Review and Herald d. 27. september 1881

tillbaka

Guds lags upphöjda ställning

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.” {Matteusevangeliet 5:17.}

Vilken motsättning råder det inte mellan den Gudomlige Lärarens ord, och deras uttalanden, som hävdar, att Kristus kom, för att upphäva Faderns lag och skaffa undan den jämte Gamla Testamentet! Vår Frälsare, som kände till allting, förstod Satans list, och de snaror, som han försöker, att locka människobarnen i. Därför fällde han detta uttalande, för att bemöta alla ifrågasättande tvivel och den blinda otron för all framtid.

Ceremonilagen, som Gud gav genom Mose, med dess offer och förordningar, skulle vara bindande för hebréerna, till dess avbilden mötte förebilden i form av Kristi död, som Guds Lamm, som tar bort världens synd. Därmed upphävdes alla offer och tjänster. Paulus och de andra apostlarna verkade, för att visa detta, och motsade resolut de judiska lärare, som hävdade, att kristna skulle följa ceremonilagarna.

Lagen med de Tio Buden, som uttalades från Sinais berg, förklarade Kristus själv, att han ej hade kommit, för att upphäva. Detta vittnesbörd bör alltid avgöra frågan. Guds lag är lika oföränderlig som Jehovas tron. Den kommer att fasthålla sina krav på hela mänskligheten under alla tider, oförändrad av tid eller plats eller omständigheter. Det rituella systemet var i allt av helt annat slag, tillfört, för att värna om den Eviges tio föreskrifter.

Kristus förklarade, att han inte hade kommit, för att bryta sönder lagen, utan för att förverkliga den, ”visa att hans lag är härlig och stor”, som Jesaja, hundratals år tidigare hade profeterat skulle vara Messias’ uppgift. {Jesaja 42:21, Bibel 2000.}

”Att fullborda lagen.” Med sitt eget liv ger han människors barn ett exempel på fullkomlig lydnad mot denna lag. I Bergspredikan gör han samtliga föreskrifter klara och tydliga, för att sopa undan alla felaktiga traditioner, som judarna hade belamrat dess heliga förordningar med, för att illustrera och genomdriva dess principer, och visa rättfärdighetens längd, bredd, höjd och djup i alla enskildheter, som Guds lag fordrar.

Fariséerna var missnöjda med Kristi lära. Den praktiska gudsvördnad, som han påbjöd, fördömde dem. De önskade, att han skulle koncentrera sig på ceremonilagens yttre iakttagande, liksom på fädernas seder och bruk. Men Jesus lärde ut lagens andliga natur och dess vidsträckta krav. Kärlek till Gud och till människor måste ständigt finnas i hjärtat och kontrollera livet – drivfjädern bakom alla tankar och handlingar.

Kristus tillkännager: ”Ty sannerligen säger jag er:” – gör det så eftertryckligt som möjligt – ”Förrän himmel och jord förgås, skall inte ett jota eller en enda prick i lagen förgås förrän allt har skett.” {Matteusevangeliet 5:18, Reformations-Bibeln.} Här lär Kristus inte endast, vad som hade varit och då var Guds lags krav på människor, utan vad dess krav kommer att vara, så länge som himlarna och jorden består.

Det råder fullkomlig harmoni mellan Guds lag och Jesu Kristi evangelium. ”Jag och Fadern är ett’”, säger den Store Läraren. {Johannesevangeliet 10:30.} Kristi evangelium är nådens goda nyheter, eller gåva, genom vilken människor kan hjälpas bort från syndens fördömelse och sättas i stånd till, att lyda Guds lag. Evangeliet pekar på moralkoden som levnadsregel. Lagen, med sitt krav på osviklig lydighet, hänvisar hela tiden syndaren hän till evangeliet för förlåtelse och frid.

Den store aposteln säger: ”Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.” {Romarbrevet 3:31.} Och han tillkännager vidare, att ”lagen {är} helig och budordet heligt, rätt och gott.” {Romarbrevet 7:12.} Eftersom lagen inskärper kärleken till Gud, och riklig kärlek till våra medmänniskor, är den absolut nödvändig för både Guds härlighet och människors lycka.

Efter syndafallet var det omöjligt för människan, med sin syndiga natur, att vara lydig mot Guds lag. Därför köpte Kristus, genom att offra sitt eget liv, rätten till, att upphöja släktet, varigenom det på nytt kunde verka i samklang med lagens krav.

