Review and Herald d. 5. september 1893

tillbaka

Kvarlevans Församling inte Babylon (Fortsättning)

I liknelsen om vetet och ogräset ser vi orsaken till, att ogräset inte revs upp; det var för, att inte rycka upp vetet tillsammans med ogräset. Mänskliga åskådningar och bedömningar skulle orsaka allvarliga felgrepp. Men hellre, än att begå ett misstag och rycka upp ett enda vetestrå, säger Mästaren: ”Låt båda växa tillsammans fram till skörden”; då kommer änglarna att ta bort ogräset, som döms till destruering. {Matteusevangeliet 13:30.} Fastän det i våra församlingar, som säger sig tro på högre sanningar, finns bristfälliga och vilsna medlemmar, likt ogräs mitt ibland vetet, är Gud långmodig och tålmodig. Han tillrättavisar och varnar de felande, men han tillintetgör inte dem, som tar lång tid på sig, för att lära sig önskvärda läxor; han rycker inte upp ogräset med roten i veteåkern. Ogräset och vetet skall växa tillsammans ända till skörden; när vetet har nått full mognad och klart går att urskilja från ogräset, kommer de två att separeras.

Kristi församling på jorden kommer att vara ofullkomlig, men Gud tillintetgör inte hans församling på grund av dess ofullkomlighet. Det har funnits och kommer att finnas sådana, som är fyllda med iver och i sitt oförstånd vill rena församlingen och rycka upp ogräset med rötterna mitt ibland vetet. Men Kristus har skänkt särskilt ljus om, hur vi skall hantera dem, som felar och de icke omvända i församlingen. Det skall inte förekomma något krampaktigt, ivrigt, överilat handlande från församlingsmedlemmar, genom att kasta ut dem, som man misstänker för bristfällig karaktär. Ogräset kommer att visa sig i vetet; men det kommer att göra större skada, att rensa bort ogräset, med mindre Gud visar det rätta sättet, än att lämna det i fred. När Herren inlemmar de sant omvända i församlingen, för Satan samtidigt in inte fullt omvända personer i dess gemenskap. När Herren sår den goda säden, sår Satan ogräset. Oavbrutet strider två viljor om församlingens medlemmar. Den ena verkar för församlingens rening, den andra för Guds folks fördärv.

Jesus visste, att Judas var bristfällig till karaktären, men trots detta tog han emot honom som en av lärjungarna och gav honom samma tillfällen och förmåner, som han gav sina övriga utvalda. Judas var utan ursäkt för det onda, som han sedan utövade. Judas kunde ha blivit en ordets görare, liksom Petrus och Jakob och Johannes och de andra lärjungarna blev till sist. Jesus gav värdefull undervisning, så att medlemmarna av hans grupp kunde ha blivit omvända, och inte behövt klamra sig fast vid defekterna, som skämde deras sinnelag.

Somliga tycks tro, att i och med inträdet i församlingen blir deras förväntningar uppfyllda och de kommer bara att träffa de rena och fullkomliga. De ivrar för sin tro och när de upptäcker fel hos församlingsmedlemmar, säger de: ”Vi lämnade världen, för att inte umgås med de onda, men det onda finns här också”, och så undrar de, liksom tjänarna gjorde i liknelsen: ”Varifrån har då ogräset kommit?” {Vers 27.} Men vi behöver inte bli så här besvikna, för Herren har inte ej ingett oss övertygelsen om, att församlingen är fullkomlig; och allt vårt ivrande kommer inte att göra den stridande församlingen så ren, som den segrande församlingen. Herren har förbjudit oss, att förfara på våldsamt vis mot dem, som vi tror felar, och det är inte meningen, att vi skall utfärda bannbullor och anklagelser mot de felande.

