Läraren och hans Arbete
Läraren är betrodd med ett viktigt arbete. När han stärker elevernas förståndsmässiga krafter och påverkar deras uppförande, utövar han hela tiden inflytande på deras vanor och karaktärer. Deras öde i denna värld och i den nästa kan avgöras genom hans undervisning och exempel.
Det räcker inte, att läraren äger naturliga förmågor och intellektuell förfining. Dessa sidor hos honom är oumbärliga; men utan moralisk och andlig lämplighet för arbetet, är han inte beredd på, att träda in i det. Läraren bör se Guds hantverk i varje elev – en kandidat till evig heder. Han bör försöka så långt han mäktar med, att så utbilda, lära upp och disciplinera, att alla kan uppnå högsta standard i moraliskt och intellektuellt hänseende.
Många börjar som lärare utan någon egentlig förnimmelse av sitt ansvar och utan ordentlig förberedelse. De sporras ej av det upphöjda mål, som ett upplyst samvete och kärlek till själar skulle inge. De undervisar bara för löns skull, och inser icke risken för, att ödelägga verket, genom att ge fritt lopp åt sina egna egensinnigheter och avslöja sina karaktärsbrister. Således utövar deras bristande självbehärskning och okloka disciplin ett inflytande på eleverna, som inga uppföljande insatser till fullo kan motverka.
Läraren bör inte gå in i detta arbete utan omsorgsfull och genomgripande förberedelse. Han bör känna väsentligheten hos sitt kall, och hänge sig åt det med iver och helgelse. Det är inte hans plikt, att förbruka sinnets eller kroppens energi på andra arbetsuppgifter, som kanhända åläggs honom. Det kommer annars att göra honom oduglig för det egna värvet.
Varje utbildare bör dagligen undervisas av den Store Läraren och bör fortlöpande verka under hans vägledning. Det är omöjligt för honom, att förstå eller utföra sitt arbete riktigt, med mindre han ber flitigt till Gud. Endast genom gudomlig hjälp, kombinerad med allvarliga och självförnekande ansträngningar, kan han hoppas på, att fylla sin position klokt och rätt.
Läraren bör noga studera sina elevers böjelser och karaktärer, så att han kan anpassa sin undervisning till deras särskilda behov. Han har en trädgård att sköta, där plantorna är av högst varierande natur, form och utveckling. Medan några må se vackra och liksidiga ut, kan andra bli för små och missbildade på grund av försummelse. Den tidigare trädgårdsmästaren har inte gjort sitt arbete ordentligt. Genom rätt odlingssätt kunde dessa ha växt upp till trevliga och sköna plantor; men de med ansvar för de ömtåliga skotten överlät dem till omständigheternas nåd, och nu har upplärnings- och uppodlingsarbetet ökat tio gånger i omfång.
Läraren måste ha med sig Kristi tålamod, överseende och vänlighet i sin vanskliga uppgift. Hans hjärta måste glöda av samma kärlek, som fick livets och härlighetens Herre att dö för en förtappad värld. Tålamod och uthållighet kommer inte att gå miste om sin lön. Visar hans bästa insatser sig stundtals verkningslösa, kommer den pålitlige läraren ändå att se frukterna av sitt arbete. Ädla karaktärsdrag och nyttiga liv kommer att belöna hans slit och omsorg rikligt.
Guds ord bör ha en plats – förstaplatsen – inom alla utbildningssystem. Som uppfostrande faktor, har det högre värde, än alla filosofers skrifter från alla tider. Det har något att intressera och lära alla sinnen med sina vittomfattande stilar och ämnen. Därmed förädlas allas liv. Det innehåller historia av omätbart värde och fängslande intresse. Ljuset i uppenbarelsen skiner klart långt ned i forntiden, där människors annaler inte har några ljusstrålar att kasta. Bibeln innehåller poesi, som frammanar världens beundran och förundran. Med sin strålande skönhet, med det högsta och högtidligaste majestät, med rörande inlevelse, går den inte att jämföra med snillrika människors briljanta alster. Däri skildras ädla mäns ädla handlingar, där ges exempel på folks egen dygd och offentliga ära, där framstår fromhetens och renhetens lärdomar.
Det finns ingen position i livet, ingen fas i människors liv, som Bibeln inte ger värdefulla instruktioner om. Härskare och undersåte, herre och tjänare, köpare och säljare, utlånare och låntagare, förälder och barn, lärare och studerande, alla får här lärdomar av omätbart värde.
