas. Oavsett vilken förmåga eller framgång någon av oss har, beror det inte på att vi själva har tillverkat dessa krafter; de är det heliga förtroende som Gud har gett oss, att vara kloka anställda i hans tjänst till hans ära. Allt är Herrens anförtrodda kapital. Varför skall vi då lyftas upp? Varför skall vi uppmärksamma vårt eget defekta jag? Det vi besitter i form av talang och visdom, tas emot från vishetens Källa, så att vi kan ära Gud.

Aposteln skulle vilja rikta vår uppmärksamhet bort från oss själva till vår frälsnings Upphovsman. Han presenterar för oss dennes två naturer, gudomliga och mänskliga. Här är beskrivningen av den gudomliga: ”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom ett segerbyte”. Han ”utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen”. {Filipperbrevet 2:6; Hebréerbrevet 1:3.}

Så till den mänskliga: ”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden”. {Filipperbrevet 2:7-8.} Han antog frivilligt den mänskliga naturen. Det var hans egen handling, och med hans eget samtycke. Han klädde sin gudomlighet med mänsklighet. Han var hela tiden som Gud, men han framstod inte som Gud. Han beslöjade gudomens yttringar, som hade befallt hyllning och framkallat beundran från Guds universum. Han var Gud medan han var på jorden, men han avstod från Guds form och antog i dess ställe en människas form och gestalt. Han vandrade på jorden som människa. För vår skull blev han fattig, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. Han lade undan sin härlighet och sitt majestät. Han var Gud, men glädjen över Guds form avstod han ifrån för en tid. Även om han vandrade ibland människor i fattigdom och spred sina välsignelser vart han än gick, skulle legioner av änglar på hans ord ha omringat mänsklighetens Återlösare och ha hyllat honom. Men han vandrade på jorden oigenkänd av, obekant, med få undantag, för sina varelser. Atmosfären var förorenad av synd och förbannelser, i stället för ljuvlig av lovsång. Hans lott var fattigdom och förnedring. Då han gick fram och tillbaka på sina barmhärtighetsuppdrag för att lindra de sjukas lidande, för att lyfta upp de deprimerade, var det knappt en enda röst som kallade honom för välsignad, och de allra största i nationen gick förbi honom med förakt.

Jämför detta med ärans rikedomar, rikedomen av lovsång som strömmar fram från odödliga tungor, milliontals rika röster i Guds universum i hymner av tillbedjan. Men han ödmjukade sig och tog dödligheten på sig. Som medlem av den mänskliga familjen var han dödlig; men som Gud var han livets Källa för världen. Han kunde, i sin gudomliga person, alltid ha motstått dödens framstötar och ha vägrat att komma under dess herravälde; men han gav frivilligt sitt liv, för att han därigenom skulle kunna ge liv och bringa odödlighet i ljuset. Han bar världens synder och utstod straffet, som rullade likt ett berg över hans gudomliga själ. Han gav upp sitt liv som ett offer, för att människan inte för evigt skulle dö. Han dog, inte genom att tvingas därtill, utan av egen fri vilja. Detta var ödmjukhet. Hela himmelens skatt hälldes ut i en gåva för att rädda den fallna människan. Han förde in i sin mänskliga natur alla de livgivande energier som människor kommer att behöva och måste ta emot.

Underbara kombination av människa och Gud! Han kunde ha hjälpt sin mänskliga natur att motstå sjukdomens intrång genom att gjuta från sin gudomliga natur vitalitet och outsinlig kraft till sin mänskliga natur. Men han ödmjukade sig för människans skull. Han gjorde detta för att Skriften skulle uppfyllas; och planen ingicks av Guds Son, som kände till alla stegen i sin förödmjukelse, att han måste stiga ned för att åstadkomma försoning för en fördömd, suckande världs synder. Vilken ödmjukhet var detta! Den förvånade änglar. Tungan kan aldrig beskriva den; fantasin kan inte ta in den. Det eviga Ordet samtyckte till att bli kött! Gud blev människa! Det var en förunderlig ödmjukhet.

Men han steg ändå lägre ned; Mannen måste ödmjuka sig som en man för att tåla förolämpningar, förebråelser, skamliga anklagelser och övergrepp. Det verkade inte finnas någon säker plats för honom på hans eget territorium. Han var tvungen att fly från plats till plats för sitt liv. Han blev förrådd av en av sina lärjungar; han förnekades av en av sina mest nitiska anhängare. Han blev hånad. Han kröntes med en törnekrona. Han blev gisslad. Han tvingades att bära bördan av korset. Han var inte okänslig för detta förakt och denna skändlighet. Han underordnade sig, men åh! han kände bitterheten som ingen annan varelse kunde känna den. Han var ren, helig och obefläckad, men ändå utställd som brottsling! Den bedårande Återlösaren steg ned från den högsta upphöjelsen. Steg för steg ödmjukade han sig för att dö, men vilken död! Den var den skamligaste, den grymmaste – döden på korset som förbrytare. Han dog inte som en hjälte i världens ögon, höljd med heder, som män i strid. Han dog som dömd brottsling, upphängd mellan himlarna och jorden – dog en långsam död av skam, utsatt för hån och smädelser från en förnedrad, brottstyngd, liderlig skara! ”Alla som ser mig hånar mig, de spärrar upp munnen, de skakar på huvudet.” Psaltaren 22:8. Han räknades med överträdarna, han gav upp andan under hån, och hans släktingar enligt köttet förnekade honom. Hans mor såg hans förödmjukelse, och han tvingades att se svärdet tränga igenom hennes hjärta. Han uthärdade korset, föraktade skammen. Han gjorde det av ringa betydelse med tanke på de resultat som han verkade för, inte bara för invånarna i denna fläck av en värld, utan för hela universum, för varje värld som Gud hade skapat.

