Review and Herald d. 25. september 1888

tillbaka

Att ta till Äkta och ge till Äkta

Noas vittnesbörd om domen, som skulle drabba världen i och med Syndafloden, tog folk inte emot som ett Guds budskap. Guds tjänare gav överträdarna av Jehovas lov en varning om, att världen skulle utplånas inom ett hundra tjugo år av en vattenflod. Varningen hånades, drevs gäck med och förkastades. Rättfärdighetens förkunnare förklarades vara en ovetande fanatiker, som inte kände till naturens lagar. Den tidens vise män argumenterade, att det var omöjligt för vatten, att nå högt nog, för att översvämma världen. Utifrån vetenskapliga principer drog de slutsatsen, att världen kunde inte gå under och att man inte skulle bry sig om Noas förutskickelser. Denna filosofi, eller falskeligen betitlade vetenskap, upphöjde lagen över Laggivaren, och det skapade över Skaparen.

Dåtidens folk, som inte fäste något avseende vid Guds talesmans ord, fortsatte med sin vällust och tillfredsställde sin köttsliga naturs önskningar samt följde sina hjärtans fördärvade maningar. Efter att ha förkastat sanningens budbärare, ägnade de sig än mer åt köp och sälj, att ta till äkta och ge till äkta. De använde sin prövotid som en lång helgdag, och Noa och hans förutsägelser utgjorde underlag för skämt ibland den tidens nonchalanta, elaka hånare. Men medan folket vyssjades till sömns i den köttsliga förvissningens vagga, öppnades himlens fönster, och det stora djupets källors vattenmassor vällde fram. Profetian blev därmed uppfylld, och ”dränktes den dåtida världen och gick under.” {Andra Petrusbrevet 3:6.}

”Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst.” {Matteusevangeliet 24:37.} Då blev världen utplånad av en vattenflod, i våra dagar skall den utplånas av eld. Varningsbudskapet går ut till världen, för att bereda ett folk, som låter sig räddas undan världens allmänna ödeläggelse. Vi lever under en väldigt allvarsmättad tid, och högtidliga tankar bör uppta sinnet; och den allvarligaste fråga varje själ måste ställa sig, är: ”vad skall jag göra för att bli frälst?’” {Apostlagärningarna 16:30.} Budskapet, att Kristi ankomst är nära, tas inte emot. Tanken på, att han står för dörren, är ingen välkommen tanke. Liksom budskapet om den stundande vattenfloden förkastades på Noas tid, likaså betvivlas förkunnelsen om denna världs slutliga utplåning. Tusentals bortförklarar saken såsom folket gjorde strax före vattenfloden. Sanningens budskap avvisas; och en vänder sig bort till sina affärer, en annan till sin gård, en tredje till sina kreatur, och en fjärde till livets njutningar. Medan en upptas av business och av denna världs bekymmer, upptas en annan av tankar på och planer för äktenskap, och då kan han förstås inte ta någon notis om sanningens varning. Han besvarar Guds inbjudan till måltiden, som nu står framdukad: ”Jag har gift mig, och därför kan jag inte komma.” {Lukasevangeliet 14:20.}

Kristus tillkännagav: ”Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.” {Matteusevangeliet 24:38-39.} Han förutsåg, att människorna skulle involvera sig i allt slags själviskt arbete, leva utan gudsvördnad, äta, dricka, gifta sig och giftas bort, medan dagen för den slutliga domen var nära förestående. ”Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olyckliga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud.” Och samtidigt som de ropar: ”Fred och trygghet”, skall plötsligt fördärv komma över dem och de skall icke kunna undfly. {Andra Timoteusbrevet 3:1-4; Första Tessalonikerbrevet 5:3.}

I Noas dagar var jorden fylld med våld. Är det inte detsamma, som sker i dag? Av jordens väldiga befolkning före vattenfloden, blev endast åtta personer räddade undan den slutgiltiga utplåningen. I Noas dagar vägrade de flesta, att lyssna till Herrens tjänares förmaning. I vår egen tid kommer de flesta att vägra ”att lyssna till sanningen och vänd{a} sig till myter.” {Andra Timoteusbrevet 4:4; ”vända sig till fabler”. King James Version.} I Noas tid var folk starkt världsliga. De var utan gudsfruktan. Gud förekom inte i deras tankar. De gjorde sig inget bekymmer om honom, huruvida han godkände deras handlande eller ej. De åt och drack, tog till äkta och gavs till äkta utan tanke på sin Skapare, eller på sitt ansvar inför honom.

