Review and Herald d. 18. september 1888

tillbaka

En Lektion om Tro

I Bergspredikan undervisade Kristus lärjungarna om värdefulla fakta kring betydelsen av, att lita på Gud. Dessa lärdomar förmedlades, för att uppmuntra Guds barn genom tiderna, och de har nått oss i vår tid, fulla av undervisning och tröst. Den gudomlige Läraren sade till sina etfterföljare: ”Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall klä oss med?” {Matteusevangeliet 6:25-31.}

Frälsaren hänvisade sina efterföljare till luftens fåglar, då de drillade sina lovsånger, utan att känna bekymmer, ty: ”De sår inte, de skördar inte” och ändå tillfredsställer den store Fadern deras behov. Han frågar: ”Är inte ni värda mycket mer än de?” Guds bekännande barn vanärar sin himmelske Fader, när de visar vantro. Han, som sörjer för allt åt människor och djur, öppnar sina händer och förser alla sina skapelser. Himlens fåglar undgår inte hans uppmärksamhet. Han stoppar inte ned maten i näbben på dem, men han ser till deras behov. De måste själva arbeta, för att samla ihop det, som han har spritt ut åt dem. De måste ta reda på material åt sina små reden. De måste ge sina ungar deras föda. De går ut till arbetet sjungande; ty ”er himmelske Fader {föder} dem.” ”Är inte ni värda mycket mer än de?” Är inte Ni, som förståndiga och andliga tillbedjare, av större värde, än himlens fåglar? Skulle inte mänskolivets Upphovsman, som bevarar våra liv och har format oss till sin egen gudomliga avbild, fylla våra behov, i fall vi bara litar på honom?

Kristus hänvisade lärjungarna till ängens blommor, som växer i rikt överflöd, och sprakar av färg, i enkel ödmjukhet, i enlighet med den himmelske Faderns uttryck för sin kärlek till människorna. Han utbrast: ”Se på ängens liljor, hur de växer.” Dessa naturliga blomsters skönhet och enkelhet övergår vida Salomos glans. Den mest överdådiga klädsel, framtagen av flinka fingrar, kan aldrig mäta sig med den naturliga och strålande skönheten hos de av Gud skapade blommorna. Och ändå hamnar de en vacker dag i ugnen: ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har!”

Om Gud, som gudomlig konstnär, ger de blygsamma blommorna, vilka endast varar en enda dag, deras fina och skiftande färger, hur långt större omsorg skall han då inte ha för dem, som är skapade till hans egen avbild? Han utgav sin enfödde Son, att komma till jorden, för att återlösa människorna, därför att han älskade dem. ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” {Romarbrevet 8:32.} Gud är vår Skapare, och vi är hans händers verk. Han formade människan av jordens mull, och han håller henne vid liv från ögonblick till ögonblick. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”. {Apostlagärningarna 17:28.}

Samtidigt som människor bör se till, att något av Gudomens överflöd inte går till spillo, måste de betvinga all gnidighet. Denna böjelse leder annars till oärlighet och orättvist handlande, vilket är avskyvärt i Guds ögon. Kristna bör inte ängslas över skaffandet av livets nödtorf. Om människor älskar och lyder Gud och gör, vad de är skyldiga att göra, kommer Gud att ge dem allt, som de behöver. Även om Du kanske måste förtjäna Ditt uppehälle i Ditt anletes svett, skall Du inte betvivla Gud; ty i sin försyns stora plan kommer han att täcka Dina behov dag för dag. Denna lektion från Kristus är en tillrättavisning för trolösa hjärtans äregiriga tankar, rådvillhet och tvivel. Ingen människa kan lägga en aln till sin längd, hur än stort omak hon är villig att utsätta sig för. Det är inte mindre oförnuftigt, att grubbla över morgondagen och dess behov. Gör Din plikt och lita på Gud, för han vet, vad Du behöver.

