Review and Herald d. 11. september 1888

tillbaka

Predikantens Arbete

”Därför uthärdar jag allt för de utvaldas skull, för att de skall vinna frälsningen i Kristus Jesus och den eviga härligheten. Det ordet är att lita på. Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom. Härdar vi ut, skall vi också regera med honom. Förnekar vi honom, skall han också förneka oss. Är vi trolösa – han förblir trofast, ty han kan inte förneka sig själv. Påminn om detta och uppmana dem allvarligt inför Gud att inte strida om ord. Det är inte till någon nytta utan bryter bara ner åhörarna. Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord.” {Andra Timoteusbrevet 2:10-15.}

Vem kunde ge bättre instruktioner till Timoteus, än Paulus, hans evangeliske far? Dessa instruktioner skulle Timoteus bevara och föra vidare till trofasta män, som också kunde lära andra; och härigenom skulle instruktionerna föras vidare genom århundradena ända ned till vår tid. Det var genom ett mirakel, som Paulus kallades av Jesus Kristus som apostel, och han blev en ivrig arbetare för Mästaren. Ljuset, som sken på hans väg, kom från Källan till allt ljus, träffade hans hjärta, och omvände hans förstånd. Liksom Himmelens ljus, var det outsläckligt. De djupaste vatten av vanskligheter kunde inte släcka det.

En mera hjärtlig, uthållig lärjunge till Jesus Kristus, än Paulus, har det aldrig funnits på jorden. Han räknade allting som en förlust i förhållande till fördelen, att känna Kristus. Han hade ett mål för ögonen, och det var, att från hans läppar skulle det utgå en förkunnelse om frälsning till förtappade själar, för att de skulle föras i kontakt med världens Förlossare. Hela hans själ var vänd mot Jesus och sanningens ljus, som han hade erhållit från Källan till allt ljus. Detta ljus måste omsorgsfullt värnas. Då han utfärdade sin sista befallning till Timoteus om, att också lära andra, för att ingenting av den gudomliga instruktionen skulle gå förlorat, föregick han med föredöme i trofasthet. Aposteln hade noga sett upp med sig själv, för att han inte skulle låta gnällig, eller vädja om medömkan. Men till gagn för dem, som skulle komma att ta emot Kristus, beslutade han sig för, att efterlämna ett värdigt exempel. Han hade ”blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.” {Hebréerbrevet 12:2.} Denna, sin rika erfarenhet, överlämnade han till Timoteus, för att sanningen genom honom skulle bli betrodd åt andra. Han önskade, att Timoteus helhjärtat skulle tro, och ingående grunna på Kristi lidanden, korsfästelse och uppståndelse, och i Kristi mission finna tillräckligt stöd under alla prövningar i det kristna livet, så att han skulle förmå, att stå ut med allt för Kristi skull. För om Husbonden hade lidit under prövningar och förföljelse, hur skulle det då gå med dem i hans hushåll? Är en tjänare förmer, än sin Herre? Då Timoteus skulle lida trångmål som elaking, för att han vittnade om Kristi mission, lidanden, korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd, skulle han minnas, att Paulus, hans evangeliske far, hade delat Kristi lidanden, därför att han trodde på honom, och var en ordets görare. Timoteus skulle inte bli överraskad, i fall han drabbades av samma behandling, som hans evangeliske far hade gjort.