Kristus skulle dö som människans ersättare. Människan var en brottsling under dödsdom för överträdelse av Guds lag, som förrädare, rebell; därför måste en ersättare för människan dö som förbrytare, eftersom han stod i förrädarnas ställe, med alla deras omhuldade synder på sin gudomliga själ. Det räckte inte att Jesus skulle dö för att till fullo uppfylla kraven från den brutna lagen, utan han dog en skamlig död. Profeten återger för världen Kristi ord: ”Jag dolde inte mitt ansikte för hån och spott.” {Jesaja 50:6.}

Med tanke på detta, kan människor åtnjuta en partikel av upphöjelse? När de går igenom Kristi liv och lidanden och förnedring, kan de då lyfta sina stolta huvuden som om de inte skulle behöva utstå några prövningar, ingen skam, ingen förnedring? Jag säger till Kristi efterföljare: Se till Golgata och rodna av skam över Era självviktiga idéer. All denna förnedring av himmelens Majestät var för den skyldiga, dömda människan. Han gick lägre och lägre i sin förödmjukelse, tills det inte fanns några lägre djup som han kunde nå, för att lyfta upp människan ur hennes moraliska förorening. Allt detta var för Dig som strävar efter överhögheten – strävan efter mänskligt beröm, efter mänsklig upphöjelse; för Dig som är rädd för att Du inte kommer att få all den aktning, den respekt från mänskliga sinnen, som Du tror är Din rätt. Är detta Kristuslikt?

”Var så till sinnes som Kristus Jesus var.” {Filipperbrevet 2:5.} Han dog för att åstadkomma försoning och för att bli ett mönster för var och en som skulle bli hans lärjunge. Skall själviskhet komma in i Era hjärtan? Och skall de som inte har satt framför sig mönstret, Jesus, prisa Era förtjänster? Ni har inga utom när de kommer genom Jesus Kristus. Skall stolthet härbärgeras efter att Ni har sett Gudomen ödmjuka sig själv, och sedan som människa förnedra sig själv, tills det inte fanns någon lägre punkt dit han kunde sänka sig? ”Häpna över detta, ni himlar”, och häpna, ni jordens invånare, att sådan avkastning skulle ges till vår Herre! {Jeremia 2:12.} Vilket förakt! Vilken elakhet! Vilken formalitet! Vilken stolthet! Vilka ansträngningar som gjordes för att lyfta upp människan och förhärliga sig själv, då härlighetens Herre ödmjukade sig själv, plågades och dog den skamliga döden på korset för vår räkning!

Vem lär sig mönstrets ödmjukhet och saktmod? Vem strävar uppriktigt efter att bemästra sig själv? Vem lyfter sitt kors och följer Jesus? Vem brottas mot jagets inbilskhet? Som på allvar satsar alla krafter för att övervinna satanisk avundsjuka, svartsjuka, ondska och elakhet; rena själens tempel från alla föroreningar och öppna hjärtats dörr för Jesus att komma in? Skulle dessa ord kunna få det intrycket på sinnet att alla som kan läsa dem skulle odla ödmjukhetens nåd, vara självförnekande, mer benägna att hålla andra bättre än sig själva, ha Kristi sinne och Ande att bära varandras bördor! Åh, att vi skulle skriva detta djupt i våra hjärtan, när vi begrundar den stora nedlåtenhet och förödmjukelse som Guds Son sänkte sig till för att vi skulle få vara delaktiga i den gudomliga naturen och undkomma det fördärv som förekommer i världen genom lusten! Allt högmod, all självupphöjelse måste läggas bort från oss, och vi lära oss Kristi ödmjukhet och enkelhet, annars säkrar vi ingen plats i Guds rike. Livet måste vara dolt med Kristus i Gud. Varje själs ankare skall fästas i klippklyftan för oss, den klippa som bär upp en förstörd värld. Låt oss hålla dessa saker i våra sinnen.

Stolthet över talang, stolthet över intellekt, kan inte existera i hjärtan som är dolda med Kristus i Gud. Det skulle inte finnas några strävanden efter att låta sig själv framträda på ett iögonfallande sätt om inte Gudom och mänsklighet kombinerade hade stått i gapet för att upprätthålla straffet för en bruten lag. Dess påföljd skulle ha fallit på de syndiga, utan att ha minskat ett stycke av sin stränghet. Det föll på Jesus, världens Återlösare, för att ge människan ytterligare en prövning. Låt oss då ödmjuka oss och dyrka Jesus, men aldrig, aldrig, upphöja oss själva i det minsta. Gud förbjude att vi bör främja självständighet hos oss själva. Se noga till att ingen av oss intar den fruktansvärda ställning som den för vilken Kristus dog förgäves.

Kommer mina bröder att anse att det inte finns någon kunglig väg till himmelen? Korset, korset, ligger direkt i vägen vi måste gå för att nå kronan. De som inte ödmjukar sig ens som ett litet barn, sade Jesus Kristus, skall inte ha någon del i himmelriket. Om motivet för hela vårt liv är att tjäna och ära Kristus och välsigna mänskligheten i världen, då kommer pliktens tristaste väg att bli en ljus väg – en väg som anläggs för Herrens återlösta att vandra på. Om vi är Guds barn, kommer det att finnas otaliga möjligheter att tjäna honom på genom aktiv tjänst för dem för vilka han dog. Jesus ser på varje själs behov, nödvändigheter och betjänar vederbörande genom att stå nära den som han använder för att vara ett redskap för att hjälpa och välsigna andra. Alla stridigheter, all avundsjuka, är en plåga för Jesus Kristus.