Review and Herald d. 5. september 1899

tillbaka

Den första och andra ankomsten

Vid Kristi första ankomst, som tycktes inträffa obemärkt, kunde himmelens änglar knappt hindra sig från att brista ut i jubel inför Guds Sons födelse. Himmelens härliga manifestationer var dock inte helt återhållna. Den underbara händelsen skedde inte utan några inslag av gudomlig karaktär. Denna födelse, som var så föga förväntad på jorden, firades i de himmelska salarna med lovsång och tacksägelse för människans räkning.

Medan herdarna på Betlehems kullar vakade över sina hjordar om natten, ”stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta. Men ängeln sade: ’Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.’ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” {Lukasevangeliet 2:9-14.} Sedan budskapet hade getts, svepte änglarna åter till himmelen, och ljuset och härligheten från deras närvaro sågs inte längre.

Han som kom i mänskligt kött och underkastade sig ett liv i förödmjukelse, var himmelens Majestät, livets Furste, och ändå kände inte jordens vise män, furstarna och härskarna eller ens hans eget folk igen honom. De kände inte igen honom som den efterlängtade Messias. Trots att mäktiga mirakel visade sig genom honom, trots att han öppnade de blindas ögon och väckte de döda till liv, utsattes Kristus för hatet och misshandeln från de människor som han hade kommit för att välsigna. De betraktade honom som en syndare och anklagade honom för att driva ut djävlar genom djävlarnas furste. Omständigheterna vid hans födelse var mystiska och påpekades av härskarna. De anklagade honom för att vara född i synd. Himmelens furste blev förolämpad på grund av människornas korrupta sinnen och syndiga, hädiska otro. Vilken pinsam sak otron är! Den har sitt ursprung hos den förste store avfällingen, och till vilka fruktansvärda gärningar den leder alla som går in på dess väg framgår av judarnas förkastande av sin Messias.

Ledarna för den judiska nationen hade Gamla Testamentets Skrifter, som tydligt förutsade sättet för Kristi första ankomst. Genom profeten Jesaja hade Gud beskrivit Kristi utseende och uppdrag och sagt: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.” {Jesaja 53:3-7.}

Ledarna i Israel påstod sig förstå profetiorna, men de hade fått falska idéer angående sättet för Kristi ankomst. Satan hade bedragit dem; och all härlighet från Kristi andra tillkomst tillämpade de på hans första framträdande. Alla underbara händelser som samlas kring hans andra ankomst letade de efter vid hans första. Därför, då han kom, var de inte beredda att ta emot honom. Lärjungen Johannes berättar om mottagandet som han mötte. Han säger: ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.” {Johannesevangeliet 1:10-11.}

Mellan Kristi första och andra ankomst kommer en underbar kontrast att ses. Inget mänskligt språk kan skildra scenerna vid Människosonens andra ankomst på himmelens moln. Han skall komma med sin egen härlighet och med Faderns och de heliga änglarnas härlighet. Han kommer klädd i ljusets mantel, som han har burit från evighetens dagar. Änglar kommer att följa med honom. Tio tusen gånger tio tusen kommer att eskortera honom på vägen. Ljudet av basunen kommer att höras, som kallar de sovande döda ur graven. Kristi röst kommer att tränga igenom graven och genomborra de dödas öron, ”alla som är i gravarna skall. . . gå ut ur dem.” {Kapitel 5:28-29.}

”Och alla folk skall samlas inför honom”. {Matteusevangeliet 25:32.} Just Den som dog för människan skall döma henne på den yttersta dagen; för Fadern har överlämnat ”hela domen… åt Sonen, . . . Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.” {Johannesevangeliet 5:22, 27.} Vilken dag det kommer att bli, när de som förkastade Kristus kommer att se på honom som deras synder har genomborrat. De kommer då att veta att han erbjöd dem alla himmelen om de bara ville stå vid hans sida som lydiga barn; att han betalade ett oändligt pris för deras lösen; men att de inte tänkte acceptera frihet från syndens häftiga slaveri. De valde att stå under upprorets svarta fana till slutet av barmhärtighetens timme.

När de ser på hans härlighet, blixtrar minnet av Människosonen i mänsklighetens dräkt framför deras sinnen. De minns hur de behandlade honom, hur de vägrade honom och trängde sig nära den store avfällingens sida. Scenerna i Kristi liv dyker upp framför dem i all sin klarhet. Allt han gjorde, allt han sade, den förödmjukelse som han gick med på för att rädda dem från syndens fläckar, stiger upp framför dem i fördömelse.