Men aposteln Paulus gladde sig över, att evangeliet inte var bundet. Förföljelsens makt må hindra eller försena predikantens ansträngningar; men den kan inte hindra ordets påverkan genom sanningen på hjärtan och samveten. Paulus må vara bunden, fängslad, sitta i kedjor, men Guds ord går ej att binda. Det utför sin gärning, som det är utsänt till att göra, och mänskliga krafter kan icke förhindra det. ”Det ordet är att lita på. Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom. Härdar vi ut, skall vi också regera med honom. Förnekar vi honom, skall han också förneka oss. Är vi trolösa – han förblir trogen, ty han kan inte förneka sig själv.” {Andra Timoteusbrevet 2:11-13.} Förhållandet för den troende, om han är död med Kristus, är att hans liv är dolt med Kristus i Gud. Han måste stå fast och trogen för sanningen, och ödmjukt vandra med Gud i hans ljus, utan att vända sig bort, eller överge de heliga bud, som har anförtrotts åt honom. Han måste tro på Gud. Han måste vila i hans ord, med trons tillit och styrka, som gör honom villig till, att lida och mista allting för Kristi skull. Hans karaktär, hans livs kurs, måste vara ett levande vittnesbörd om trofast användning av de talanger, som han har fått från Gud. Han måste äga en erfarenhet och en kunskap om det, som hör Gud till. Hans samtal måste röra sig om det himmelska; och medan han umgås med Gud, måste han söka kontakt med människor, och skina som ett ljus i världen.

Om vi inte tror, kommer Guds ord inte att ha någon verkan; för i fall vi förnekar honom, kommer han också att förneka oss. Guds ord är orubbligt; och hur förfärlig kommer situationen inte att bli för den person, som Kristus kommer att förneka till sist. Guds hot om dom och vrede kommer att lika säkert uppfyllas, som hans löften. Varken det ena eller det andra kommer att fela. Om vi är falska mot Kristus, om vi vanärar honom, genom att arbeta tvärt emot hans karaktär, förnekar vi honom, och utsätter honom för öppen skam. I synnerhet gäller detta män, som har utvalts till evangeliskt arbete, men som ger upp sin trofasthet mot sanningens sak. Dessa, som har varit betrodda med evangeliet, skulle vara de dugligaste på jorden, och i stånd till, att förmedla välsignelser av högsta ordning till dem, som de kommer i beröring med. Ehuru många predikar Guds sanningar, är det vissa ibland dem, som inte låter livsföringen förändras av sanningen, som de förkunnar. Guds lag ligger på deras läppar, men den har inte skrivits i deras hjärtan. Om de inte helgas av sanningen, märks det efter en tid – de utför orättfärdiga gärningar. Förekomsten av dessa, som inte är av sanningen, kommer att bli allt vanligare, när vi närmar oss tidens slut. Många kommer att visa, att de inte är ett med Kristus, de är inte döda för världen, så att de kan leva med honom; och ofta kommer män i ansvarig ställning att avfalla. Att vara död med Kristus, betyder att vara död från all synd – död för nöjen, njutningar, fördelar och världens beröm; och om vi är delaktiga i Kristi självförnekelse och lidanden, kommer vi inte att mista något genom det, ty vi kommer att bli delaktiga med honom i hans härlighet. Det är med fara för våra själar, som vi visar oss otrogna.

”Påminn om detta och uppmana dem allvarligt inför Gud att inte strida om ord. Det är inte någon nytta utan bryter bara ner åhörarna.” {Andra Timoteusbrevet 2:14.} Kristi predikanter är i ständiga fara. De måste påminna sina bröder om det, som de redan vet. ”Därför tänker jag alltid påminna er om detta, trots att ni redan känner till det och är befästa i den sanning som ni äger. Jag ser det som min plikt att väcka er genom mina påminnelser, så länge jag bor i detta tält.” {Andra Petrusbrevet 1:12-13.} Satan verkar hela tiden, för att fylla folks tankar med det jordiska, så att sanningen skall mista sin kraft över hjärtat; och då sker det ingen tillväxt, ingen framgång från ljus och kunskap till större ljus och kunskap. Med mindre Kristi efterföljare hela tiden eggas till, att praktisera sanningen, kommer de inte att helgas genom den. Tvivel, spekulationer och sådant, som saknar stor betydelse, kommer att ta sinnet i besittning, och bli föremål för samtal, och så uppstår det en strid om ord. Parterna framställer allehanda åskådningar om punkter, som saknar avgörande innebörd. De, som lyssnade till den närvarande sanningen i Paulus’ dagar, gjorde som människorna gör i dag. De tog upp en fråga, och belyste den från olika håll, varvid predikanten distraherades av deras dispyter, då han i stället skulle ha ägnat sig åt det viktiga förkunnarverket. Guds medarbetare måste vara kloka nog, att se fiendens plan, och vägra att låta sig ledas vilse och splittras. Åhörarnas omvändelse i själen måste vara deras arbetes börda, och predikanterna måste hålla sig borta från stridigheter, för att förkunna Guds ord.

”Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord. Men oandligt, tomt prat skall du akta dig för. De som befattar sig med sådant kommer att göra allt större framsteg – i ogudaktighet”. {Andra Timoteusbrevet 2:15-16.} En särskild finess från Satan har varit, att provocera fram stridigheter till intet gagn om ord. Han är väl medveten om, att detta kommer att uppta sinne och tid. Dylikt väcker stridslusten till liv och dämpar överbevisningens anda i talrika sinnen. Härigenom uppstår meningsskiljaktigheter, anklagelser och fördomar, som stänger dörren för sanningen. Detta var effekten i Paulus’ dagar, och vi ser, att detsamma har inträffat i vår egen tid. Därmed skadas tron hos dem, som delvis är överbevisade, och andra får vatten på sin kvarn och förkastar sanningen. Ju sparsammare predikanten är med sina egna ord, desto tydligare och klarare framstår de levande uttalandena från Gud. Låt Era ord vara få. Låt Gud tala. Låt det enkla ”Så säger Herren” vara utslagsgivande. I fall vi låter sinnet löpa sin egen väg, finns det otaliga skiljaktigheter, som må dryftas av personer med Kristus som sitt hopp, och som uppriktigt älskar sanningen, men som ändå håller fast vid oväsentligheter. Dessa icke avgjorda spörsmål bör inte utsättas för strålkastarljuset och uttryckas offentligt, men bör, i fall någon framhåller dem, behandlas i stillhet och utan stridigheter.

Män med förmåga har lagt ned en livstid på studier och bön, för att rannsaka Skrifterna och ändå har inte ens halva Bibeln blivit fullt utforskad; och alla delar av den kommer aldrig att bli helt förstådda, förrän Kristus uppenbarar dess fantastiska hemligheter i det framida livet. Det återstår mycket att uppklara, mycket, som mänskliga sinnen inte kan få att stämma överens. Det finns många teman, som må te sig särskilt viktiga för vissa, men som andra betraktar i ett helt annorlunda ljus. Satan försöker, att skapa argument om olika detaljer, som inte borde tas upp. En ädel, helgad, andlig medarbetare ser i de stora sanningar, som utgör det högtidliga budskapet att förmedla till världen, god grund till, att tala tyst om alla mindre, icke avgjorda frågor, än att lyfta dem och låta dem bli föremål för stridigheter. Låt sinnet uppehålla sig vid det stora förlossningsverket, Kristi snara återkomst och Guds bud. Då kommer det att visa sig, att dessa ämnen är tillräckligt intressanta, för att fånga uppmärksamheten.

Predikantens arbete måste erkännas av Gud. Han måste leva och arbeta som inför Guds åsyn, vara inriktad på hans ära. Han måste studera, vaka, be och rannsaka Skrifterna; och praktisk gudsfruktan måste synas i hans liv. Gud kräver, att hans lejda tjänare skall vara arbetare av högsta rang. De måste satsa helhjärtat på arbetet; ty det skall skärskådas av Gud; var dags insats registreras nämligen i himmelens böcker på det sätt, som det utförs på. Hos Guds verksamma tjänare skall flitens lampa lysa, omsorgsfulla studier bedrivas och samvetsgranna ansträngningar göras, så att arbetet inte utförs på ett likgiltigt, oskickligt och icke trofast sätt. Arbetarna får ej godkänt av Gud, om de inte går från klarhet till klarhet. De har, som Guds arbetare, att göra med Guds gärningar; och om arbetet, som de åstadkommer, inte gillas av Gud, vilar det under hans misshag.

