Review and Herald d. 15. september 1885

tillbaka

Reseanteckningar: Från Kalifornien till England

Den 13. Juli, 1885 lämnade jag i sällskap med min son W. C. White och en grupp omfattande tio personer California för min länge påtänkta resa till Europa. Jag har i månader sett fram emot denna resa med allt annat, än nöje. Att resa över kontinenten under den varma sommaren och i mitt svaga hälsotillstånd, verkar nästan förmätet. Sedan jag deltog i de landsomfattande lägermötena 1884, har jag lidit av stor mental trötthet och fysisk svaghet. Jag har i månadsvis endast kunnat skriva väldigt litet. I det, att tidpunkten för resan närmade sig, blev min tro hårt prövad. Jag önskade mig så mycket någon erfaren person, som jag kunde lita på, att få råd och uppmuntran ifrån. Mitt mod var borta, och jag längtade efter mänsklig hjälp, någon med fast grepp om det himmelska, vars tro kunde stimulera min. Dag och natt steg mina böner upp till himmelen, att jag måtte lära känna Guds vilja och helt underordna mig den. Men min väg var ännu inte röjd; jag fick inte något uttalat bevis för, att jag var på pliktens stig, eller om mina böner hade blivit hörda.

Vid den tidpunkten besökte min son W. C. W. Healdsburg, och hans ord var fulla av mod och tro. Han bad mig se tillbaka, då jag under de mest avskräckande förhållanden hade handlat i tro, efter det bästa ljus jag ägde, och Herren hade styrkt och stöttat. Det gjorde jag, och beslutade mig för, att handla enligt Generalkonferensens bedömning, och startade resan samt litade på Gud. Väskan var packad, och så vände jag åter med min son till Oakland. Här blev jag erbjuden, att tala i kyrkan på Sabbatsförmiddagen. Jag tvekade; men dessa ord kom kraftfullt till mig: ”’Min nåd är nog för dig”. Kampen var hård, men jag gick med på förslaget. {Andra Korintierbrevet 12:9.} Så kände jag, att jag måste söka Gud allvarligt. Jag visste, att han kunde hjälpa på ett för mig okänt vis. Tilliten drev bort fruktan, men inte svagheten. Jag reste till kyrkan och intog predikstolen, troende att Herren skulle bistå mig. Då jag talade, kände jag de eviga armarna omkring mig. De gav mig fysisk styrka och mental klarhet till, att säga ord med kraft. Guds kärlek och välsignelse fyllde hjärtat, och från och med då började jag, att samla styrka och mod. Nästa Måndag tvekade jag inte inför, att stiga på tåget på väg till Michigan.

Åter igen lärde jag mig läxan, som jag har måst ta till mig många gånger, att jag måste helt och fullt luta mig emot Gud, oavsett mina bekymmer. Han kommer aldrig att lämna eller svika dem, som överlåter sina vägar till honom. Vi får inte förlita oss på mänsklig styrka eller visdom, utan göra honom till vår rådgivare och vägledare i allting.

Fastän jag hade bett i månader, för att Herren skulle göra min stig så tydlig, att jag visste, att jag inte skulle ta miste, måste jag ändå säga, att ”Gud lägger en slöja över mina ögon.” Men då jag hade satt mig på tåget, kom förvissningen om, att jag handlade i överensstämmelse med Guds vilja. Många vänner hade kommit till stationen, för att ta farväl. På platsen rådde stor förvirring, och dylikt hade jag inte orkat med på flera månader. Men det beredde mig inga svårigheter nu. Den ljuvliga frid, som Gud ensam kan ge, skänktes mig, och jag fann vila i Jesus likt ett trött barn.

I Fresno, California, hade vi den stora turen, att få besök av broder M. J. Church och hans son, som trädde in i vagnen bärande på ett fång persikor, druvor och meloner. Druvorna var av flera utsökta slag, och persikorna var stora och gula, några av dem mätte tjugofem centimeter i omkrets. Denna proviant kom i rättan tid, och blev till välsignelse för oss alla på väg till Michigan. Vi njöt en kort stund av brödernas sällskap, och så var vi på väg igen.