De ser honom rida in i Jerusalem och ser honom våndas till tårar över den obotfärdiga staden som inte ville ta emot hans budskap. Hans röst, som hördes i inbjudan, i bön, i toner av öm omtänksamhet, tycks åter falla dem i öronen. Scenen i Getsemane Örtagård framstår inför dem, och de hör Kristi fantastiska bön: ”’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig.” {Matteusevangeliet 26:39.}

På nytt hör de Pilatus’ röst, när han säger: ”jag inte finner något brottsligt hos honom.’” {Johannesevangeliet 19:4.} De ser den skamliga scenen i domsalen, då Barabbas stod vid Kristi sida, och de hade förmånen att välja den Skuldlöse. De hör åter Pilatus’ ord: ”’Vem vill ni att jag skall frige, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?’” {Matteusevangeliet 27:17.} De uppfattar svaret: ”’Bort med honom! Låt oss få Barabbas fri!’” {Lukasevangeliet 23:18.} På Pilatus’ fråga ”’Vad skall jag då göra med Jesus...?’” kommer svaret: ”Korsfäst honom!’” {Matteusevangeliet 27:22.}

Åter igen ser de sitt Offer bära korsets smälek. De hör de högljudda tonerna från hånarna, som triumferande utropar: ”om du är Guds Son,… stig ner från korset!’” {Vers 40.} ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa.” {Vers 42.}

Nu ser de honom inte i Getsemane Örtagård, inte i domarsalen, inte på Golgata kors. Tecknen på hans förödmjukelse har försvunnit, och de ser på Guds ansikte – ansiktet de spottade på – ansiktet som präster och härskare slog med sina händer. Nu uppenbaras sanningen i all sin livlighet för dem. Det är Lammets vrede som de måste möta – från honom som kom för att ta bort världens synd – från honom som alltid hade handlat mot dem med oändlig ömhet, tålamod och outsäglig kärlek. De inser att de har förverkat alla rikedomar i hans stora frälsning. När de ser på honom som dog för att ta bort deras skuld, ropar de till klipporna och bergen: ”’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’” {Uppenbarelseboken 6:16-17.}

Vi befinner oss nu mitt i de sista dagarnas faror. Konfliktscenerna ilar fram, och dagarnas dag är precis över oss. Är vi förberedda på stridsfrågan? Varje gärning, liten som stor, skall uppmärksammas. Det som här har ansetts trivialt kommer då att framstå som det är. Änkans två ören kommer att kännas igen. Bägaren med kallt vatten som erbjöds, fängelset besökt, maten till de hungriga – var och en kommer med sin egen belöning. Och den ouppfyllda plikten, den själviska handlingen, kommer inte att glömmas. På den öppna domstolen runt Guds tron kommer det att se ut som en helt annan sak än vad det gjorde då Jesus dömdes. Den hemliga synd som framstår som ingenting nu, kommer, när den ställs inför människor i ljuset av Guds ansikte, att framstå som svår. Det kommer att inses att dessa själviska nöjen och måttlöshet har gjort människan till en älskare av njutning mer än en älskare av Gud.

Hur står det till med vår sida i himmelens böcker? Har vi valt att vara delaktiga med Kristus i hans lidanden? Har vi lärt oss i Kristi skola hans ödmjukhet och saktmod i hjärtat? Har vi stått vid Kristi sida för att bära hans smälek? Har vi tagit på oss hans ok och lyft korset i självförnekelse och självuppoffring? Har vi hjälpt till att bära hans bördor och samarbetat med honom i hans arbete?

Satan har kommit ned med stor kraft och verkar med all orättfärdighets bedräglighet hos dem som går under; men det är inte nödvändigt för någon att bli lurad; och vi kommer inte att bli det om vi fullt ut har tagit ställning för Kristus för att följa honom genom onda såväl som genom trevliga stunder. Ormens huvud kommer snart att krossas och mosas. Det härliga minnesmärket över Guds underbara kraft skall snart återställas till sin rättmätiga plats. Då kommer det förlorade paradiset att återställas. Guds plan för människans återlösning kommer att vara fullständig. Människosonen kommer att skänka de rättfärdiga det eviga livets krona, och de skall tjäna ”honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.’” {Kapitel 7:15-17.}