Review and Herald d. 17. september 1895

tillbaka

Har Ni Olja i Era Kannor och Lampor?

”Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor.” {Matteusevangeliet 25:1-7.}

Fastän fem av jungfrurna framställs som förståndiga och fem som oförståndiga, hade de alla lampor. De var alla överbevisade om, att de måste förbereda sig på brudgummens ankomst, och alla ägde kunskap om sanningen. Det var ingen synlig skillnad mellan de förståndiga och de oförståndiga, förrän ropet ljöd: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”, men då visades tingens sanna tillstånd. De förståndiga hade vidtagit försiktighetsåtgärder och tagit olja med sig i sina kannor eller kärl, så att deras lampor, vilka höll på att slockna, gick att fylla på med olja; men de oförståndiga hade inte räknat med denna kritiska situation och riktade nu en allvarlig, bekymrad vädjan till de förståndiga: ”De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar.” {Vers 8.} De hade försummat, att förbereda sig på mötet med brudgummen och vände sig nu till dem, som hade försett sig själva med olja. ”De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp.” {Vers 9.}

När man läser denna liknelse, kan man inte undgå, att känna medlidande med de oförståndiga jungfrurna och fråga: ”Varför delade inte de förståndiga med sig av sin olja till dem?” Men när vi använder liknelsen andligt, upptäcker vi orsaken. Det är omöjligt för dem, som har fått tro och nåd, att dela sitt förråd med dem, som ingenting har. Det är omöjligt för dem, som har gjort ett grundligt arbete i hjärtat, att överföra värdet härav till dem, som endast har gjort ett ytligt arbete. Avsikten med liknelsen är, att påpeka faran med ett ytligt verk. Många bekänner sig till kristendomen, och under en tid märks det ej, att de är halvhjärtade. Skillnaden mellan dem och de verkligt gudfruktiga framträder inte synbart. Liknelsen manar till allvarsam eftertanke. När vi betraktar den, bör vi fråga oss själva: ”Handlar vi efter Kristi ord? Bygger vi på klippan? Gör vi vår kallelse och utkorelse orubblig under vår prövotid? Vi bör icke stilla samvetet med rofylld förväntan på himmelen, när vi inte bär de karaktärsdrag, som är betecknande för det kristna livet. Paulus säger: ”Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.” {Andra Korintierbrevet 13:5.}

De tio jungfrurna verkade alla, att vara redo för brudgummens ankomst, och ändå avslöjade prövningen faktumet, att hälften var oförberedda. De, som besitter äkta gudsvördnad, aktar eller respekterar och ärar Guds lag. Tack var Kristi nåd avlägger de i sina liv vittnesbörd om lagens principer och bryter inte ett enda av Guds bud med flit. De förstår dessa ord: ”’Har HERREN samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör HERRENS röst?” {Första Samuelsboken 15:22.} De överlämnar sig till Kristus, som leder människor till, att ångra sina synder, förlåter den ångerfulle och ikläder honom sin egen rättfärdighet. Den omvända själen hatar synden; han hänger sig ej åt själviskhet, egenkärlek och inbilskhet, eller fortsätter dagligen, att hävda sig att vara kristen, samtidigt som han vanärar Kristus, genom att låta karaktären ge en falsk bild av honom. De, som begår detta fel och går vidare, fulla av självrättfärdighet, har i själva verket inte tagit det första steget mot himmelen. Det första steget är överbevisning om synd, det andra är ånger och lydnad. Sann gudsfruktan upphöjer inte sig själv.