I sig självt är det ingen synd, att äta och dricka, eller att ta till äkta eller ge till äkta. Det var lovligt, att gifta sig på Noas tid, och det är lovligt, att gifta sig nu, om det lovliga hanteras riktigt, och inte övergår i syndiga utsvävningar. Men i Noas dagar gifte människor sig, utan att rådgöra med Gud, eller söka hans vägledning eller råd. Likadant är det i dessa dagar; vigslar görs till uppvisningar i överdåd och själveftergivenhet. Men om parterna är eniga om sin religiösa tro och allt är i överensstämmelse med ceremonin, utan uppvisning och överdåd, behöver äktenskapet i denna tid inte misshaga Gud. ”Men det säger jag er, bröder: Tiden är kort. Även de som har en hustru skall nu leva som om de ingen hade, och de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte kunde behålla det, och de som använder sig av den här världen som om de inte fick ut något av den. Ty världen, sådan den är, går mot sin undergång”. {Första Korintierbrevet 7:29-31.}

Faktumet, att alla livets förhållanden är övergående och tillfälliga, bör ha ett dämpande inflytande på allt, vad vi gör och säger. I Noas dagar var det den överdrivna och opassande kärleken till det, som i sig var lovligt under riktiga omständigheter, som gjorde äktenskapet syndigt inför Gud. Det är många, som mister sina själar i denna tidsålder av världens historia, genom att absorberas av äktenskapstankar, liksom av själva äktenskapsrelationen. I Noas dagar gav folk efter för aptiten och lägre lidelser, tills de äcklade den helige Guden. De blev slavar åt det skamliga, och de gjorde en gud av denna värld. Jordens invånare gör detsamma i dag. Mat, dryck och nöjen står högst på denna tids dagordning. Människor saknar intresse för det, som angår deras eviga väl.

Gud har satt människorna i världen, och det är deras förmån, att äta och dricka samt att handla och ta till äkta och bli bortgifta, men det här utförs endast på rätt sätt, när det sker i gudsvördnad. Vi bör leva här i denna värld under hänsyntagande till den eviga världen. Den stora synden i samband med ältenskapen i Noas dagar bestod däri, att Guds söner förenade sig med människornas döttrar. De, som bekände sig till, att känna och ära Gud, förenade sig med kvinnor, som var fördärvade i hjärtat. Och utan att ta vederbörlig hänsyn, gifte de sig med, vem de ville. Det är många i våra dagar, som inte har någon djup religiös erfarenhet, som gör exakt detsamma, som man gjorde i Noas dagar. De träder in i äktenskapet utan omsorgsfullt övervägande under bön till Gud. Många avger det heliga löftet lika tanklöst, som om det vore en affärstransaktion. Det är inte den äkta kärleken, som kommer till uttryck genom sådana förbindelser.

Tanken på äktenskap tycks ha en förtrollande makt över många av de ungas sinnen. Två människor lär känna varandra; de blir tokiga i varandra och de får bara tid för varandra. De är förblindade, vad förnuftet angår och de lägger undan omdömet. De vägrar, att böja sig för något råd eller någon kontroll, utan menar sig ha lov till, att gå sin egen väg, utan att ta hänsyn till följderna. Den betuttning, som har gripit dem, är som en smittsam sjukdom, som måste löpa sitt lopp; och inget tycks kunna hejda den. Kanhända någon i omgivningen förstår, att i fall de tu förenas i äktenskap, kommer det enda utfallet att bli olycka hela livet igenom. Men böner och förmaningar ges förgäves. Genom en sådan förening kommer kanske den nytta, som vederbörande kunde vara till i Guds verk, att tillintetgöras och skjutas i sank, men förnuftsskäl och övertalning stöter båda på patrull. Allt, som män och kvinnor med erfarenhet kan säga till dem, visar sig vara utan verkan. Man står maktlös inför det avgörande, de har fattat om, att följa sina önskningar. De tappar intresset för bönemötet och för allt annat, som har med religion att göra. De är så glada i varandra, och de försummar livets plikter, som om de vore saker av ringa betydelse. Kväll efter kväll bränner dessa unga personer nattoljan, för att tala med varandra om ämnen, som är allvarliga och av stor vikt? Å nej, hellre om lättsinniga ting utan betydelse. Satans änglar håller vakt runt dem, som använder en stor del av kvällen till kurtis. I fall deras ögon kunde öppnas, skulle de också se en ängel, som antecknade deras ord och handlingar. Hälsans och ärbarhetens lagar överträds. Det skulle vara mera passande, att satsa några av flirttimmarna före äktenskapet till efter vigseln. Men i allmänhet tycks vigseln innebära slutet på trevnaden under frieriets dagar! Dessa midnattstimmar, som slösas bort i vår fördärvade tid, leder raskt till ödeläggelse av bägge parter, som härigenom missbrukar tiden. Satan strålar av glädje och Gud vanäras, när män och kvinnor drar skam över sig själva. Deras goda rykten uppoffras genom dessa utbrott av förälskelse, och sådana människors äktenskap sker inte med Guds gillande. De gifter sig, därför att lidelserna driver dem därtill, och när nyhetens behag är över, börjar de att förstå, vad de har gjort. Sex månader efter, att de har uttalat sina löften, har deras känslor för varandra förändrats högst avsevärt. Under det äktenskapliga livet har de bättre lärt känna varandras karaktärer. Var och en upptäcker de brister, som de i sin tidigare blindhet och dårskap inte såg. Löftena vid altaret binder dem inte samman. På grund av förhastade äktenskap förekommer det, även ibland Guds bekännande folk, separation, skilsmässa och stor förvirring i församlingen.