Men framför allt annat speglar Guds ord frälsningsplanen; det visar, hur syndiga människor kan förlikas med Gud, anamma sanningens och pliktens stora principer, som bör styra våra liv, och lovar oss gudomlig hjälp, om vi lyder Skriften. Ordet når längre, än detta flyktiga liv, längre, än vårt släktes korta och stormiga historia. Det öppnar för våra ögon de eviga tidernas långa perspektiv – tider ej förmörkade av synd, ej tyngda av sorg. Det lär oss, hur vi kan dela de saligas boningar, och påbjuder oss, att förankra vårt hopp och sätta vår lit till Ordet.
Naturens stora bok ligger alltid uppslagen för den studerande, den inbjuder till tanke och studier. Så länge som läraren, tillsammans med sina elever, utforskar undren i det osynliga världsalltet, och lagarna det styrs genom, bör han leda dem till, att se Guds makt, visdom och kärlek i alla sammanhang.
Fysisk träning bör också uppmärksammas i klassrummet. Lärarna är i hög grad ansvariga för hälsan åt de elever, som de ansvarar för. Grundvalen för många sjukdomar läggs tidigt i livet. Inget är oväsentligt, som påverkar fysisk sundhet, för utan denna har den mentala träningen litet värde.
Sjukdom orsakas ofta av för flitigt studerande, innesittande och brist på motion. Man bör se till, att akta sig för detta onda. I synnerhet barn bör ofta ändra ställning och sysselsättning.
Oren luft är en vanlig orsak till sjukdom. Framför alla andra lokaler, bör bönehus och skolbyggnader vara grundligt ventilerade. I kyrkan och i de fullsatta skolbyggnaderna utsätts personer för skrofler, lungsot och nästan alla slags sjukdomar. Orenheter orsakade av dessa rubbningar andas ut, och sprids också omedvetet genom svettning. Förekommer det inte grundlig ventilation, fastnar dessa orenheter i lungorna, och sedan i blodet. Härigenom äventyras hälsa och rent av liv. Likväl bör plötsliga temperatursvängningar undvikas. Det bör sörjas för, att eleverna inte blir förkylda av luftströmmarna från öppna fönster. Det är osäkert för läraren, att styra klassrummets värme efter sina egna känslor. Hans eget välbefinnande, liksom de studerandes, beror på fasthållandet av jämn temperatur.
Läraren bör vara väl bekant med fysiologins och hygienens principer, och bör använda sin kunskap praktiskt i klassrummet. Därigenom kan han beskydda sina elever från många faror, som de utsätts för på grund av okunskap eller försummelse av hälsans lagar. Tusentals liv offras, därför att lärarna inte är uppmärksamma på denna punkt.
Det gör mera skada, än gott, att locka med priser och belöningar. Det är den ambitiöse eleven, som stimuleras till ökad insats. De, vars mentala krafter redan är för aktiva för sin fysiska kraft, eggas till, att ta till sig ämnen, som är för svåra för deras tänkande. Provskrivningarna är också för betungande för detta slags elever. Många lovande elever har lidit av svår sjukdom, kanske dött, för att de har ansträngt och spänt sig i dessa situationer. Föräldrar och lärare bör vara på sin vakt mot dessa faror. Det är oklokt, att utveckla förståndet på bekostnad av kroppens krafter.
Studerande bör uppmuntras till motion i friska luften. En sådan motion, med livgivande inflytande från frisk luft, solljus och naturens scenerier, svalkar ett upphettat hjärta och utmattade nerver, och den studerande återvänder till sina uppgifter med förnyad livskraft och friskt mod.
Ingen studiegren bör få mera uppmärksamhet på bekostnad av andra, lika viktiga områden. Somliga lärare lägger ned mycken tid på älsklingsämnen, övar eleverna på alla dessa punkter, och berömmer dem för deras framsteg, medan dessa studerande har brister på alla andra punkter. Dessa instruktörer gör sina elever en björntjänst. De berövar dem en harmonisk utveckling av deras mentala krafter, som de bör få, såväl som den kunskap de behöver så mycket.
I dessa sammanhang drivs lärarna för ofta av själviska och usla motiv. Så länge som de inte arbetar med högre mål i sikte, kan de inte inspirera eleverna till ädlare önskningar eller målsättningar. De ungas vakna och aktiva sinnen uppfattar snabbt alla karaktärsbrister, och de kopierar dessa brister mycket snabbare, än den Helige Andes dyrbara nådegåvor.