Det finns bekännande Kristi tjänare, som med största förvissning förklarar, att ingen människa någonsin har eller kommer att kunna hålla Guds lag. Men Skrifterna säger: ”Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an”, han, ”som till det yttre var som en människa”. {Hebréerbrevet 2:16; Filipperbrevet 2:8.} Han var människans exempel, människans ombud, och han säger om sig själv: ”jag har hållit min Faders bud”. {Johannesevangeliet 15:10.} Den älskade lärjungen framhåller enträget, att envar Kristi efterföljare ”är skyldig att själv leva så som han levde.” {Första Johannesbrevet 2:6.} Alla, som tillhör Kristus, kommer att följa Kristi exempel. Alla, som rättfärdiggör syndaren i hans överträdelse av Guds lag, ingår i den grupp, som vår Frälsare sade detta om: ”Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket.” {Matteusevangeliet 5:19.} De har ingen del i honom, som kom, för att upphöja lagen och göra den hedervärd. De bedrar folk med sina spetsfundigheter – de säger till syndaren: ”’Oroa dig inte’”, när Gud har förklarat följande: ”Den som syndar [”bryter mot lagen”] skall dö.” {Andra Konungaboken 4:23; Hesekiel 18:4; Första Johannesbrevet 3:4.}

Kristi ord är både otvetydiga och vittomfattande. ”Den” – predikant eller lekman, klok eller okunnig – ”som därför upphäver ett av dessa minsta bud” – med vilja eller förmätet, liksom Adam och Eva gjorde – omfattas av förkastelsedomen. Bryts ett av buden, förvandlas personen till lagöverträdare. ”Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.” {Jakobsbrevet 2:10.} Ingen ursäkt hjälper för den, som strängt lyder nio av föreskrifterna i Guds lag, men vågar sig på, att bryta mot ett enda, därför att det är till hans gagn eller bekvämlighet, att göra det. Gud kräver obetingad lydnad mot alla sina krav.

”... och lär människorna så”. {Matteusevangeliet 5:19.} Detta är en punkt, som är värd att överväga. Kristus förutsåg, att människor inte bara skulle komma att bryta Guds bud själva, utan skulle i särskild mening lära andra, att överträda dem. Varje Sabbatsbrytare lär andra genom sitt exempel, att överträda. Men somliga nöjer sig inte med det. De försvarar synden, att bryta mot det fjärde budet, och förvanskar Guds ord till överträdarens rättfärdiggörelse. Dessa personer kommer inte att värdesättas i Himmelens regering – kommer inte att ha någon del däri. Dock vilar den största skulden på de bekännande väktarna, och de skall drabbas av det hårdaste straffet. De är i högsta grad Kristi fiender, i det att de ikläder sig, över korrupta hjärtan, Himmelens tjänardräkt, för att bistå Djävulen. De tvekar inte, att tala illa om lagen, och rent av få dem, som inte studerar Bibeln på egen hand, till att tro, att Guds förbannelse vilar över dem, i fall de håller den. Allt det vi behöver göra, säger de, är att tro på Kristus – komma till Kristus. Den kristna världens mest fatala irrsyn och bedrägeri i detta släktled är, att förakta Guds lag och därmed tro sig upphöja Kristus. Vilken åsikt att anamma! Därmed hetsar de Kristus mot Kristus. Det var Kristus, som yttrade lagen från Sinai. Det var Kristus, som gav lagen till Mose, ristade in den på stentavlor. Det var hans Faders lag; och Kristus säger: ”Jag och Fadern är ett.’” {Johannesevangeliet 10:30.} Fariséerna torgförde motsatsen till den nutida inställningen, och var lika vilseförda. De förkastade Kristus, men upphöjde lagen. Och det gör föga skillnad, vilken ståndpunkt vi intar, så länge som vi struntar i den rätta – att tro på Kristus måste åtföljas av lydighet mot Guds lag.

Nå, när vi hänvisar syndaren till Jesus Kristus som syndens undanröjare, måste vi förklara för honom, vad synd är, och visa honom nödvändigheten av, att bli frälst från sina synder, och icke i dem. Han måste bli varse, att han måste upphöra med, att överträda Guds lag, vilka är lika med, att upphöra med, att synda. Paulus ställer denna fråga efter Kristi död: ”Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.” {Romarbrevet 7:7, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Det vill säga, Paulus upphöjer morallagen. När denna lag tillåts i vardagen, fungerar den faktiskt som Guds visdom. Dess uppgift är, att upptäcka synd. Den avslöjar bristerna i ens moraliska karaktär, och i ljuset av lagen blir synden övermåttan syndig, ens rätta jag avslöjas i all sin gräslighet.

Guds lag, som utfärdades från Sinai, är en kopia av den Allsmäktige Gudens tänkande och vilja. Den hålls i ära av heliga änglar. Lydnad mot dess fordringar utvecklar en kristen karaktär, och återupprättar personen, genom Kristus, till hans tillstånd före syndafallet.

De synder, som förbjuds i lagen, kommer aldrig att kunna inträffa i Himmelen. Det var Guds kärlek till människorna, som tillskyndade honom, att uttrycka sin vilja i dekalogens tio föreskrifter. Och då människornas förståelse hade förmörkats genom synd, steg Gud ned på Sinais berg och uttalade sin lag med hörbar röst, och skrev den på stentavlor. Därefter visade han sin kärlek till människorna, genom att sända profeter och lärare, för att förkunna sin lag.

Gud har gett människorna en fullständig levnadsregel i sin lag. Om de lyder lagen, skall de leva genom den, tack vare Kristi förtjänster. Överträder de den, har lagen makt till, att fördöma dem. Lagen sänder människorna till Kristus, och Kristus hänvisar dem åter till lagen.