Begränsade människor är böjda för, att felbedöma karaktären. Därför har inte Gud överlåtit arbetet med, att bedöma och uttala sig om karaktären åt dem, som inte mäktar med det. Vi kan inte säga, vilka som utgör vetet och ogräset. Skördetiden kommer att fullt ut visa karaktären hos de två klasserna kännetecknade genom bilden på ogräset och vetet. Arbetet med åtskillnaden har getts åt Guds änglar och inte lagts i händerna på någon människa. Falska lärosatser är ett av de sataniska inflytanden, som verkar i församlingen, och därmed lockar in däri dem, som inte är omvända i hjärtat. Människor lyder icke Jesu Kristi ord, och således söker de heller ej efter enhet i tro, anda och lära. De arbetar inte för enhet i den anda, för vilken Kristus bad, och som skulle göra, att vittnesbördet från Kristi lärjungar skulle övertyga världen om, att Gud har sänt sin Son hit, ”för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.} I fall den enhet Kristus bad om, existerade ibland Guds folk, skulle de frambära ett levande vittnesbörd, och skulle de sända ett klart ljus framför sig, som skulle stråla mitt i världens moraliska mörker.

I stället för den harmoni, som skulle råda ibland de troende, förekommer det splittring; för Satan har fått lov till, att komma in och med sina snärjande bedrägerier och villfarelser. Genom dessa förleder han dem, som inte har lärt sig Kristi ödmjukhet och beskedlighet av hjärat till, att välja en annan linje, än församlingen och härigenom, om möjligt, ödelägga dess samklang. Människor yttrar sig trotsigt, för att dra till sig lärjungar. De påstår, att Gud har gett dem stort ljus; men hur agerar de under dess inflytande? Går de samma väg, som de två lärjungarna gjorde på sin vandring till Emmaus? Sedan de hade tagit emot ljus, gick de tillbaka och fann dem, som Gud hade lett och fortsatt ledde, och berättade för dem om, att de hade sett Jesus och talat med honom.

Har de män, som har påstått sig ha fått ljus angående församlingen, gått denna väg? Har de uppsökt dem, som är Guds utvalda, för att bära ett levande vittnesbörd och gett dem belägg för, att detta ljus bättre utrustar dem till, att bereda ett folk, att stå på Guds stora dag? Har de sökt råd hos dem, som har och ständigt förmedlar sanningen och ger världen det sista varningsbudskapet? Har de sökt råd hos dem, som har haft lång erfarenhet av det, som hör Gud till? Varför deltog inte dessa personer, så fulla av nit för saken, på Generalkonferensens samling i Battle Creek, liksom de uppriktiga människorna gjorde i Jerusalem vid tiden för den Helige Andes utgjutande? Vid verkets stora nav öppnade personer ljusets stora skattkistor; och då Herren utgöt sin Ande över folket, tog då dessa individer emot den himmelska smörjelsen? Medan djup påverkan från Guds Ande gjorde sig uppenbar ibland folket och själar blev omvända och hårda hjärtan förkrossade, var det en del, som lyssnade till Satans argument och upptändes av iver nedifrån till, att träda fram och ropa ut, att de många, som erhåller den Helige Ande, som erhåller särlaregnet och härligheten, som skall lysa upp hela jorden, är Babylon. Gav Herren dessa budbärare deras budskap? Nej, för det var inte sanningens budskap.

Ehuru det har existerat onda företeelser i församlingen och kommer att göra det till världens slut, skall församlingen i dessa yttersta dagar vara ett ljus för världen, som är nedsmittad och demoraliserad av synd. Församlingen, svag och ofullkomlig, tillrättavisad för sina brister, varnad och given råd, är det enda på jorden, som Kristus skänker sin oavlåtliga uppmärksamhet. Världen är en verkstad, i vilken Jesus, genom samarbete mellan mänskliga och gudomliga krafter, utför experiment genom sin nåd och gudomliga barmhärtighet på människors hjärtan. Änglar förbluffas, när de ser karaktärens förvandling hos dem, som överlåter sig till Gud, och de uttrycker sin glädje i sånger av hänryckt hyllning till Gud och till Lammet. De ser dem, som av naturen är världens barn, omvändas och bli Kristi medarbetare i, att dra själar till Gud. De ser dem, som varit i mörkret, klädas i ljus, för att skingra det onda och trotsiga släktets moraliska natt. De ser dem beredas genom en kristen erfarenhet på, att lida med sin Herre och därefter dela hans härlighet ovan där, i himmelen.