Vad är en evangelists arbete? Det är, att på rätt sätt förmedla sanningens ord, icke att finna på ett nytt evangelium, utan att på korrekt sätt dela med sig av det evangelium, som redan har betrotts dem. De kan inte förlita sig på framförandet av gamla predikningar i sina församlingar, för det är inte säkert, att dammiga föredrag tillfredsställer åhörarnas längtan och behov. Det finns ämnen, som är sorgligt åsidosatta, och som borde visas mycket större uppmärksamhet. Jesu Kristi liv och mission skulle vara vårt budskaps huvudinnehåll. Vi bör koncentrera oss på Kristi ödmjukhet, självförnekelse, saktmod och älskvärdhet, så att stolta, själviska hjärtan ser skillnaden på sig själva och det stora mönstret, varvid de blir ödmjuka. Framställ för åhörarna Jesus i hans ödmjukhet som fallna människors Frälsare. Visa dem, att Han som var deras trygghet, måste iföra sig mänsklig natur och bära den genom förbannelsens fruktansvärda mörker och rädsla, som Fadern lät komma över Honom på grund av människornas överträdelse av Guds lag. Det står, att Frälsaren befanns vara människa. Beskriv så långt, som mänskligt språk mäktar, Guds Sons förödmjukelse, men tro inte, att Ni har nått kulmen, när Ni ser Honom byta ut sin tron av ljus och härlighet, som Han hade hos Fadern, mot det mänskliga. Han kom från himmelen till jorden, och medan han var på jorden, bar han Guds förbannelse som den fallna mänsklighetens ställföreträdare. Han var inte förpliktad, att göra det. Han valde, att bära Guds vrede, som människan hade ådragit sig genom olydnad mot den gudomliga lagen. Han valde, att uthärda det gruvliga hånet, bespotelsen, piskningen och korsfästelsen. ”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” {Filipperbrevet 2:7-8.} Sättet, som han dog på, väckte bestörtning i universum, för det innebar ”döden på korset”. Kristus var inte okänslig inför vanära och förakt. Han förnam detta på det bittersta sätt. Han kände det mycket djupare och starkare, än vi gör det, eftersom hans natur var mera upphöjd, ren och helig, än hos det syndiga mänskosläkte, som han kom att lida för. Han var himmelens Majestät, han var ett med Fadern. Han var änglaskarornas anförare, likväl dog han för människorna den mest vanärande död, som finns, iklädd skam och avsky. Å, om de kunde fatta frälsningsplanens betydelse, och söka att lära sig saktmod och ödmjukhet av Jesus!

Hjärtats största glädje härrör från den djupaste förödmjukelse. Måtte inte en enda av oss göra det misstag, som visar sig vara fatalt för det kristna livet, och undvika pliktens krav, därför att vi måhända ser andra göra så. Vi måste ta emot Guds råd, och forma en stark karaktär, genom att möta sanningens krav och plikt, och inte avvika från något ansvar, som läggs på oss. Friden infinner sig, när konflikten har utkämpats och seger vunnits genom hjälpen och kraften från Jesus Kristus. Den konstanta överlåtelsen av viljan till Gud medför seger i det andliga livet. Vi får inte låta oss övervinnas av Satans försåtliga frestelser. Vi måste kämpa emot dem, i fall vi tänker säkra priset – fullkomlig frid. Denna frid är inte den frid, som världen ger, utan friden från Kristus. De dyrbaraste löftena från Gud går att åberopa, och hållas fast vid, blott genom utövandet av tro. Gåvorna från Honom, som har all makt i himmelen och på jorden, ligger och väntar på Guds barn. Gåvor, som är så kostliga, att de kommer till oss genom offrandet av Frälsarens dyrbara blod, gåvor, som uppfyller hjärtats djupaste längtan, gåvor, som är lika varaktiga som evigheten, skall tas emot med fröjd av alla, som kommer till Gud som de små barnen. Ta till Dig Guds löften som Dina egna, be till honom med hans egna ord; och Du kommer att erhålla glädjens fullhet.