Review and Herald d. 6. september 1881

tillbaka

Spridda församlingar

Vad går att göra, för att vidmakthålla våra spridda församlingars liv och framgång? Många av dessa har endast få medlemmar, och får blott föga eller ingen förkunnelse. Måste de bli svaga och sjuka, och finna sig i modlöshet? Nej, aldrig! I fall det endast är sex verksamma medlemmar, bör var och en av dessa känna ett ansvar, för att upprätthålla kyrkans intressen. Människor, som vet, hur de skall leda världsliga företag framgångsrikt, bör använda sina förmågor till, att bygga upp Guds sak ibland sig. Församlingens medlemmar bör vara ivrigt uppmärksamma på Guds ord, så att de förstår sin plikt, och sedan verkar med sinnets och hjärtas krafter, för att göra sin menighet till en av de mest framgångsrika i landet.

Då Kristus steg upp till himmelen, lämnade han församlingen som ett heligt ansvar till sina anhängare, varvid han uppmanade dem till, att hålla den i blomstrande skick. Detta arbete går inte att överlämna åt predikanterna allena, eller några få ledande personer. Varje medlem bör mena, att han har ingått en högtidlig pakt med Herren, för att verka för Guds saks högsta intresse vid varje tidpunkt och under alla omständigheter. Var och en bör ha en del att göra, en börda att bära, och därför investera viss tid och intresse för kyrkans liv och framgång. Om alla således känner ett personligt ansvar, når de stor framgång i andliga ting. Den högtidliga börda, som vilar på dem, bör få dem till, att ofta söka Gud i bön efter styrka och nåd.

Församlingens sanna karaktär bedöms inte efter dess höga bekännelse eller de namn, som är införda i matrikeln, utan den bedöms efter, vad den faktiskt uträttar för Mästaren och efter, hur många uthålliga, trofasta medarbetare den har. Personligt intresse och vaksamma, personliga ansträngningar uträttar mera för Kristi sak, än predikningar och bekännelse åstadkommer.

Sanna kristna över hela världen är Kristuslika. Frälsaren sade: ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” ”Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt.” Och vidare: ”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt.” {Matteusevangeliet 7:16, 18; Johannesevangeliet 15:5.} Detta bevis är avgörande. Om Kristus bor i hjärtat, visar hans Andes dyrbara frukter sig i livet som en naturlig följd. Om Satan styr sinnet, visar onda drag sig lika säkert.

De, som bekänner sig till, att vara Kristi lärjungar, samtidigt som de i sina gärningar förnekar honom, tjänar Satan i lönndom, de iför sig rättfärdighetens klädnad, för att skyla en världslig, självisk och fördärvad natur. Deras bekännelse avger ett falskt ljus för världen. På åkern, i verkstaden, i familjekretsen, i församlingen, uppenbarar de det sorgliga faktumet, att deras religion består av ihålig formalism. De utövar hela tiden ett inflytande, som är raka motsatsen till äkta gudsvördnad.

Vår Frälsare har gjort det till sina efterföljares plikt, att bevisa inför världen, att kristendomen medför flit och sparsamhet, till energi och iver för församlingens intresse och för Guds sak överallt. Likaså medför den fördömande av habegär, bedrägeri och varje annat slags oärlighet. Vi behöver Guds närvaro, för att styra oss, hans visdom, för att vägleda oss i livets alla angelägenheter. Vi kan inte tillåta oss, att skilja oss från honom i minsta, lilla sammanhang. Det görs aldrig någon god affär utan Guds medverkan. Vi kan inte stänga honom ute från något, som angår hans avkommas rättigheter. Orubblig rättskaffenhet kännetecknade Kristi liv och karaktär. Han gav prov på en av Himmelens principer här på jorden. I fall hans bekännande efterföljare inte lever enligt mönsterbilden, visar de, att de inte har del i honom.

Satan kommer med sina frestelser till varje kristen, liksom han kom till Kristus. ”Var inte för samvetsgrann”, viskar han, ”när det gäller ära och ärlighet. För att samla rikedom, måste Du ta tillvara på Dina egna intressen.” Många lyssnar till dessa antydningar, och riskerar hoppet om evigt liv för världslig, timlig vinning. Men fastän de må vinna framgång för en tid, blir det bittert och smärtsamt i slutändan.