Gud har en församling på jorden, som lyfter upp den nedtrampade lagen, och presenterar för världen Guds Lamm, som tar bort världens synd. Församlingen ligger inne med rikedomarna hos Kristi nåd och genom församlingen kommer Guds kärlek till sist att uppenbaras fullt ut för världen, som snart skall lysas upp av hans härlighet. Kristi bön om, att hans församling måtte bli ett, som han var ett med Fadern, kommer äntligen att gå i uppfyllelse. Den Helige Andes rika brudgåva kommer att skänkas och genom dess oavbrutna förmedling till Guds folk, kommer de att inför världen vittna om Guds frälsnings tilldragande kraft.

Det finns för närvarande bara en församling i världen, som reparerar bräschen i muren och bygger upp de gamla, förfallna ruinerna; och den, som riktar världens och andra församlingars uppmärksamhet på denna församling, och fördömer henne som Babylon, verkar därmed i samklang med honom, som är brödernas anklagare. Är det möjligt, att det kommer att uppstå personer ibland oss, som talar trotsigt och luftar de många åsikter, som Satan vill breda ut i världen avseende dem, som håller Guds bud och äger tron på Jesus? Finns det inte tillräckligt mycket arbete, för att tillfredsställa ens tjänariver, genom att ge sanningen till dem, som sitter i villfarelsens mörker? I egenskap av dem, som har gjorts till förvaltare av medel och förmågor, har Ni missbrukat Er Herres goda, genom att utbreda villfarelse. Hela världen brinner av hat mot dem, som påpekar de bindande kraven hos Guds lag, och Jehovas lojala församling är inte involverad i någon obetydlig konflikt. ”Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.” {Efésierbrevet 6:12.} De, som har någon insikt om denna krigförings innebörd, kommer inte att rikta sina vapen mot den stridande församlingen, utan kommer med all sin kraft att kämpa med Guds folk mot det ondas förbund.

De, som börjar att förkunna ett budskap på eget bevåg och som, trots att de säger sig vara undervisade och ledda av Gud, fortlöpande sysslar med, att riva ned det, som Gud under åratal har byggt upp, gör inte Guds vilja. Låt det bli kungjort, att dessa män står på den store bedragarens sida. Tro dem icke. De har förbundit sig själva med Guds och sanningens fiender. De kommer att håna pastorskåren som en samling intriganta präster. Vänd Er bort från vederbörande, anamma inte deras budskap, hur mycket de än citerar Vittnesbörden och försöker, att förskansa sig bakom dem. Ta inte emot dem, för Gud har inte gett dem detta arbeta att göra. Resultatet av sådant arbete kommer att bli bristande tro på Vittnesbörden, och, i värsta fall, kommer de att göra det arbete verkningslöst, som jag har uträttat i åratal.

Nästan hela min livstid har vigts åt detta arbete, men min börda har ofta gjorts tyngre genom förekomsten av människor, som har sprungit före med ett budskap, som Gud ej har gett dem att förkunna. Detta onda slags arbetare har tagit brottstycken från Vittnesbörden och ramat in dem i villfarelsens struktur, för att i överensstämmelse härmed skänka inflytande åt sitt falska vittnesbörd. När det blir tydligt, att deras budskap är villfarelse, då kommer Vittnesbörden – förenade med villfarelsens sällskap – att omfattas av samma förkastelsedom; och världens folk, som inte vet, att citaten ur Vittnesbörden har plockats ur privata brev brukade utan mitt samtycke, kommer att ta dessa resonemang som intäkt för, att mitt arbete inte stammar från Gud eller från sanningen, utan hör till lögnen. De, som på detta sätt bringar Guds verk i vanrykte, måste svara inför Gud för det verk de uträttar. (Avslutas nästa vecka.)