Review and Herald d. 8. september 1885

tillbaka

Bibliska exempel på sann artighet

För att kunna utveckla en kristen karaktär, måste hela personen formas enligt Himmelens måttstock. Vänlighet och älskvärdhet är väsentliga kvaliteter hos Guds barn; men hjärtlös, hycklande artighet, som är så vanlig ibland världsligt sinnade, är icke de äkta kristna nådegåvorna. Hövlighet ersätter inte ett helgat liv; livet kan heller inte vara fullkomligt, när denna utsökta ingrediens uteblir, vilken är som de sköna penseldragen på en målning. De, som öppnar sina hjärtan och hem, och inbjuder Jesus till, att stanna hos dem, bör hålla den moraliska atmosfären fri från strid, bitterhet, vrede, svartsjuka och ovänliga ord. Jesus stannar inte kvar i ett hem med stridigheter, svartsjuka och bitterhet.

De Heliga Skrifterna ger oss ett slående exempel på, hur man utövar sann artighet. Abraham var en Guds man. Då han reste sitt tält, uppförde han strax ett offeraltare, och inbjöd Gud till, att vara hos honom. Abraham var en vänlig och god man. Hans liv ärrades inte av själviskhet, en avskyvärd del i en karaktär, och ytterst anstötlig i Guds ögon. Lägg märke till hans uppförande, då han skulle skiljas från Lot. Fastän Lot var hans nevö eller brorson, och mycket yngre, än han själv, och landets bästa del tillkom Abraham, ledde vänligheten honom till, att ge upp sin rätt, och låta Lot välja den del av landet, som verkade mest önskvärd för honom. Se honom, när han hälsar de tre resande välkomna i dagens hetta, och skyndar sig, att ge dem, vad de behöver. Lägg igen märke till, hur han engagerar sig i en affärsuppgörelse med Hets söner, för att köpa en gravplats till Sara. I sin sorg glömmer han inte, att vara artig. Han bugar sig för dem, fastän han är Guds adelsman. Abraham visste, vad äkta förfining är, och vad som fordras i det inbördes umgänget.

Den store aposteln var fast i fråga om plikter och principer; han förkunnade Kristus med stor frimodighet; men han var vare sig hård eller ohövlig. Han hade ett ömt hjärta, och var alltid vänlig och omtänksam om andra. Vänlighet var ett starkt karaktärsdrag hos honom, och detta gav honom åtkomst till den högre samhällsklassen.

Paulus betvivlade aldrig Guds förmåga eller hans villighet, att ge honom den nåd han behövde, för att leva ett kristet liv. Han utbrister: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Hans ord andas tro och hopp, inte tvivel och förtvivlan: ”... som har älskat mig och utgivit sig för mig.” ”... jag vet vem jag tror på”. {Romarbrevet 8:32; Galaterbrevet 2:20; Andra Timoteusbrevet 1:12.} Han levde inte under en tvivlets sky, famlade inte omkring i osäkerhetens mörker, eller beklagade sig över prövningar och svårigheter. En stämma av glädje, stark av hopp och mod, genljuder hela vägen upp till vår tid. Paulus ägde en sund religiös erfarenhet. Kristi kärlek var hans stora tema, och den drivande kraft, som styrde honom.

Då han befann sig under de vanskligaste förhållanden, som skulle ha haft ett nedtryckande inflytande på halvhjärtade kristna, var han fast i hjärtat, full av mod och hopp samt glädje, och utbrast: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.” {Filipperbrevet 4:4.} Samma hopp och samma glädje märktes på skeppsdäcket, då stormen slet i honom, och skeppet slogs i bitar. Han gav order till fartygets kapten, och så skonades allas liv ombord. Fastän själv fånge, var han i verkligheten skeppets överstyrman, den friaste och lyckligaste personen ombord. Då de drev i land på en barbarisk ö, var han den mest självbehärskade, den mest hjälpsamme, för att nästan inte skulle hamna i en vattnig grav. Hans händer hämtade träet, att tända eld till gagn för de frusna, skeppsbrutna passagerarna. Då de såg den dödliga giftormen bita sig fast i hans hand, fylldes de av rädsla; men Paulus skakade fattad av sig den ned i elden, medveten om, att han inte hade blivit skadad, ty han hyste obetingad tillit till Gud.