Aposteln Jakob säger: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar.” ”... tron utan gärningar är död?” {Jakobsbrevet 2:18, 20.} Var och en visar all sin tro genom sitt leverne. Den kristnes osjälviska iver och allvar för sanningens sak gör intryck på alla, som han umgås med. De, som står utanför Kristus, får ständiga bevis för hans efterföljares kraft i form av gudomlig nåd, i vänlighet, i överseende. Dessa kristna utövar en effektiv tjänst för sin Mästare.

En församling, vars medlemmar menar sig inte ansvara för dess framgång, visar inte den enighet, kärlek och samklang inför världen, som utmärker Guds sanna barn. Världsliga personer betraktar och kritiserar hela tiden skarpt och strängt dem, som säger sig älska och tjäna Gud, men som ändå i sitt leverne visar sig vara främmande för den gudomliga nådens inflytande. ”Det är för sorgligt”, säger den icke troende, ”att ödelägga en god värdsling, för att dana en dålig kristen. Den mannen är lika oärlig och ivrig, att främja sina intressen, som innan han bekände religionen. Och vilken okristlighet visar han inte! Hur han gillar, att upphöja sig själv. Hur han talar ovänligt om andra. Han ser något galet i varje persons karaktär. Jag säger Er, även om han ingår i församlingen, får man akta sig för honom. Dessutom är han hård och sträng mot sina anställda. Han är till och med otålig mot djuren han har att göra med, han misshandlar dem, som om de saknade känslor. En sådan har inte bättrat sig.” I för många situationer är detta en sann bild. Vilken barriär har sådana bekännande kristna rest, för att hindra syndare från, att komma till Kristus! De är en förbannelse för sina familjer, en förbannelse för församlingen. Kristi sanna lärjungar visar sitt saktmod och sin vänlighet i skarp motsats till den store fiendens och hans efterföljares storm, böljors brus och utmanande uppträdande.

Det andra stora budet: ”Du skall älska din nästa som dig själv’” hålls nogsamt av alla sanna kristna. {Matteusevangeliet 19:19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Vårt inflytande bär frukt för evigheten. Vårt exempel, antingen det är gott eller ont, kommer att leva kvar, när vi inte längre finns till. Låt oss då leva så, att dem vi umgås med, ser och märker, att vi behärskas av gudomliga regler, och är fyllda med visdom och kärlek. Detta är det starkaste argument, som går att uppbringa för den religion vi bekänner oss till. Ett rent och osjälviskt liv bevisar en gudomlig verklighet i Jesu Kristi evangelium för alla åskådare. Kära kristna vänner, jag upprepar, om Ni tillhör Kristus, utför Ni Kristi gärningar, icke Satans. Med Jesus boende i hjärtat, ger Ni prov på det i ord, i uppförande, i gärningar och i livets göromål. Sådana kristna vinner gunst hos Gud och hos människor. Frid och glädje sprids längs deras vandringsväg, och ära återspeglas till Gud.

Våra församlingar är tyvärr blottställda på andlighet. De äger en korrekt teori om sanningen, och nöjda därmed, har de hängett sig åt stolthet och prål, medan de saknar gudsvördnadens kraft i stor utsträckning. Dessa församlingar måste väckas upp. Deras medlemmar måste vinna en personlig kristen erfarenhet. Om de är bundna till den levande vinstocken, får de näring av den, och frambringar frukt i form av goda gärningar.

Vår religion kräver självförnekelse och självuppoffring vid varje steg. Jesus kom ned från Himmelen, för att lära oss, hur vi skall leva, och då han var på jorden, gick han omkring och gjorde gott. En verklig representant för Kristus månar om andras väl. Han gläder sig åt, att främja Guds sak hemma och utrikes. Under bönemötet ses och hörs han, och man märker hans inflytande. Han försöker, att träda i predikantens ställe, när denne är förhindrad. Han framhäver inte sig själv, eller tar åt sig äran, för att ha uträttat något särskilt, utan arbetar ödmjukt, saktmodigt, trofast med sina små uppgifter, liksom med sina stora, i fall det krävs. Alltsammans sker, därför att Jesus har gjort så mycket för honom.

Det är för att vi har avlägsnat oss från Gud, som han har dragit bort sin Ande från oss. Om medlemmarna i våra församlingar vill verka i enstämmighet, med intresse och iver för Kristi sak, kommer den Helige Ande att delta i deras strävanden, och Guds kraft kommer åter att ses ibland hans folk.