Guds makt uppenbarar sig i hjärtats slag, i lungornas verksamhet och i den levande ström, som cirkulerar genom kroppens tusen olika kanaler. Vi står i tacksamhetsskuld till honom för varje ögonblick av vår tillvaro och för alla livets bekvämligheter. De krafter och förmågor, som lyfter människan över de lägre stående skapelserna, har Skaparen gett. Han skämmer bort oss med sina välgärningar. Vi står i skuld till honom för den mat vi äter, det vatten vi dricker, de kläder vi går i och den luft vi andas in. Utan hans särskilda försyn skulle luften vara fylld med pest och gift. Han är en givmild välgörare och beskyddare. Den sol, som skiner över jorden och gör hela naturen så skön, månens sällsamma och högtidliga strålglans, det härliga himlavalvet, som glimrar av lysande stjärnor, regnbyarna, som friskar upp jorden och får växtligheten att frodas, naturens vidunderlighet i all sin mångfaldiga rikedom, de höga träden, buskarna och växterna, det böljande vetet, den gröna jorden, skiftet mellan natt och dag, de växlande årstiderna, allt talar till människan om hennes Skapares kärlek. Han har knutit oss till sig med alla dessa tecken på himlen och på jorden. Han vakar över oss med större omsorg, än någon moder över sitt sjuka barn. ”Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som fruktar honom.” {Psaltaren 103:13.}

Vi är knutna till Herren med de starkaste band, och uppenbarandet av vår Faders kärlek borde framkalla den barnsligaste kärlek och den innerligaste tacksamhet. Grundvalen för Guds lagar är den mest oföränderliga rättskaffenhet, och dessa lagar är formade så, att de främjar iakttagarnas lycka. Gud är vår husbonde och vi är hans tjänare, och alla hans bud är nåd och sanning. Gud är en vän i svårigheter och sjukdom, en beskyddare i nöd, en räddare i de tusen faror, som vi inte känner till. Han är vår instruktör, och i honom är all visdoms källa. Han har tillkännagett: ”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” {Jakobsbrevet 1:5.} Han är vår Gud, och han skonade inte sin egen Son, för att återlösa oss från all synd.

I den predikan om tro, som Kristus höll på Oljeberget, frammanas den äkta gudsvördnadens grundsatser. Gudsvördnad gör människor personligt knutna till Gud, men inte bara det; för de himmelska föreskrifterna skall efterlevas, för att de skall bli till hjälp och välsignelse för människor. Ett sant Guds barn älskar honom av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Vederbörande bryr sig om sina medmänniskor. Den sanna gudsvördnaden äger en sådan inverkan på hjärtat, att den kommer livet att välla fram som goda gärningar, som en källa närd av levande vattenströmmar. Gudsvördnad består icke blott av bön och eftertanke. En kristens ljus skall visa sig genom goda gärningar, varigenom andra blir medvetna härom. Gudsvördnaden får inte skiljas från arbetslivet. Den skall genomsyra och helga dess förpliktelser och företaganden. Om en person verkligen har förbindelse till Gud och himmelen, påverkar himmelens anda alla hans ord och handlingar. Han eller hon ärar Gud genom sina gärningar och får andra till, att också ära honom.

Då herdarna vakade över sina hjordar på Betlehems kullar, besökte himmelens änglar dem; och när en ödmjuk Guds medarbetare utövar sitt arbete, står de vid sidan, för att lägga märke till, vilket sätt arbetet görs på, och om personen går att anförtro större ansvar. I fall arbetet inte utförs ordentligt, skrivs detta ned. Allt tjuveri, alla fel mot vår nästa, all ofullkomlighet, nedtecknas mot dem i himmelens böcker.

Sättet vi behandlar våra medmänniskor på, i småaktig oärlighet, eller i direkt bedrägeri, är sättet vi bemöter Gud på. Människor, som handlar oärligt, lever efter denna princip, tills de bedrar sina egna själar och mister himmelen och det eviga livet. De offrar ära och religion för en liten världslig vinning. Sådana individer förekommer i våra led och de måste erfara, vad det vill säga, att bli födda på nytt, eljest får de inte se Guds rike. Ärlighet bör prägla alla handlingar i våra liv. Himmelska änglar rannsakar eller granskar det arbete, som läggs i våra händer; och därest sanningens principer frångås, står det ”för lätt” i registret.