Vädret under den första delen av vår resa var ytterligt påfrestande. På ett ställe visade termometern på 51,6 grader i skuggan. I Södra California och Arizona var vinden lika varm, som om den hade kommit ur en ugn. Det var, vad jag hade fruktat; men till vår stora överraskning blev jag inte utmattad av värmen. Som vanligt, hade vi matsäck med oss, och spisade regelbundet två måltider var dag. Dessa måltider bestod av frukt och bröd, utan te eller stimulanser av något slag. Herrens välsignelse fortsatte, att vila över mig under resan, och jag mådde bättre för varje dag.

Genom särskild överenskommelse med järnvägsbolaget, var vi utlovade en egen vagn från Mojave. Denna fick vi också ha för oss själva, så när som på närvaron av tre hövliga passagerare. Omstigningen på denna plats skedde med knappt några vanskligheter alls. Den vagn vi skulle sitta i, rullades upp i jämnhöjd med vår egen, och vårt bagare fördes enkelt över. Komforten var god, och vi var tacksamma för möjligheten, att resa ett bönealtare och hålla gudstjänst på Sabbaten. Från tid till annan tittade någon ur tågpersonalen in och lyssnade. Min uppmärksamhet riktades på en ung man, som såg väldigt villrådig ut under gudstjänsten. På en tidpunkt såg han gråtfärdig ut, vid en annan visade han stor förnöjelse. Han yttrade sedan till en av de våra, att det var den första bön han hade hört på fem år; men under ungdomen hemma bad hans föräldrar dagliga böner.

Jag är överbevisad om, att vi mister mycket, genom att glömma Jesus, när vi reser med tåg eller båt. De, som är kristna, bekänner Kristus genom sina samtal, genom sin allvarsamhet och genom sitt Kristuslika uppträdande. Visst frestas vi, att låta våra tankar och ord flyta i samma kanal, som de världsligas flyter i. Men det bör kommas ihåg, att: ”Där orden är många uteblir inte synd”. {Ordspråksboken 10:19.} Vi kan inte, när vi är ombord på tåget, eller går på toaletten, vara ensamma med Gud; men vi kan omgjorda våra sinnens länder, och lyfta upp våra hjärtan till Gud i tyst bön om nåd, för att fästa tankarna på honom, och då kommer han förvisso att höra oss.

Överallt, där vi hade ett längre uppehåll, använde broder Lunt tiden till, att uträtta missionsarbete nära stationen. På ett ställe sålde han en prenumeration på Review till en man, som hade varit på Sanatoriet i Battle Creek, och som kände till argumenten för Sabbaten. Han var förste reparatör på en av järnvägens verkstäder, och hade god lön. ”Men”, sade han, ”vilken nytta har jag av pengar, om de används på bekostnad av min själ?” Han var angelägen om, att finna ett arbete, som lät honom helga vilodagen och hitta religiöst sällskap samt få möjlighet till, att bevista möten.

Då vi nådde Kansas City på Söndagen, väntade en reserverad vagn på vår grupp. Bytet från det ena tåget till det andra gick smidigt, och påföljande dag nådde vi Chicago. Här möttes vi av bröderna A. R. Henry och W. C. Gage, som ledsagade oss till Battle Creek. Vi kan sanningsenligt säga, att resan över slätterna skedde med så litet obehag och trötthet, som vi någonsin har upplevt de 25 gånger, som vi har åkt den vägen. Herren välsignade oss, och vi tyckte att det var ett privilegium, att ge honom all ära. I Battle Creek gladdes jag åt, att träffa många gamla vänner, och fann några dagars frid och ro i min son Edsons hem.

Vi tillbringade Sabbaten med församlingen där. Jag predikade där på förmiddagen och på eftermiddagen deltog jag på ett vittnesbördsmöte. Det var en dyrbar förmån, att frambära mitt vittnesbörd, och lyssna till bröders och systrars vittnesbörd. Herren tycktes vara väldigt nära, och hans närvaro innebär alltid liv, hälsa och frid. Tanken slog mig, att ”vi aldrig skall mötas här igen, men skall vi alla mötas omkring den stora vita tronen? Vem i denna stora församling kommer att saknas i Guds paradis, och inte vara ibland segervinnarna, som sjunger jubelsångerna i den eviga lycksalighetens hem?”