De oförståndiga jungfrurna representerar inte hycklarna. De har respekterat sanningen, de har varit dess förkämpar, och det har varit deras avsikt, att gå ut och möta brudgummen. De har varit knutna till dem, som har trott på sanningen, och haft för avsikt, att följa med dem. De har haft lampor, som står för kunskap om sanningen. Då det var väckelse i församlingen, blev de känslomässigt gripna; men de försummade, att fylla på olja i kannorna, eftersom de inte införde gudsvördnadens grundsatser i sitt dagliga liv och i sina karaktärer. De föll inte på klippan Kristus Jesus och tillät ej sin gamla natur, att brytas itu. Denna grupp framställs också som den steniga markens åhörare. Kristus sade:

”’En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på stenig mark, där det inte hade mycket jord. Det sköt genast upp, eftersom det inte hade djup jord.” {Matteusevangeliet 13:3-5.}Jesus uttyder dessa stenmarksåhörare och säger: ”Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.” {Verserna 20-21.}

Många tar beredvilligt eller gärna emot sanningen, men de underlåter, att tillägna sig den, och dess inflytande blir inte varaktigt. De är som de oförståndiga jungfrurna, vilka saknade olja i kannorna och i lamporna. Oljan är en symbol på den Helige Ande, som inlemmas i själen genom tro på Kristus Jesus. De, som allvarligt genomlyser Skrifterna under mycken bön, som med fast tro sätter sin lit till Gud, som åtlyder hans bud, kommer att vara ibland dem, som representeras av de förståndiga jungfrurna. Guds ords lära består inte i ja och nej, utan i ja och amen. Evangeliets krav är vittgående. Aposteln säger: ”... allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” {Kolosserbrevet 3:17.} ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.” {Första Korintierbrevet 10:31.} Praktisk gudsfruktan uppnås inte, genom att ge Bibelns stora sanningar en plats på hjärtats yttre förgårdar. Bibelns religion skall styra livets stora och små angelägenheter. Den måste åvägabringa eller åstadkomma de starka bevekelsegrunder eller motiv och grundregler eller principer, som behärskar den kristnes sinnelag och handlande.

Människans natur är moraliskt fördärvad och döms med rätta till döden av en helig Gud. Men tack vare Skaparens omsorg kan den ångrande syndaren genom tro på försoningen åstadkommen av Guds enfödde Son ta emot syndernas förlåtelse, bli rättfärdiggjord och upptagen i den himmelska familjen som arvinge till Guds rike. Karaktärens förvandling sker genom den Helige Andes arbete i det mänskliga redskapet, där den nya naturen inympas i överensstämmelse med personens egen önskan och samtycke. Guds bild återupprättas i själen, och dag för dag blir vederbörande stärkt och förnyad genom nåden och satt i stånd till, att allt mera fullkomligt återspegla Kristi väsen i form av rättfärdighet och äkta helgelse.

Den av de oförståndiga jungfrurna så väl behövda oljan, är inget att påföra utvärtes. Det är nödvändigt, att de införlivar sanningen i själens helgedom, för att den skall kunna rena, förädla och helga. Det är icke teori de behöver; det är Bibelns heliga lära, som inte består av osäkra, osammanhängande lärosatser, utan av levande sanningar. Dessa omfattar eviga angelägenheter, som kretsar kring Kristus. I honom finns den gudomliga sanningens fullkomliga system. Själens frälsning genom tro på Kristus är sanningens stöttepelare och grundval. De, som visar sann tro på Kristus, uppenbarar denna genom karaktärens helighet och lydnad mot Guds lag. De erkänner, att sanningen, sådan den är i Jesus, når upp till himmelen, och omfattar evigheten. De förstår, att den kristnes karaktär bör motsvara Kristi karaktär och vara full av nåd och sanning. Till dem har nådens olja getts som upprätthållare av ett ljus, som aldrig sviktar. Den Helige Ande i den troendes hjärta gör honom fullkomlig i Kristus. Det är inget avgörande bevis för en persons kristenhet, att han ger uttryck för stark sinnesrörelse under upphetsande omständigheter. Den, som liknar Kristus, har ett beslutsamt, uthålligt personlighetsdrag, som går på djupet i själen. Han är likväl medveten om sin egen svaghet, och låter sig ej bedras av Djävulen till, att hysa självtillit. Han är välbekant med Guds ord och vet, att han endast är säker, när han lägger sin hand i Jesu hand och håller kvar den där.