Jesus säger: ”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.” {Matteusevangeliet 6:19.} Skatter är de ting, som upptar sinnet och drar till sig uppmärksamheten, så att de stänger Gud och sanningen ute. Kärlek till pengar, som eggar till samlandet av jordiska rikedomar, var den förhärskande principen i den judiska tidsåldern. Höga och eviga hänsyn gjordes underordnade, för att säkra sig jordiskt välstånd och inflytande. Världslighet beslagtog den plats i själen, som är reserverad för Gud och tron. Habegäret efter rikedomar utövade ett så fängslande och förhäxande inflytande över livet, att det medförde ett fördärvat sinne, och förstörde det ädla hos människorna, tills de gick förtappade. Frälsaren utfärdade en bestämd varning mot, att samla sig rikedomar på jorden.

Gud övervakar varje gren inom förvärvslivet och varje arbete, och varje kristen har fått förmågor till, att göra något för Mästaren. Antingen man arbetar ute på åkern, i varuhuset eller inom bokhållningen, kräver Gud, att människor gör ett klokt och ärligt bruk av sina talanger. De är precis lika ansvariga inför Gud för sitt arbete, som förkunnaren som arbetar i ord och lära, är för sitt. I fall människor skaffar sig tillgångar på ett sätt, som inte erkänns i Guds ord, skaffar de sig dem på bekostnad av ärlighetens principer. En överdriven önskan om vinning får även Kristi bekännande efterföljare till, att ta efter världens skick. De påverkas till, att vanära sin religion, vara oärliga i handel, kuva änkan och den faderlöse, och förvränga rätten för främlingen.

Tillgångar, som samlas här på jorden, kan visa sig vara bara till förbannelse. Men om de helgas till, att bygga upp sanningens sak, så att Gud äras och själar blir frälsta, visar de sig vara till välsignelse. Pengar är nödvändiga, för att främja varje god sak. Vissa människor har begåvats med större duglighet till, att förvärva rikedom, än andra, och de bör sätta in sina talenter hos pengaväxlarna, så att Herren kan få sitt tillbaka med ränta, när han uppenbaras. Men ingen kan rättfärdiga sig inför Gud, när han gör en begärets oärliga handling, för att öka sitt välstånd. Icke desto mindre är det en stor klass, som inte handlar oärligt, och som ändå bekänner sig till, att vara efterföljare av vår käre Återlösare. De hävdar sig vara Kristi representanter, men genom karaktären visar de sig vara de värsta av vår Herres fiender.

I fall den kristna världen blott hade värnat om Kristi lärdom, och hade gett akt på hans förmaning: ”Samla inte skatter på jorden”, hur annorlunda skulle världen inte se ut nu? Girighet, utpressing och kriminalitet förvandlar snabbt jorden till ett andra Sodom, och gör den redo för Guds hämnande vrede. Jesus förutsade allt detta, och önskade att frälsa sina efterföljare från denna sjuka lidelse, att hasta efter rikedomen, hopa välstånd, och han sade därför: ”Samla inte skatter på jorden”.

De, som skaffar sig medel, för att göra gott, menar när de använder medlen, att de bara är förvaltare, som medlen har betrotts åt. Därigenom sätter de inte sin frälsning i fara. Gud kommer att genom sin försyn öppna vägar, varigenom hans sak kan stöttas och själar frälsas. De, som är redo och villiga att investera för Guds sak, kommer att bli välsignade i sina ansträngningar, att tjäna pengar. Gud skapade rikedomens källor. Han gav solsken, dagg och regn, och han fick det att grönska och gro. Han välsignade människan med mentala och fysiska krafter och gav henne förmågan, att skaffa sig tillgångar, så att hans sak kunde understödjas av hans bekännande barn. Det finns fattiga överallt omkring oss, och Gud blir ärad, när vi hjälper och tröstar dem, som lider nöd och har prövningar. Det är inte fel av en Guds tjänare, att förvärva och disponera tillgångar, när han bara tar vara på dem, till dess Herren behöver dem till främjandet av sitt verk.

”Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” {Matteusevangeliet 6:20-21.} Här beskrivs värdet av eviga rikedomar, i motsats till jordens rikedomar. Om det är Ditt mål, att samla skatter i himmelen, kommer Du att lyftas över den låga, usla och demoraliserande verkan, som följer på en onormal längtan efter, att vinna rikedom i denna värld. Att placera skatter i himmelen, skänker karaktären en ädel hållning, de goda gärningarna stärks, dygden uppmuntras, likaså uppodlas sympatin, broderskärleken och vänligheten. Därmed knyts mänskosjälen till Kristus med band, som aldrig brister. Du kan lägga upp skatter i himmelen, genom att vara rik på goda gärningar – rik på oförgängliga och andliga ting.

Undervisningen vi får, är att ”samla åt er själva skatter i himmelen” {King James Version}. Det ligger i vårt eget intresse, att vi säkrar oss de himmelska rikedomarna. Gud drar ingen nytta av våra goda gärningar. ”... boskapen på de tusen bergen” tillhör honom. ”Jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN, världen och de som bor i den.” {Psaltaren 50:10; 24:1.} Men genom att använda de gåvor han har betrott oss med, för själars frälsning, överför vi vår rikedom till den himmelska skattkammaren. När vi söker Guds ära och framskyndar Guds dag, är vi Kristi medarbetare, och vår glädje kommer inte att vara en låg och flyktig känsla, men en glädje i Herren. Vi står över denna sviktande och vacklande världs förtärande förvecklingar.

I denna värld kan vi möta förluster och besvikelser. Tjuvar kan bryta sig in och stjäla, mal och rost fördärva, och brand och storm kan sopa bort våra ägodelar. Hur många har inte blivit vanvettiga av förlusten av sina medel på banken, eller dåliga affärer! Många har vigt liv och själ åt, att skaffa sig rikedom, men de är inte rika i Gud, och när prövningar drabbar dem, och deras rikedomar sopas undan, har de ingenting samlat i himmelen. De har mist allt – både timliga och eviga rikedomar. I förtvivlan och feghet har de tagit sina liv, och satt punkt för de tillfällen och förmåner, som har köpts åt dem till oändligt pris, i form av Guds Son. Han dog, för att deras själar skulle återlösas, upphöjas, förädlas, renas genom hans blod, och göras passande för evigt liv. Men allt gick förlorat, därför att de fortsatte med sitt samlande av jordiska tillgångar. Allt, som samlas på jorden, kan förloras på ett ögonblick; men intet kan röra den rikedom, som har anhopats i himmelen.

”Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!” {Matteusevangeliet 6:22-23.} Om de fysiska och mentala organen är i hälsosamt tillstånd, och människan är i balans, är också omdömet sunt. Med ett upptäckande öga ser hon värdet av himmelska och jordiska ting. Om sinnets öga ser det förträffliga i gudsvördnadens mysterium, fördelarna av andliga rikedomar över världsliga rikedomar, fylls hela kroppen av ljus. I fall fantasin är förvanskad av förtrollning över jordisk pompa och prakt, tills framgången liknar gudsfruktan, hamnar hela kroppen i fullständigt mörker. När sinnets krafter koncentreras på jordiska skatter, försvagas och avtar krafterna. Frälsaren tydliggör utfallet av hjärtats och själens äregirighet, när han kallar en sådan person för ”mörker”. När ögat är blint på grund av önskningar om världsliga skatter, förnimms inte värdet av den eviga skatten. Det var det här förfärliga mörkret, som inhöljde judarna i tjurig otro. Därmed omöjliggjordes deras uppskattning av Hans sinnesart och uppdrag, som hade kommit, för att frälsa dem från deras synder. Värdsliga rikedomar, fördomar och stolthet gjorde deras ögon dåliga, och då skönjde de inget önskvärt i världens Återlösare, eftersom de var fulla av mörker och vantro. Dygd kan aldrig paras ihop med girighet; själveftergivenhet, kärlek till prakt och habegär kan aldrig förenas med Guds överväldigande kärlek; men: ”Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus.”