Söndag afton talade jag till många av patienterna på sanatoriet. Jag påpekade för dem de höga krav, som Gud har på oss var och en personligen, och betydelsen av, att hålla alla våra önskningar, vår aptit och våra lidelser under förnuftets kontroll. Den nya tillbyggnaden på sanatoriet gör det till en stor och rymlig byggnad, och den är redan välfylld med patienter. Allt verkar vara planlagt med tanke på deras sundhet och bekvämlighet, som kommer dit för vila och behandling. Deras bord är dukade med ett överflöd på god, enkel och välnärande mat, och jag tänkte i mitt stilla sinne, att i fall någon var missnöjd med denna, måste vederbörande ha en svårt störd smak.

Tisdag afton besökte vi ett möte till sent på kvällen, där vi försökte, att påvisa för medarbetarna nyttan med, att de var knutna till Gud. Herren vill, att Sanatoriet skall vara ett medel till mycket gott. Regelbundna religiösa möten hålls där, likaså en grundligt organiserad Sabbatsskola. Alla bjuds in till, att delta vid dessa möten, och som följd härav, vinner många själar kunskap om sanningen.

Jag känner, att det här är min plikt, att varna mina bröder för, att ta emot det, som de måtte höra om Sanatoriet. Vi har varit på ort och ställe, och vi menar, att de ansvariga försöker, att verka utifrån kristna principer. De, som beklagar sig, vet inte mycket om de bekymmer och förvecklingar, som de egentliga medarbetarna möter, och är ofta omedvetna om det arbete, som utförs för deras välgång. I fall de sura ville be mera, och kverulera och knorra mindre, tror vi att de inte endast skulle förbättra sitt andliga tillstånd, utan också sin kroppsliga hälsa. Denna institution är ett av Guds redskap, och vi bör uppmana våra bröder till, att vara försiktiga med, vad de säger, så att dess inflytande inte minskar. Det är lätt, att betrakta saker och ting ytligt, och ge ett nedsättande betyg på arbetet och medarbetarna. Därigenom åsamkas mycken skada. ” HERRE, vem får vistas i ditt tält, vem får bo på ditt heliga berg? Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne.” {Psaltaren 15:1-3.} Här fördöms inte endast han, som klandrar, utan även de, som tar till sig skvallret, gömmer på det, och för det vidare. I fall det förekommer klander av Sanatoriet, bry Er inte om det, förrän Ni har bevis för dess sanningshalt.

Onsdag middag, den 29. Juli återupptog vi vår resa mot öst. På vänners anmodan stannade vi några timmar i Rome, New York, där vi fick rikt utbyte av umgänget med bröderna Miles och Brown, samt med broder Whitney och familj. Det var ett nöje för oss, att se de åtgärder, som hade gjorts där för missionsarbetet. En liten, men fin och välinrättad, byggnad hade uppförts, och nedre våningen användes för missionsverksamhet och som läsesal. I källarvåningen fanns det små tryckerimaskiner, medan de övre våningarna huserade en skola. Det förväntas inte, att skolan skall bli särskilt dyr i drift, men den är till, för att motsvara aktuella behov, för att utbilda missionsarbetare, och förbereda barnen på inträde i akademin i South Lancaster. Allt hade uträttats grundligt och prydligt, ändå upptäckte jag inget överflödigt. Bröderna i New York var väldig väl förberedda på, att driva missionen klokt, och vi blev övertygade om, att ingen med Guds sak i hjärtat gärna kan tycka, att man här satsar för hårt, eller kostar på för mycket, för att föra ut ljuset till dem i mörkret. Det, som angår våra eviga intressen, är av oändlig betydelse, och bör upphöjas över alla världsliga angelägenheter. Måtte visdomens Gud leda predikanter och medarbetare på detta viktiga fält, och måtte varje församlingsmedlem känna, att arbetet är hans, och göra sitt yttersta, för att stötta det.