Då han ställdes inför jordens kungar och högheter, som hade hans liv i sina händer, tappade han inte modet; för han hade gett sitt liv till Gud, och det var dolt i Kristus. Med sin vänlighet mjukade han upp dessa makthavares hjärtan, vilka hade häftiga temperament, onda och fördärvade, som de var i hjärta och liv. Han glömde inte sin position, eller tilldragelsens vikt. Han ivrade för sanningen, försvarade Kristus frimodigt med korrekt uppträdande, den sanna artighetens nådegåva markerade hans uppförande. Då han räckte ut handen, som brukligt var, för att tala, kom inte de klinkande länkarna honom att skämmas, eller verka förlägen. Han ansåg dem vara ett tecken på ära, och gladde sig åt, att han fick lida för Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd. Omgiven av filosofer, kungar och kritiker, var han Guds ambassadör. Hans tankegång var så klar och överbevisande, att den fick den ryggradslöse kungen att skälva, då Paulus uppehöll sig vid sin erfarenhet, och visade orsaken till förändringen i hans religiösa betraktelse, vilken hade väckt judarnas svartsjuka. Han upphöjde Jesus Kristus som världens Återlösare. Nåden gjorde, att hans röst hördes ljuvlig och klar, liksom nådens ängel, som upprepar berättelsen om korset, Jesu ojämförliga kärlek.

Paulus värmde hjärtan, vart han än kom; hans själ blev till ett med sina bröders själar. Då han skildes från dem, visste de, att de aldrig skulle se hans ansikte igen, varvid de fylldes med sorg, och då de bad så enträget om, att han skulle förbli hos dem, utbrast han: ”’Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista?” {Apostlagärningarna 21:13.} Hans medlidsamma hjärta bröt samman, då han bevittnade och märkte deras sorg över denna sista skilsmässa. De älskade honom, och kände, att de inte kunde släppa honom ifrån sig. Vilken kristen beundrar ej Paulus’ karaktär? Fast som en klippa, då han försvarade sanningen, var han tillgiven och vänlig som ett barn, då han omgavs av sina vänner. Men hans tadlande eller kritik av synden var förintande, i synnerhet mot bekännande kristna, som vanärade sin bekännelse. Hans hjärta glödde av kärlek, och ändå kunde han vara hård av helig vrede, då plikten krävde det. Låt Paulus’ exempel, vars liv var i överensstämmelse med Kristi liv, vara en lärdom för oss.

Men i Kristus ges vi ett större exempel, än någon av patriarkerna eller apostlarna. Här får vi den äkta vänligheten illustrerad. Denna dygd belyste hans liv, den klädde det med finkänslig och ädel skönhet, den strålade över alla handlingar. Han bjuder de trötta och förtryckta, att komma till honom, och få vila och frid till, att bära hans ok och lyfta hans bördor. Han inbjuder dem: ”... lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.” {Matteusevangeliet 11:29.} Hans hjärta med sympatiserande kärlek längtar efter, att få stilla de rastlösa, förtryckta och lidande sinnen, som endast kan få frid, genom att lära sig hans läxor i saktmod och lydighet. Deras flytande, föränderliga och sorgesamma erfarenheter är allt annat, än vila. De innefattar arbete, smärta och sorg. Att bära hån, förebråelser och förakt utan vedergällning och utan att trotsa dem, som vill göra dem illa, är den lärdom han vill bibringa dem. Han vill få dem till, att kasta stolthetens ok ifrån sig – vilket sargar skuldrorna – och ta på sig hans ok, som är lätt, för det är lika med Kristi saktmod och vänlighet.

Vilken självnedlåtenhet visar vår Herre inte här! Oavsett den sökandes fattigdom och olycka, uppfylldes han önskan. Frälsaren yttrade inte ett enda förebrående eller klandrande ord, fastän han hela tiden bestormades och hans stunder för avskildhet omöjliggjordes. På de myllrande gatorna, i lundarna, eller på sjöstranden, hälsades han alltid av lidande personers beklaganden och önskemål.

Den spetälske ålades, att vistas bortom människornas boningar, och då någon person närmade sig, måste han ropa sorgset: ”Oren, oren!”, för att den resande inte skulle komma för nära och riskera, att själv bli smittad. Men när den spetälske ser Jesus i fjärran, den Mäktige Helbrägdagöraren, tystnar ropet, och ersätts av den enträgnaste bön från hans läppar: ”... om du vill, kan du göra mig ren.’” En sådan vädjan gjordes inte förgäves. Svaret kommer tillbaka till honom: ”’Jag vill. Bli ren!’” {Matteusevangeliet 8:2-3.} Tullare och syndare trängs omkring den välsignade Frälsaren, för att uppfånga ett hoppfullt ord, för en enda beröring från hans finger, som skulle bota deras olika sjukdomar. Han hade ett vänligt ord och blick till var och en. Fastän han var himmelens Majestät, proklamerade han inte sin upphöjda karaktär, ej heller fordrade han den vördnad, som rättmätigt tillhörde honom. I stället vandrade han fram över jorden, trött, hungrig och ofta bedrövad över, att människorna ej insåg sitt behov av de välsignelser han hade kommit, för att skänka dem.