Det är Kristi saktmod och kärlek, som lärare och elever, som föräldrar och barn behöver. Det andliga livets strömmar får inte stagnera. Vattnet från den levande källan bör finnas i oss, ett källsprång till evigt liv, som tvättar bort det naturliga hjärtats själviskhet. Vad våra skolor och våra hem behöver, är tillgång till himmelskt liv så fullt ut och obegränsat, att det bibringar en verkligt brinnande ande. Ett hjärta, som är besjälat med Kristi kärlek, uppenbarar den enkelhet och gudfruktiga uppriktighet, som visade sig i vår Frälsares liv. Hjärtat kommer då att vara som en ren källa, vilken sänder ut rena och ljuvliga strömmar.
Ingen irritabel, otålig, egenmäktig eller diktatorisk man eller kvinna passar som lärare. Dessa karaktärsdrag gör stor skada i klassrummet. Läraren skall inte ursäkta sitt felaktiga handlande med hänvisning till sitt naturliga och överilade temperament, eller fel begångna av okunnighet. Han har intagit en hållning, varigenom ovetande eller brist på självbehärskning är en synd. Han skriver lärdomar på många människosjälar, som kommer att sitta kvar livet ut.
Ständigt umgänge med yngre, inte lika mentalt väl bevandrade personer gör läraren till en hårdnackad försvarare av sina rättigheter och uppfattningar, och får honom till, att nitiskt bevaka sin ställning och värdighet. En sådan anda går emot Kristi saktmod och ödmjukhet. Försummar man dessa nådegåvor, hindras det gudomliga livet från att växa. Många reser hinder mellan sig själva och Jesus, så att hans kärlek inte fyller deras hjärtan, och så beklagar de sig över, att de inte ser Rättfärdighetens Sol. Måtte de glömma sig själva och leva för Jesus, ty då kommer Himmelens ljus att bringa glädje till deras själar.
Den, som lär de unga, bör framför alla andra akta sig för, att ge efter för surhet och dysterhet. Detta avskär honom från deras förståelse, och utan sympati är vi oförmögna, att hjälpa. Vi bör inte förmörka vår egen eller andras stig med våra prövningars skugga. Vi har en Frälsare, som vi var och en kan gå till, i vars medkännande öra vi får utgjuta alla våra klagomål; vi kan överlämna alla våra bekymmer och bördor till honom, och då kommer vårt arbete inte att te sig hårt, eller våra vanskligheter övermäktiga.
Faktumet, att Jesus dog, för att föra lyckan och Himmelen inom vår räckvidd, bör vara orsak till ständig tacksamhet. Den skönhet, som breder ut sig för oss i Guds skaparverk, är ett uttryck för hans kärlek, och detta bör göra våra hjärtan glada.
Vi öppnar själva veropens eller glädjens slussportar åt oss. I fall vi låter tankarna tyngas av världens problem och bagateller, fylls våra hjärtan med vantro, tungsinne och skrämmande föraningar. Om vi sätter vår lit till ting ovan där, talar Jesu röst frid till våra själar; klagandet upphör; oroliga tankar ersätts av hyllningar till vår Återlösare. De, som koncentrerar sig på Guds stora nådegåvor, och inte är blinda för hans mindre gåvor, spänner glädjens bälte om livet, och sjunger melodier i hjärtat till Herren. Sedan trivs de med sitt tilldelade arbete. De står bestämda och trofasta på sin plikts post. De får ett lugnt temperament, en tillitsfull anda.
Läraren är betrodd med ett stort arbete – ett arbete, som han i sin egen kraft är helt otillräcklig för. Om han erkänner sin egen svaghet, skall hans hjälplösa själ dock klänga fast sig vid Jesus, varigenom han blir kraftfull i den Allsmäktiges styrka.
avsn nr:1 | |
avsn nr:2 | |
avsn nr:3 | |
avsn nr:4 | |
avsn nr:5 | |
avsn nr:6 | |
avsn nr:7 | |
avsn nr:8 | |
avsn nr:9 | |
avsn nr:10 | |
avsn nr:11 | |
avsn nr:12 | |
avsn nr:13 | |
avsn nr:14 | |
avsn nr:15 | |
avsn nr:16 | |
avsn nr:17 | |
avsn nr:18 | |
avsn nr:19 | |
avsn nr:20 | |
avsn nr:21 | |
avsn nr:22 | |
avsn nr:23 | |
avsn nr:24 | |
avsn nr:25 | |
avsn nr:26 | |