Vi lämnade Rome omkring klockan tio på kvällen, och förväntade oss, att få en sovvagn, men eftersom ett tåg inte hade kommit i rätt tid, var det omöjligt, och därför nödgades vi att byta tåg två gånger under loppet av natten. Vår nästa destination var Worcester, Massachusetts, där pastor Canright höll lägermöten. Vi nådde platsen halv nio, och jag kunde hålla mitt avtalade löfte om, att predika den kvällen. Jag var trött, men Herren gav mig styrka till, att tala till de församlade. Nästa dag var Sabbat och omkring åttio var på plats. Några av dessa höll Sabbat för första gången. Söndag kväll var tältet fullt, och folk lyssnade med respektfullt intresse. Väldigt många på orten är fullt bevandrade i sanningen. Verket går sakta i de stora städerna på grund av starkt motstånd.

Måndag, den 3. Augusti for vi med privat transport till South Lancaster. Denna tur på 27 kilometer var rena vilan för mig, vilket också går att säga om de fåtal dagar tillbringade i syster Harris’ rofyllda hem, ehuru mycket av min tid användes till, att fullborda några viktiga skriverier, som jag var angelägen om skulle överlämnas till mina bröder före seglatsen. Torsdag besökte jag Worcester igen, höll ett möte med missionsarbetare där, och vände åter till Lancaster.

En kort tur på förmiddagen förde oss till Boston. Ångaren, som vi hade biljetter till, lämnade inte hamnen förrän på Sabbatsförmiddagen; men vi fick lov, att gå ombord med vårt bagage på Fredag afton. Då vi började Sabbaten med bön, verkade Herren vara väldigt nära, och hans frid och välsignelse strömmade in i våra hjärtan. Det var en fridfull och lugn dag.

Vädret under första delen av resan var behagligt, och vi tillbringade mycket av tiden på däck; men den fjärde dagen var stormig, och vi hade det lugnast i våra kojer. Den sista delen av vägen upplevde vi mycken dimma, som fick skeppet att segla långsamt, och gjorde resan något enformig. Fastän oceanen var så orolig i flera dagar, att hyttventilerna måste stängas, led jag mindre av sjösjuka, än jag hade räknat med. Arrangemangen för ventilation var riktigt bra.

Jag kan inte skryta nog om ångaren Cephalonia, som var vårt flytande hem i nästan elva dygn. Kaptenen och hela besättningen var vänliga och gästfria. Maten var god, mera välsmakande, än vi vanligtvis har fått ombord på båtar. Brödet, både vitt och grahamsbröd, var utsökt, och frukt, grönsaker och nötter serverades rikligt; samtidigt fick köttätarna sin mat lagad på nästan alla sätt och vis. Skeppet krängde inte särskilt mycket, så jag kunde skriva över ett hundra sidor om viktiga ting under överfarten.

På kvällen den 13. kom vi till Liverpool. Här möttes vi av bröderna Drew, Wilcox och O’Niel, och skjutsades till broder Drews behagliga hem. Efter att ha tackat Gud, för att ha bevarat oss under resan, drog vi oss tillbaka, för att vila. Nästa morgon tog vi tåget till Grimsby, tillsammans med broder Wilcox, till högkvarteret för vår förlagsverksamhet i England. Vi uppsökte omgående missionshuset, eller kontoret för Present Truth. Här mötte vi våra gamla vänner broder och syster Mason, från Woodland, California, pastor Lane och fru, och syster Jennie Thayer. Tillsammans med dessa kära amerikanska vänner kände vi oss som hemma, och tänkte, att vi skulle stanna några dagar.

Jag ser tillbaka på min resa med överraskning och är tacksam över erhållen styrka. Sedan vi lämnade California, har jag rest över 11 265 kilometer, skrivit över två hundra sidor, och talat tretton gånger; och jag är mycket friskare nu, än då jag började. Allt pris till Herren. Det är inte längre en fråga för mig, om jag befinner mig på pliktens stig. Europa är ett omåttligt stort missionsfält, och där är det ett stort arbete att uträtta. Greater Grimsby, England.