Detta tagande och givande till äkta är en av Satans särskilda snaror, och nästan varje gång lyckas hans planer. Jag känner mig ack så hjälplös, när ett sådant par kommer till mig för rådgivning rörande sitt ärende. Jag brukar meddela dem, vad Gud vill, att jag skall säga dem, men de betvivlar vanligen nästan varenda punkt, som jag framhåller, och menar sig ha goda grunder, för att följa sina egna planer, och oftast gör de det också. De verkar vara maktlösa inför sina önskemål och böjelser och tänker gifta sig, kosta vad det kosta vill. De överväger inte saken ingående och under bön och överlämnar sig inte i Guds hand, så att de kan ledas och behärskas av hans Ande. De tycks ha förlorat gudsvördnaden ur sikte. De menar sig förstå saken fullt ut, utan att behöva visdom från Gud eller råd från människor. När det är för sent, finner de, att de har tagit fel och har förspillt sin lycka i detta liv såväl som sina själars frälsning. De ville inte erkänna, att någon annan förutom de själva förstod något angående denna sak. Och ändock kunde de, om de hade tagit emot råd, ha besparat sig åratal av ängslan och sorg. Men det är endast bortkastade råd, man offrar på dem, som har bestämt sig för, att gå sin egen väg. Lidelsen leder detta slags personer bortom alla hinder, som förnuftet och omdömet må ställa upp.

Kärleken är en planta av himmelskt ursprung. Den är inte oförnuftig, den är inte blind, den är ren och helig. Men det naturliga hjärtats lidelse är något helt annat. Den rena kärleken tar alltid med Gud i beräkningen och önskar, att vara i fullkomlig harmoni med Guds Ande, men lidelsen vill vara halsstarrig, överilande, oförnuftig och oemottaglig för allt tal om restriktioner och gör försmålet för sitt val till en avgud. I allt uppträdande präglas ägaren av verklig kärlek av Guds nåd. Beskedlighet, enkelhet, allvar, god moral och religion utmärker varje steg, som för hän till äktenskap. De, som behärskar sig på detta vis, går inte till den grad upp i varandra, att de tappar intresset för bönemötet och gudstjänsten. Deras iver för sanningen dör inte på bekostnad av de tillfällen och förmåner, som Gud har skänkt dem givmilt.

Om män och kvinnor brukar ha för vana, att be två gånger om dagen, bör de be fyra gånger om dagen, när de överväger äktenskap. Detta steg berör och övar inflytande över Era liv både i denna värld och i den kommande. En uppriktig kristen främjar ej sina planer i denna riktning, utan att säkert veta, att Gud godkänner hans handlingssätt. Han önskar inte, att välja själv, utan att Gud skall välja för honom. Vi skall inte behaga oss själva, ty Kristus gjorde inte det. Jag önskar icke, att Ni skall tolka mig som så, att folk skall gifta sig med dem, som de inte håller av. Detta skulle vara synd, men fantasin och känslorna får inte rusa fritt åstad och leda en i fördärvet. Gud fordrar hela hjärtat, den största hängivenhet.

De flesta äktenskap i våra dagar och det sätt, varpå de ingås, utgör ett tecken på den yttersta tiden. Män och kvinnor är så envetna och ihärdiga, att Gud lämnas utanför ekvationen. Religionen läggs bort, som om den inte hade något att göra med denna allvarliga och viktiga sak. Men i fall inte de, som bekänner sig till, att tro på sanningen, helgas av denna och har en upphöjd och ädel karaktär, står de inte i en lika gunstig ställning gentemot Gud som den syndare, som aldrig har blivit upplyst om sanningens fordringar. Vi närmar oss hastigt slutet på denna världs historia. Varje ögonblick är av den största vikt för Guds barn. Den fråga, som borde ställas i varje hjärta, är: ”Är jag en kristen? Utgör Guds ord mitt studium? Bor Kristus i mitt hjärta? Lever jag mitt liv enligt Guds lag? Tränger de rannsakande sanningar, som jag bekänner mig till, in i varje vrå av mig? Använder jag deras principper i mitt yrkesliv? Har det inflytande jag utövar en frälsande kraft på dem jag umgås med?” Med mindre sanningen äger ett markant och avgörande inflytande på mottagarens karaktär och liv, utför den inte det verk i livet den skulle och de, som inte blir helgade genom lydnad mot sanningen, måste omvända sig, eljest går de förlorade.