Review and Herald d. 20. september 1881

tillbaka

Den sanna vinstocken

”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen.” {Johannesevangeliet 15:1.} Vår himmelske Fader planterade en utmärkt vinstock på jorden, vars frukt skulle tilldela mänskobarnen evigt liv. Men den dyrbara plantan tedde sig för människors ögon som en rot ur torr jord, den tycktes sakna form och skönhet. Då den hävdades äga himmelskt ursprung, blev Nasarets människor rasande, och stötte den ifrån sig. Judas och Jerusalems inbyggare tog den av Gud planterade vinstocken och sårade den, och trampade den under fötterna, varigenom de hoppades, att utplåna den för alltid. Men nu avlägsnade Vingårdsmannen sin dyrbara vinstock, och planterade den i sin egen trädgård, där ödeläggaren inte kom åt den. Stocken och roten doldes för människors ögon, men: ”Grenarna når upp över muren.” {Första Moseboken 49:22} Således kunde ymplingar förenas med vinstocken, och få del av dess näring. Dessa blev grenar, och blomstrade och bar frukt.

Denna bild av vinstocken är en fulländad symbol. Gud sände sin Son från de himmelska salarna till en värld hemsökt och ödelagd av förbannelsen. Hos Kristus fanns rättfärdighet, frid och liv – alla välsignelser nödvändiga för människors lycka. Men världen hatade den oändlige Gudens Son. Världen fann inget tilldragande hos honom. Himmelens bästa gåva blev ringaktad och vrakad. Kristus var ”en smärtornas man och förtrogen med lidande”. Dock blev han ”genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” {Jesaja 53:3-5.} Kristus blev hatad av onda människor, för att hans karaktär var fläckfri, hans gärningar rättfärdiga. Han kom, för att bli världens Återlösare, ändå greps han av onda händer, och behandlades skamligt, samt korsfäst. Gud väckte upp honom ur döden, och så steg han upp till himmelen, för att bringa sitt blod som försoning för våra synder.

Ehuru dold för människors ögon, lever Kristus fortsatt som världens Återlösare, människors företrädare i de himmelska salarna, och är det medel, varigenom alla välsignelser kan flöda till det fallna släktet. Frälsaren sade till sina lärjungar: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna.” ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.” {Johannesevangeliet 15:5; 4.} I denna vinstock finns allt andligt liv. Blott från Kristi fullhet kan vi få näring till evig liv. Vinstocken är osynlig; men grenarna – hans kropps lemmar – är synliga. Inympningskvisten, som förut var utan blad och till synes livlös, blir, när den inympas i vinstocken, en del av dess liv och fetma. Fiber för fiber och ven för ven ansluts inympningen till moderstocken, tills den livgivande saften flödar till den adopterade lemmen, varigenom lemmen fås att slå ut, blomstra och bära frukt.

Inympningskvisten blir en del av den levande vinstocken, genom att skapa fullständig enhet med den. Likadant är det med syndaren. Genom ånger och tro, blir han förbunden med Jesus Kristus, och lever i honom. Denna anknytning förbinder själ med själ – den begränsade med den Obegränsade. Men i motsats till naturen, alstrar den gren, som har förenats med den sanna vinstocken, inte sin egen frukt, utan vinstockens frukt, som den har blivit en del av. Kristi Ande flödar in i allas hjärtan, som faktiskt är förenade med honom, görande dem till en del av gudomlig natur. De blir rena, liksom han är ren. Likväl är de sanna lärjungarna de sista, som hävdar, att den dyrbara frukten skulle vara deras egen. Som benådade ”i den Älskade” {Efésierbrevet 1:6}, föremål för sin himmelske Faders ständiga omsorg och osvikliga barmhärtighet, känner de sig ovärdiga den himmelska gunsten, och hyser en alltför levande förnimmelse av fullständig avhängighet av Gud, för att pråla med sin upphöjda ställning.

Varje gren på vinstocken, som är underlagd den kloke Vingårdsmannens beskärning, bär klasar med dyrbar frukt. ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.” {Galaterbrevet 5:22-23.} Grenen kan endast upprätthålla bandet till den levande vinstocken, om den bär frukt. Kristus sade: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek”. {Johannesevangeliet 15:10.} Och för var och en av lärjungarna gäller den högtidliga varningen: ”Varje gren i mig [envar, som hävdar förbindelse med mig] som inte bär frukt skär han bort”. {Kapitel 15:2.} Sådana övervinns efter en tid av frestelse, och åtskiljs till sist helt från Kristus.