Karaktären uppenbaras under en kris. Då den allvarliga stämman vid midnatt förkunnade: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”, vaknade de sovande jungfrurna ur slummern, och det syntes, vilka hade förberett sig på händelsen. Bägge parter blev överrumplade; men den ena var beredd på den oväntade begivenheten, medan den andra befanns vara oförberedd. Karaktären uppenbaras av omständigheterna. Kritiska händelser bringar karaktärens sanna natur i dagen. En plötslig och oförutsedd olycka, dödsfall eller kris, oväntad sjukdom eller smärta, något, som ställer personen ansiktet mot ansikte med döden, blottar karaktärens sanna natur. Då visar det sig, om personen verkligen tror på Guds ords löften. Då visar det sig, om själen hålls uppe av nåd eller ej, och om det är olja i kannan och lampan.

Prövande stunder drabbar alla. Hur uppträder vi, när Gud skärskådar och prövar oss? Slocknar våra lampor? Eller håller vi dem fortsatt brinnande? Är vi förberedda på alla eventualiteter genom vår förbindelse med honom, som är full av nåd och sanning? De fem förståndiga jungfrurna kunde inte överföra sina karaktärer till de fem oförståndiga. Vi måste dana våra sinnelag personligen. Sinnelaget går inte, att överföra från en individ till en annan, ens om innehavaren vore redo, att offra sig. Vi kan göra mycket för varandra, medan nådens tid fortfarande dröjer sig kvar. Vi kan ge en framställning av Kristi karaktär. Vi kan trofast förmana de felande. Vi kan tillrättavisa och varna med allt saktmod och undervisning, i det att vi lägger den Heliga Skrifts lära andra på hjärtat. Vi kan visa innerlig medkänsla. Vi kan be med och för varandra. Genom att leva förståndigt och gudaktigt, kan vi ge ett exempel på, hur en kristen bör vara; men ingen människa kan ge en annan sina karaktärsegenskaper. Låt oss eftersinna eller nogsamt betänka, att vi inte blir frälsta i flock, utan som enskilda personer. Vi kommer att dömas i enlighet med den karaktär, vi har upprättat. Det är farligt, att underlåta själens beredelse på evigheten och att vänta med, att sluta fred med Gud, tills man ligger på sitt yttersta. Det är genom livets dagliga gärningar och genom den anda, vi uppenbarar, som vi avgör vårt eviga öde. Den, som är trofast i det lilla, är också trofast i det stora. Om vi har gjort Kristus till vår förebild, om vi har vandrat och verkat efter det exempel, som han gav oss i sitt eget liv, kommer vi att bli i stånd till, att mäkta med de allvarliga överraskningar, vi kommer att utsättas för, och säga av hjärtat: ”ske inte min vilja utan din.’” {Lukasevangeliet 22:42.}

Det är under prövotiden, den tid, vi lever i, som vi lugnt bör överväga villkoren för frälsningen, och leva i överensstämmelse med de i Guds ord nedlagda betingelserna. Vi bör timme för timme, dag för dag, under stenhård disciplin utbilda oss till, att öva oss i varje plikts utförande. Vi bör lära känna Gud och Jesus Kristus, som han har sänt. Under varje prövning är det vårt privilegium eller vår förmån, att stödja oss på honom, som har sagt: ”Måtte han ty sig till mitt beskydd, för att han skall kunna sluta fred med mig; för då skall han förvisso sluta fred med mig.” {Jesaja 27:5, King James Version.) Herren säger, att han är villigare, att ge oss den Helige Ande, än föräldrar är, att skänka sina barn bröd. Låt oss fördenskull ha nådens olja i våra kannor och lampor, för att vi icke skall befinnas vara ibland dem, som är framställda som oförståndiga jungfrur, som var oförberedda på, att gå ut och möta brudgummen.