Detta är exemplet på sann artighet, som vi alla måste efterlikna, om vi verkligen vill vara Jesu efterföljare. Den kristnes karaktär motsvarar förvisso namnet. De, som inte aktar på sina ord eller handlingar, och därmed för olycka över alla runt omkring sig, måste lära sig av Jesus, att bli saktmodiga och ödmjuka i hjärtat. Råa och grova metoder vanärar kristennamnet och framställer Kristus felaktigt. Många kommer inte att göra sig passande för himmelen, eftersom de inte inser det viktiga i, att ta efter den fullkomliga Förebilden. En del kallar råhet, nonchalant uppträdande och slarvig klädsel för ödmjukhet och frihet från stolthet; men ödmjukheten avskyr sådana ledsagare och vägrar, att visa sig i deras sällskap.

De, som bekänner sin helgelse, är ofta de mest stolta, själviska och högmodiga. Vilka räkenskaper kommer dessa att få avlägga inför Gud för sitt inflytande! De hävdar, att deras uppförande är i samklang med himmelen, fastän de visar sina naturliga hjärtans onda inverkan. De kan på inget vis jämföras med Hanok, Josef, Daniel, Paulus eller Kristus, det fullkomliga Mönstret. De gör biblisk helgelse föraktlig. Deras uppträdande är oartigt, och är många gånger ovänligt och rått. Dessa är som vägskyltar vid en korsväg, som pekar den resande åt fel håll.

Fastän dessa personer hävdar sig vara fullkomliga, vet det inte alls, vad detta betyder. Ingen dras till dem, och görs bättre genom deras exempel. De, som bekänner helighet, och likväl inte känns vid Guds krav, har inte ifört sig Kristus; de äger inte ödmjukhetens nådegåva, och visar inte Kristus i ord och handling, tills människorna förtrollas av hans helighet och förmås till, att ära Gud, genom att se deras goda gärningar.

Kristus behagas av sina efterföljare, när de visar att de, fastän de är människor, har del i gudomlig natur. De är inga statyer, utan levande män och kvinnor, vars varma hjärtan, livade av den gudomliga nådens dagg, vidgas och slår, när strålarna från rättfärdighetens Sol skiner på dem. Det ljus, som faller på dem, återspeglar de till andra i gärningar, som flammar upp av Kristi kärlek. Kyliga, syndfrihetsbekännande kristna är som isberg; de tycks frysa allas glädje till is, som de kommer i förbindelse med. Deras inflytande över Kristi sak är alltid skadligt. Inget är så anstötligt för Gud, som deras atmosfär, som bekänner ett helgat hjärta, men vars liv lämnar en fadd smak i munnen. Osmakliga handlingar gör kristna motbjudande.

I stället för att isolera sig, bör kristna umgås inbördes. Deras inflytande på varandra kan vara gagneligt. Vi bör ta till oss Paulus’ lärdomar, som ofta berättade om sina erfarenheter. Det samtalas för litet om den religiösa erfarenhetens innehåll, liksom om Guds nåd och godhet. Kärlek och tacksamhet uppammas inte i hjärtat i tillräcklig grad. Små, behagliga välgärningar försummas sorgligt nog. Vänliga och uppmuntrande ord till varandra kunde sägas med det bästa utfall. Det är stort behov av personlig helgelse till Gud, men vi hyser ingen förståelse för förfalskade ting.

Äkta helgelse omfattar alla livets angelägenheter. Rena tankar, ädla målsättningar, klara begrepp om sanningen, upphöjda syften för handlandet, traktandet efter fullkomlighet, skall vara varje verklig kristens erfarenhet. Dessa har gemenskap med Fadern och med Sonen. De växer hela tiden i kunskapen om Gud. De växer i vördnad, tillit och kärlek; men i takt med, att de allt mer närmar sig karaktärens fullkomnande, kommer de att förnimma sin olikhet med Kristus allt djupare, och lita allt mindre på sig själva, samt känna allt större avhängighet av Gud. Allt eftersom de växer upp till mäns och kvinnors fulla omfång i Kristus Jesus, kommer andra att uppsöka dem, och de kommer att vara till hjälp och välsignelse för alla de umgås med. De kristna bekännare, som liknar Kristus mest, är de mest vänliga, fromma och sällskapliga; deras överbevisning är fast och deras karaktärsdrag starka; inget kan få dem att vackla från deras tro, eller locka dem bort från deras plikt.

En kristen uppammar en saktmodig och stilla anda; han är lugn och hänsynsfull mot andra, och har ett lugnt temperament, som sjukdom inte gör upprört, eller vädret eller omständigheterna kan rubba. Vi bör vilja värna den kärlek, som inte så lätt låter sig retas, som är tålmodig och vänlig, som hoppas allt, uthärdar allt. Om denna nådegåva finns i Er, om Ni behärskas av Kristi anda, kommer alla Ni träffar att inse, att Ni har varit hos Jesus; och Era ord och handlingar kommer att vittna om, att Er religion är full av goda frukter. Guds barn glömmer aldrig, att göra gott och ge vidare. De har Kristi anda; för dem är goda gärningar spontana; Gud har nämligen förvandlat deras natur genom sin nåd. ”Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt”. {Johannesevangeliet 15:8.}