Det är ett sorgligt faktum, att många bekännande grenar till den sanna vinstocken visar i sina liv, att de saknar förbindelse till den. Deras ord och handlingar, som är blottställda på nåd och saktmod, liknar de stickande taggarna på den skadliga törnbusken, i stället för de älskliga, fruktbärande grenarna på den dyrbara vinstocken. Kärlek till Gud och kärlek till vår nästa är summan av och själva grundbulten hos sann fromhet. De, som är blottställda på denna kärlek, och ändå hävdar sin stora färdighet i andliga ting, kan bedra sina medmänniskor under en tid, men de kan inte bedra Gud. Det Sanna Vittnet säger: ”Jag känner dina gärningar.” {Uppenbarelseboken 3:1.} Och på den stora och slutliga räkenskapsdagen kommer Gud att ”ge var och en efter hans gärningar.” {Kapitel 22:12.}

Många, som hävdar sig vara Kristi efterföljare, är vissnande grenar, som efter en tid måste avskiljas från den levande vinstocken. Kärlek till världen har förlamat deras andlighet, och de är inte längre medvetna om frälsningens dyrbara tema. Det intryck, som världen får av dessa bekännande kristna, är icke gynnsamt för Kristi religion. Sådana slöa och likgiltiga individer visar dock äregirighet och iver för världsliga angelägenheter, men de har ringa intresse för ting av evig betydelse. Guds röst genom hans budbärare är en behaglig sång; men dess heliga varningar, tillrättavisningar och uppmuntrande tillrop går obeaktade förbi. Eviga intressen sätts på samma nivå som alldagliga företeelser. Den Helige Ande såras, och dess inflytande dras tillbaka.

Fruktbärande kristna är kopplade till Gud, och tack vare det är de i stånd till, att rätt värdera de eviga tingen. Guds sanning och kärlek är föremål för deras begrundan. De har festat på livets ord, och varje gång de lyssnar till ”budskapet med glada nyheter” {Lukasevangeliet 8:1, King James Version?, kan de säga, liksom lärjungarna, för vilka Kristus uttydde profetiorna för på vägen till Emmaus: ”’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’” {Kapitel 24:32.} Det är en plikt för varje Guds barn, att hålla sin själ försedd med gudomlig sanning; och ju flitigare han gör detta, desto mera kraft och klarhet får tankarna till, att loda i Guds djup. Han blir allt mera uppriktig och stark, efterhand som sanningens principer utförs i vardagen.

Det, som gagnar mänskligheten, är andligt liv. Den, som är i harmoni med Gud, är ständigt beroende av honom för kraft. ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” {Matteusevangeliet 5:48.} Vår livsgärning bör bestå i, att ständigt sträva framåt mot fullkomligheten hos Kristi egenskaper och alltid eftersträva, att vara i överensstämmelse med Guds vilja. De framsteg, som vi gör här, kommer att följa oss, när vi börjar det framtida livet.

De, som har del i Kristi saktmod, renhet och kärlek, fröjdar sig i Gud och sprider ljus och glädje ibland alla i sin omgivning. Tanken på, att Kristus dog, för att uppnå det eviga livets gåva åt oss, är nog, för att framkalla den mest uppriktiga och innerliga tacksamhet i våra hjärtan och för att få den mest jublande lovprisning att ljuda från våra läppar. Guds löften är rika och fullkomliga samt fria. Den, som genom Kristi kraft går med på villkoren, kan åberopa dessa löften med alla deras välsignelser. Och när han således har blivit rikligt försedd från Herrens skattkammare, kan han på sin färd genom livet ”leva värdigt Herren och i allt behaga honom” {Kolosserbrevet 1:10} och genom gudaktigt föredöme vara till välsignelse för sina medmänniskor och ära sin Skapare. Samtidigt som vår Frälsare ville bevara lärjungarna för självsäkerhet med denna påminnelse: ”utan mig kan ni ingenting göra”, fogade han härtill till vår uppmuntran denna nådiga försäkran: ”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt”. {Johannesevangeliet 15:5.}